Sex grejer

Ett. På midsommar gick det knappt få Björn att sluta prata om Jay-Z-konserten han varit på. Alltså, inte den dagen innan i Globen, utan den FÖRSTA spelningen i Sverige, på Dansens Hus 1997. Även om Björn först slirade och sa att det var 1996. Själv var jag våren 1997 mest missnöjd med att ett nationellt prov i svenska höll kvar mig i Borlänge så att jag missade Beth Ortons första Stockholmsspelning. Sedan dess har jag sett henne nästan för många gånger.

Två. Det känns svårt att kalla reaktionerna på signalspaningslagen för övertoner, eftersom själva lagen är en sådan fruktansvärd, gigantisk överton i sig. Men ändå… jag blir så trött hur en del motståndare hanterar sin besvikelse och ilska. Jag blir trött på att enskilda riksdagsledamöter ska dra åt helvete, jag blir trött på att övervakarna ska övervakas, jag är trött på att det ska skickas kopior av mail till FRA. Jag tror inte att det är vägen framåt. Då tror jag mer på att visa sitt stöd för Camilla Lindberg, och nu Niklas Wykman.

Tre. En harmlös, men underlig protest mot lagen är sidan som spårar och visar upp vilka myndigheter som varit inne på olika bloggar. Snarare än att ”övervaka övervakarna” så ger det mest en bild av hur statstjänstemännen slösurfar. Eller, om man vill hålla en positiv approach, hur de tar till sig vad meningsmotståndare skriver. Men nej, det är nog mest enskildas slösurfande.

Fyra. Apropå övertoner så sa en kompis att hon ville säga upp sin Sonicprenumeration nu när de satt Lars Winnerbäck på omslaget.

Fem. Och apropå män som rockar om Södermalm så knarkar jag Markus Krunegårds album. Så där som jag det senaste året i perioder har knarkat Säkert, Anna Järvinen, Håkan Hellström. Kort, men intensivt. Sedan har jag knappt återvänt. Knappt vågat, eftersom risken alltid finns att jag blir besviken. Men just nu lyssnar jag varje dag på allt Markus sjunger om finska mamma, den giriga skåningen och kompisens mamma som varnade pojkarna för att växa upp och bli jävla svin.

Sex. Man borde väl inte vidarebefordra saker man råkar höra på krogen, men visst vore det intressant att verkligen få se Robert Gustafsson i en biopic om Lennart Hyland?