Någon sorts politisk thriller

Har suttit snörvlig hemma från jobbet och på förmiddagen knäppte jag på riksdagsdebatten. Jag brukar försöka att inte skriva om politik här, men självklart är den här lagen om signalspaning misslyckad. Än är det ju inte helt säkert, men det verkar bli återremiss.

Man är ju helt samförståndsskadad som svensk, men det ska faktiskt inte vara så här tajt kring ett förslag med sådan här potential. För även om FRA självklart inte kommer läsa eller ens lagra varenda mail, det har de ingen anledning eller praktisk möjlighet att göra, så är det ändå fel med själva den juridiska möjligheten.

Det ska inte vara så här tajt i riksdagen. Men det är spännande när det blir det! Det är bra att riksdagsledamöterna får hundratals mail. Det är bra att alla de 349 påminns om att de måste kunna stå för sina knapptryckningar i varenda omröstning.

Det finns också något gulligt i att på dagordningspunkten innan den mest uppmärksammade riksdagsdebatten på flera år, precis innan plenisalen förvandlas till spelplatsen för något så nära en politisk thriller som det någonsin kommer bli (nattmanglingar med partipiska! kallsvettiga ledamöter! politiska karriärer på spel!), precis innan detta så står andra ledamöter helt lugnt och debatterar om köpcentrum utanför stadskärnor har lett till att matbutiker har tvingats lägga ner.

Jag har nu varit iväg från debatten en halv dag, men den fortsätter. Nyss lämnade 27-årige Lage Rahm (mp) talarstolen efter ett anförande på mer än en kvart, vitklädd och riktigt indignerad. Han viftade med grundlagarna, det är bra. Mer grundlagsviftande i riksdagen. Synd bara att han följdes av en annan mp-ledamot, Jan Lindholm, som visade att han missuppfattat vad meddelarfriheten går ut på. Vifta grundlagarna mot honom, Lage. Och även Lindholm talade i mer än tjugo minuter. I den debatt som hållit på en halv dag tyckte han att det behövs ännu mer prat. Bara tryck nej.