God morgon, söndag

Mina söndagar börjar och slutar likadant, med ”Godmorgon, världen” på P1. Först sändningen mellan nio och elva på förmiddagen, då jag får ett mått på hur lördagskvällen var genom att märka vid vilken del av programmet jag börja förstå vad de säger. På senaste tiden har jag väldigt ofta varit klarvaken till Panelen, när tre ledarskribenter kommenterar nyheter vid kvart i tio. Ibland är det precis då jag kvicknar till, till ljudet av en vänsterskribent som är oväntat snäll mot regeringens senaste förslag om a-kassan.

Är det en bra söndag hinner jag duscha under tionyheterna, för att göra och äta frukost till Public service. (Skrev jag precis om hur jag duschade? Framkallade det en bild av hur jag står där i duschen, alldeles löddrig? Förlåt för den. Tänk i stället på hur jag äter frukost. Rostat bröd brukar det bli.)

Och på kvällen är jag tillbaka. När jag egentligen inte är trött, men känner att jag måste pressa ner mig i sängen för att inte göra måndagen värre. Då sänds reprisen av ”Godmorgon, världen”, mellan tio och midnatt. En bra chans att höra om jag missade nåt.

Så ligger jag där, tretton timmar senare, och lyssnar på samma panel och samma imitationer av Göran Persson. Och den där vänsterskribenten visar sig förresten egentligen vara en liberalskribent. Det var bara jag som hade missat presentationerna, halvt kvar i sömnen. Det fattar jag när jag ligger där på kvällen, fullkomligt klarvaken och tänker på att hela dagen bara har gått. Allt jag trodde att jag skulle hinna göra, eller hur jag skulle hinna njuta av att inte behöva göra. Det är alltid sorgligt, för ingen söndag blir som man tror.

När jag till slut lyckas somna är det med viss längtan efter att få en ny chans med söndagen. Att strax vakna upp till ljudet av en liberalskribent som är väntat snäll mot regeringens senaste förslag om a-kassan.