Detaljer

Ett. Numera får även ljudkillar lämna in en rider. Men de är fortfarande lite ovana med att ställa rejäla krav, som sorterade M&M's och så. Ljudkillen på bilden hade bara skrivit "mandarin".

Två. Ljudbordet som han rattade stod på Debedis och såg till att alla trummor, gonggongar, cymbaler, tvärflöjtar och gitarrer (och en cittra!) hördes precis rätt när Xiu Xiu spelade i fredags. Synd då att man inte hörde så mycket av vad Jamie Stewart sjöng, mitt i sitt oerhört koncentrerade allvar.

Tre. Recensenters förutfattade åsikter kommer man inte ifrån. Den som gillar recensionsobjektet kommer att använda allt som står till buds för att bevisa att det är bra, även bristerna. Men det har gått för långt när SvD:s Magnus Eriksson i sin hyllning av Ranelids nya till och med tar stav- och faktafel som "en påminnelse om det mänskliga sammanhang där inget slutligen kan vara ofelbart?" Att det följs upp med frågan "Eller kan han ha slarvat?" ser jag bara som en misstag från Erikssons sida, en påminnelse om det mänskliga sammanhang där inget slutligen kan vara ofelbart.

Fyra. Apropå recensenter, och att de kan ha rätt, så firade P1 "Spanarnas" tjugoårsjubileum med ett dokumentärprogram. I slutet sa Jonas Hallberg något i stil med att "jag har gjort det här i nitton år, men ändå tycker recensenterna att de vet bättre än jag hur man ska göra". Det kan ju bero på att Hallberg har varit katastrofal det senaste halvåret, medan Ingvar Storm desperat försöker rädda honom. Senast var Hallbergs tes att Storbritannien är ett viktigt land, bevisat av att Ricky Gervais får göra filmer i USA. Sparka Hallberg.