Julkalendern: Glasvegas

Nej, att Glasvegas fick sådana svallvågor har inget att göra med att alla 2008 vill ha socialrealistisk rock som soundtrack till den instormande lågkonjukturen. Det har med en annan konjuktur att göra, vanlig rockkonjuktur.

Efter ett par år skapas ett uppdämt behov av att alla ska samlas kring ett gitarrband och så ska vi alla under ett tag vara överens om att de är bäst. Sedan ska vi under ett tag skämmas för att vi hyllade dem, sedan får de vara lite i karantän och så komma in i våra hjärtan igen.

Problemet är bara att Glasvegas inte hade täckning för en sådan hype. Det genomskådades snabbt. Det har bråkats om Glasvegas, i barer och på kultursidor. Med Glasvegas har det varit svart eller vitt, med dom eller mot dom. Med ett sådant ställningskrig är det inte mer än rätt att lex Wirfält kom till användning, i ett försök att hitta ett mellanläge i debatten.

Själv är jag inte en av dem som har fått hjärtklappning av ”Ice Cream Van”. Tyvärr beror det på min misstro mot hyllningarna. Jag har inte kunnat lyssna på Glasvegas utan att hela tiden vara på min vakt. Väntat på att snart höra det där storartade. Lyssnat på efter de socialrealistiska texterna, men mest hört "here we, here we, here we fucking go!" och undrat vilken fotbollshejarklack som har rätt till royalties för det.

Det är synd, för de har några bra låtar. Om jag vill ha pratsång ovanpå Månskenssonaten går jag direkt till Shangri-La's, men okej, Glasvegas är rätt bra, inte mer. Kanske är det allt man kan begära av ett rockband som hyllas, ett år när Häst-usla-pojken nästan Grammisnomineras.