Woody Doug Barcelona

Kanske inte mycket mer än en historia om det svåra att väga passionen mot ett tryggt, tråkigt förhållande. Inget särskilt originellt tema, men Woody Allen har gjort enkla historier till bra historier förut. Jag tänker på till exempel ”Manhattan” och ”Små och stora brott”. Eller ”Hannah och hennes systrar”, som är flera enkla historier ihoptvinnade. Med ”Vicky Cristina Barcelona” gör han det igen.

Självklart väcks än en gång min sympati för tråkiga killen som man inte vill att huvudrollen ska vara med. Det där som brukade kallas Bill Pullman-karaktären, sedan kom ”Medan du sov” och förstörde allt.

Här spelas han av Chris Messina, som privat ser ut som en ung, hunkigare Paul Simon, men inte i ”Vicky Cristina Barcelona”. Där är han kortklippt och välrakad. Dessutom heter rollfiguren Doug. Jag menar: Doug! Det är klart att man inte kan vara särskilt spännande om man heter Doug.

Doug är kort och kompakt. Doug spelar golf och tennis. Doug har Ralp Lauren-skjortan instoppad i sina chinos. Doug bryr sig om tv-apparater. Doug är så amerikansk att det knappt går att göra honom mer amerikansk. Förutom genom att placera honom i Barcelona.

Med en sådan som Doug spelar det ingen roll om alternativet heter Juan Antonio och målar stora, expressiva, maskulint känsliga tavlor. Den konstnärsklyschan, man väljer honom före Doug varje dag. Doug är inte ens Bill Pullman, för Bill Pullman var möjligen en alldaglig mes, men han var inte den självsäkre typ Doug är, inte sen att döma folk, svår att egentligen tycka synd om.

Så nej, jag fick väl inte sympati för Doug. Mest satt jag och tänkte att jag vill inte var Doug. Aldrig någonsin bli Doug. Jag räknade allt Doug gjorde, vad av det jag lika gärna kunde ha gjort och vad jag aldrig skulle göra. Tyvärr blev det nästan oavgjort. Men jag skulle aldrig ha chinos med instoppad Ralph Lauren-skjorta.

PS: Och vad har Woody Allen egentligen emot folk som ser ut som Paul Simon? Jag menar, dom får alltid spela obehagliga typer. Först Paul Simon själv som snor Annie Hall och sen det här...