OscarsVI: Godnatt
Stort "Slumdog"-förakt råder här framför eftertexterna till galan. Ett förakt nästan större än vår trötthet.
Vi är lite som Tyko Jonsson, somnar framför tv:n i vredesmod. Men skulle inte våra sinnen vekna om vi tänkte på... tja, inte barn med servettringar av päronträ, utan att en film utan filmstjärnor vann åtta Oscars? Jo kanske.
Vi är lite som Tyko Jonsson, somnar framför tv:n i vredesmod. Men skulle inte våra sinnen vekna om vi tänkte på... tja, inte barn med servettringar av päronträ, utan att en film utan filmstjärnor vann åtta Oscars? Jo kanske.
posted by Jonas at 5:56 AM
3 Comments:
Aw c'mon! Nu är vi för negativa här. Bättre att fokusera på verkligt irriterande företeelser i så fall, som att SVT just påpekade att Sean Penn fick en Oscar för sin roll i "The Milk". (Hallå, så sköna var inte ens bögarna 1979!)
Jag gillade mycket av Slumdog - men absolut inte allt. Av alla analyser jag har läst håller jag mest med politiska nörden Ezra Klein, av alla människor:
"Slumdog Millionaire is really two movies: 'Slumdog' and 'Millionaire.' Slumdog is a grim depiction of acute poverty, ethnic violence, and the terrible havoc deprivation wreaks on men's souls. It is powerful, and some, if not all, of the characters are richly drawn. The relationship between the brothers is complex and compelling. The cinematography is breathtaking.
But Millionaire is much worse: An unconvincing and poorly drawn fantasy. The love story makes little sense, and mistakes a near-pathological fixation for romance. The game show vehicle is smart, but undeveloped: It's a self-conscious narrative gimmick, which is rather the worst kind."
Jo, jag gillade också delar av "Slumdog", men framför allt i början, när jag fortfarande trodde att det skulle bli något intressant. Men förhållandet till brodern var ju inte alls "complex and compelling", snarare vacklande och förvirrande.
Att Hollywood älskar den är däremot inte förvånande, där har man inga problem med att sätta likhetstecken mellan patologisk fixering och kärlek. Plus att den sensmoral jag kunde utläsa, förutom "kärleken övervinner allt", var den uramerikanska drömmen att alla kan lyckas och bli framgångsrika, oavsett förhållandena, bara man kämpar på. Ens motgångar kan då till och med bli tillgångar, t.ex. kan det som deltagare i en tv-frågesport vara bra att nån gång ha blivit hotad med revolver, för då vet man vem som uppfann revolvern! Så tja, egentligen är det snarast förvånande att fler gatubarn runtom världen inte blir miljonärer, eller åtminstone välmående tepojkar på callcenters, i stället för att hålla på och sniffa lim och sälja sina kroppar.
Ja, Pablo, nu blev jag kanske lite FÖR negativ. Men bara lite.
Skicka en kommentar
<< Home