Det kallar jag Popcirkus

Det var ju precis så här Svt:s ”Popcirkus” borde ha inlett sitt premiäravsnitt.

Markus Krunegård och Mauro Scocco kör ”Sarah” på Cirkus i söndags. Visst, en gammal cover, men det är något unikt, en engångsgrej, något man inte sett förut, en anledning att bänka sig framför tv:n. Det är så Luuk och Sinding-Larsen borde tänka. Nu inleddes allt i stället med Krunegårds ”Jag är en vampyr”. Och hur bra den än är, den är åtta månader gammal och därmed varken ny eller nostalgiframkallande. Jag kommer höra den igen och jag har hört den förut, det har alla P3-lyssnare också.

Fast det var väl varken vilken grupp jag nu tillhör eller P3-lyssnargruppen som satt där framför tv:n. Att ”Popcirkus” hade färre tittare än ”Uutiset”, och de flesta av den i åldersgruppen 60+, var förra veckans roligaste tv-nyhet. Alltså inte rolig som i ”precis vad jag ville höra”, utan som i ”skrattframkallande”. (Billy Rimgard tycker att det var skönt med låga tittarsiffror, då får han ha popen för sig själv, och gör också en intressant koppling till möjliga konsekvenser av Ipred-lagen.)

”Popcirkus” bjöd på sedan på en tv-debut, Nottee. Kanske inte otroligt bra musik, men ändå, det kan bli nåt och jag såg tv-debuten live, det ska jag minnas. På samma sätt som jag minns att jag såg the Cardigans tv-debut. Jo, jag minns det fortfarande, kan det vara sexton år senare? Så länge kommer jag inte minnas A Camp framträdande på ”Popcirkus”. Men det är ju varken Luuk eller Sinding-Larsens fel.