What would we do?

Apropå det här med att musiknördar överdriver hur allt de gör kommer att tolkas, så kommer jag på mig själv med att brottas med det problemet kring Wileys ”Wearing My Rolex”. Vad säger det egentligen om mig att jag tror att jag föredrar Hot Chips cover före originalet?

Att vita män med glasögon måste omtolka en svart artists poplåt för att jag verkligen, verkligen ska gilla den? Till och med när det handlar om en bokstavstrogen cover, inte en ”under den poppiga ytan fanns EN RIKTIG LÅT som man kan spela med RIKTIGA INSTRUMENT”.

Eller att jag vill ha mer creddiga artister än grimekillar? Men Hot Chip är ju inte ens så creddiga längre, det är inte 2005 längre, eller ens 2006. Så genom att spela Hot Chip visar jag kanske att jag inte är en vindflöjel, en som vågar stå emot ombytligheten. Jag gillar Hot Chip! Och jag gillar Motownhits!

Eller säger det att jag precis som Hot Chip har ett barnsligt skämtsinne? Som när de byter ut originalets ”Wiley’s a party guy” mot ”Jo Whiley’s a party girl”. Jo Whiley är alltså hon som leder BBC-radioprogrammet där Hot Chip framförde sin cover. Jag kan tänka mig att det där skämtet var en stor del av anledningen till att de valde att göra just en Wiley-låt.

Som ni märker är förvirringen stor. Vilken låt ska jag spela på Pet Sounds Bar ikväll? Wiley eller Hot Chip? Eller båda två, back to back?

Eller nej, jag löser det så här: jag spelar låten som Wiley samplar, DSK:s ”What Would We Do?”, utgiven 1991 på Boy’s Own Productions.

Kanske inte för att den är bättre. Men för att den kanske sänder ut en bra signal om mig, om vem jag är. För sådana signaler är ju precis det enda jag tror att alla kommer intressera sig för, där på Magnus födelsedagsfest ikväll. För ALLT handlar väl ALLTID om min musiksmak?

DSK - ”What Would We Do?”
Wiley - ”Wearing My Rolex”
Hot Chip - ”Wearing My Rolex”