Utan kort i Ghana

Jag fick en kommentar från Zimbabwe om ett liv byggt på dollarkontanter. Och det i kombination med min kräksjuka påminner mig om ett kontantminne, från en annan del av Afrika.

Utan att dra hela bakgrunden hamnade jag våren 2004 på Till's No. 1 Resort i Gomoa-Fetteh, några mil väster om Ghanas huvudstad Accra. Vi hade ringt och bokat i förväg och självklart frågat om de tog kort. Nej, så klart. Så vi hade skaffat tjocka buntar av ghanesiska cedis. Decimetertjocka buntar, Till's var inte helt billigt med västafrikanska mått.

Stället visade sig vara värt priset, tillräckligt enkelt för att inte kännas absurt i omgivningen, men ändå avskärmat. Framför oss låg Guineabukten, bakom oss låg... tja, vi tittade inte åt det hållet. Vågbruset ackompanjerade både frukost, lunch och middag på uteserveringen. Det tycktes inte räcka, så de spelades Céline Dion i högtalarna. Förutom när strömmen gick.

Vi beslutade oss för att stanna en natt längre än de planerade fyra. Återstod bara att se om vi hade tillräckligt tjocka sedelbuntar. Så vi täckte hela sängen med sedlar, utportionerade per dag. Tur att sängen var stor, det behövdes. Pengarna räckte, om vi åt billigt från middagsmenyn. Det var trist att behöva åka därifrån, men vi hade en tid att passa inåt landet.

Men sedelbuntarna straffade sig. Jag tror minsann att Björn Ulveaus hämnd mot kontanthantering slog till redan då, för var det något som karaktäriserade den där västafrikanska tiden så var det magsjuka.