Infinite, indeed

På en månad har jag tyvärr inte hunnit mer än ett par hekto in i “Infinite Jest”.

Inte för att den är dålig, tvärtom. Det har inte funnits en tråkig sida hittills. Fortsätter David Foster Wallaces trådar om familjen Incandenza, kanadensiska separatister, lönnmördare i rullstolar och knarkare i allmänhet att knytas ihop på det här sättet återstår många hektos härlig läsning.

Härlig och utsträckt, kanske till påsk, för så många sidor per dag blir det inte. Tar man sig till jobbet inklämd på ett tunnelbanetåg mellan femtio svettiga vinterklädda funkar det inte så bra att låta ena armen hålla upp en tung bok. Och helst läser jag på resor.

Annat var det när jag tågpendlade, sittande, i en och en halv timme per dag. Jag har en romantisk bild av att jag läste hela tiden, men visst somnade jag ibland också. När jag kände att jag var så pass trött att jag skulle kunna sova mig igenom utropen om att hela tåget inte kommer in till perrongen i Märsta, då klämde jag in boken mellan mig och armstödet och somnade.

På så sätt glömdes en del böcker kvar när jag yrvaket skulle kliva av. Don DeLillos “Vitt brus” till exempel. Ett av hans få verk tunt nog för att kunna försvinna så där lätt.

Det skulle aldrig hända med “Infinite Jest”. Delar man tågsäte med den märker man det.