Sävliga Svensktoppen

En låt har slagit nytt rekord på Svensktoppen. Den har nu legat på listan i 201 veckor. Låten heter ”Du är min man” och framförs av Benny Anderssons Orkester och Helen Sjöholm.

Jag vet att jag har hört den någon gång, i en bil. Men mer är det inte. Jag minns den inte.

Jag minns däremot hur stort det var när min syster blev utvald att få rösta i Svensktoppen. Det var sommaren 1988, jag hade inte fyllt elva och gillade Orup. Hon hade däremot fyllt tretton och var inte intresserad av Svensktoppen, knappt av musik alls. Så att hon blev slumpvis utvald till juryn var mer än orättvist. Till min förvåning – och lycka – stod hon över och lät mig överta hennes röst.

Som jag valde att lägga bland annat på ”Pappa, jag vill ha en italienare” med Galenskaparna & After Shave. Andra låtar på listan kring den här tiden var Björn Skifs ”Akta dej” (från ”Strul”), Lotta Engberg ”Kan man gifta sig i blåjeans?”, Jacob Dahlin och Annika Hagström ”Tredje gången gillt”, Magnus Uggla ”Ska vi gå hem till dig” och Tone Norum och Tommy Nilsson ”Allt som jag känner”.

Jag tror jag kan sjunga nittio procent alla refrängerna från Svensktoppen 1988. (Dock ej ”Oh la la, fyra da’r i Paris” med Schytts).

Jag minns också hur det var när Lasse Stefanz 1990 slog Svensktoppsrekord med ”De sista ljuva åren”. Jag minns det som en stor händelse. Eller tja, inte så stort som att Irak invaderade Kuwait, men jag minns det mycket tydligare än att Mandela frigavs.

Så en gång var Svensktoppen viktig för mig. Det är den alltså inte längre. Den är ganska oviktig för ganska många, men har ändå en publik. Och vill man veta något om hur Svensktoppens publik har förändrats behöver man inga avancerade lyssnarundersökningar, det räcker med att studera den rekordlista som toppas av ”Du är min man”.

Lasse Stefanz tog rekordet från Hootenanny Singers, som hade haft det i 17 år. På de 18 år som gått sedan dess har Svensktoppens långkörarrekord förbättrats ytterligare sex gånger.

Omsättningen på rekordlistan har alltså ökat. Eller rättare sagt, vilket ju är det intressanta, omsättningen på Svensktoppen har minskat. Det är numera en otroligt trögflytande topplista. När en låt väl har kommit in kan den bita sig fast, år ut och år in.

Martin Aagård i SvD ondgjorde sig över detta i torsdags. Han tycker man ska införa en tidsgräns igen. Han menar att Svensktoppen blivit meningslös.

Jag tycker tvärtom. Jag tror att just trögheten gör Svensktoppen meningsfull, som en oas för alla som inte ständigt vill ha ny musik. Även om Svensktoppen nu är tillbaka till samma röstningsförfarande som 1988 så tror jag inte att det är så många elvaåringar som blir glada för att de får vara med i en slumpvis utvald folkjuryn. Jag tror elvaåringarna har bättre saker för sig nu för tiden. De har bättre saker för sig än att förstöra för de femtiosjuåringar som faktiskt gärna hör Benny Andersson varje vecka i fyra år.

Få saker gör mig så glad som att märka att det finns kulturella företeelser som går mig helt förbi. Som ”Körslaget” och ”Let’s Dance”. Allt det där kan få hålla på och underhålla folk, och jag behöver inte störas av det. Vi kan leva i fred, sida vid sida. En låt kan ligga på Svensktoppen i fyra år och jag behöver aldrig höra den.

Och Svensktoppslyssnarna behöver inte störas av senaste Supermayerremixen eller av att vänta på nästa avsnitt av ”30 Rock”. De behöver inte kalla mig meningslös och jag behöver inte kalla dem meningslösa. Och Martin Aagård behöver inte bunta ihop Svensktoppen med andra topplistor, eftersom de alla fyller sina egna, helt skilda, funktioner.

Men jag håller med Martin Aagård att populariteten för ”Du är min man” inte har något att göra med en längtan efter kontinuitet och kärnfamilj i en föränderlig värld, som någon ”expert” hade spekulerat om.

Då tror jag faktiskt mer på en teori som den om varför ”De sista ljuva åren” bet sig fast: att en text utan rim är svårare att förutse och därmed svårare att bli trött på.