Julkalendern: Omissade konserter

Hej A,

tråkigt att du inte kunde vara med i förrgår kväll på Frida Hyvönen. Nästa gång får din kille vara hemma och natta H.

När konserten var slut var det första vi sa till varandra att det här måste han ljuga om när han kommer hem. Det här var alldeles, alldeles för bra för att berätta om. Det här var Frida Hyvönen i sin fulla kraft.

Det var första gången jag sett Frida Hyvönen med band, annars har det alltid varit bara hon och pianot. Dessutom känns det som om jag sett henne i så anspråkslösa konserter, som förband, som en av många, utan riktigt ljus. Nu fick hon vara stjärnan i ett mer påkostat sammanhang, med julgran, en divan där hon lade sig ibland, som en primadonna. Hela Södra teaterns syrebefriade salong var där för att se henne. Det passar henne, hon ska inte vara ”ensam tjej med piano”. Nu kunde hon leva ut utan att det behövde riskera att bli skrikigt.

Och då bestod kompet bara av en på trummor och en på bas/cello och ibland av extra kör. Hon får gärna låta bandet växa till nästa gång. Hon drunknar inte, hur som helst står ändå hennes röst ut.

Till och med den nedsablade ”Scandinavian Blonde” lät live svängig i stället för fånig. Jag kunde med till och med andra låtar som jag aldrig riktigt gillat, som ”The Modern”, de där struttiga grejerna. Hon spelade inget från pudelskivan, men jag insåg hur många bra låtar det var på debuten. Den där julaktiga ”N.Y.”, det var år sedan jag lyssnade på den. ”The smell of winter makes me sick for love”, allt det där, det är underbart. Det är då hon träffar mig hårdast, när texterna inte är små prosastycken.

Några gånger har jag haft med en lista på konserter jag missat i Extra allts årssammanfattning. Som om de konserter jag missat säger lika mycket om året som de konserter jag verkligen sett. I år har jag missat så mycket att det är som om jag varit hemma och vaktat en H. Till exempel Fleet Foxes på Way Out West. Och bob hund på Popaganda, dom missade ju du med eftersom nån snodde din väska med plånbok och nycklar från under H:s barnvagn och ni skyndade hem för att undvika inbrott.

Men Håkan såg vi båda två, i april, det var en extatisk konsert, en konsert som var en HÄNDELSE. Det var innan H kom, med bara två dagars marginal. Det där vet du ju, men alltså, det här är ett sånt där öppet brev och jag måste inkludera de andra läsarna också.

Så du och jag har en missad konsert och en fantastisk konsert gemensam i år. Synd att du inte var med i förrgår, då hade det varit två fantastiska. Årets två bästa svenska konserter.

Krampårej,
J