Medelklassens Frida

Lite mer om Frida Hyvönen, apropå att PO Tidholm i DN-recensionen har skrivit om lördagens Dramtenkonsert som en bild av medelklassens kulturkonsumtion. (Är det jag nu tänker skriva inget annat än ett försvarstal?)

Att för första gången gå på popkonsert på Dramaten gjorde att det kändes mer som en societetsbjudning, ett "alla var där", på ett sätt som teaterföreställningarna som normalt hålls där inte är, möjligen premiärerna. Och visst satt jag innan konserten och vinkade till vänner och bekanta. Det var ungefär samma människor som går på alla sådana här konserter, de är alla ungefär medelklass. På torsdag kommer jag vinka till ungefär samma vänner och bekanta på Cirkus innan Antony & the Johnsons.

PO Tidholm i DN hyllar visserligen Frida Hyvönen ("en av vårt lands mest begåvade artister"), men beskriver henne som en accesoar för publiken. Och så är det ju för många artister, men Tidholm menar också att Frida Hyvönen inte bara har råkat bli den här accesoaren, utan har skapat sig själv till att bli den.

Jag vet inte hur han har kommit fram till det. På det sätt som texten på nätet är indelad i stycken så verkar han mena att scenografins plattformar är bevis för att Frida Hyvönen har omfamnat möjligheten att ge hopp åt medelklassen. Tja, läs själva.

Sedan skriver Tidholm att "det finns en intellektuell kyla i medelklassens smakpreferenser som Frida Hyvönen svarar mot". Jo visst, vi som var där var medelklassiga och efteråt stod vi ett tag i Marmorfoajéen och drack vi vitt vin och lyssnade på hur popsångar-DJ:s valde Animal Collective-skivor och visst, vi delade "smakpreferenser" med varandra lite på lördagskvällen. Men det var inte därför vi var där, det var inte därför vi ville se Frida Hyvönen.

I alla fall var jag där för att till exempel "N.Y." från debutalbumet alltid tar tag i mig. Det där med "the smell of winter makes me sick for love". Det är en helt annan kyla, som inte alls är intellektuell.