Poehlers parkförvaltning

Man bör så klart inte döma ut en tv-serie redan efter första avsnittet. Men jag dömer ändå ut ”Parks and Recreation” redan efter premiäravsnittet från förra veckan. Amy Poehlers första egna serie efter att ha lämnat ”Saturday Night Live” ser inte ut att kunna bli lika framgångsrik som ”30 Rock”.

Bakom serien står skaparna av amerikanska ”The Office” och det här är ännu en mockumentär i kontorsmiljö. På parkförvaltningen i en småstad i amerikanska mellanvästern jobbar Leslie Knope (Poehler), en obotlig entusiast som tar sig an uppdraget att förvandla en ödetomt till en park. Det gör hon så klart med ett allvar som vida överstiger uppgiften och dålig självinsikt. Lite desperat kärlekstörstande är hon minsann också. Kommer samma biologiska klocka ticka som för Liz Lemon?

Någonstans är det nog tänkt att ”Parks and Recreation”, mitt ibland kontorskonflikter och dito flörtar, ska handla om byråkratin och förväntningar på vad offentlig sektor kan åstadkomma. Mot Leslies entusiasm står chefen Ron. Han är en motvillig offentliganställd, som helst vill att alla parker ska privatiseras och drivas i vinstsyfte. ”Like Chuck E. Cheese. They have an impeccable business model. I would rather work for Chuck E. Cheese.”

Och det var ju en kul replik, men annars visades inte så mycket humor och manuset var ibland riktigt slött. Många av de enkla sätten att bygga skämt av mockumentärformen känner man igen på mils avstånd. Som när Leslie Knopes berättar för kameran att stadshuset är precis som ett omklädningsrum, ”man måste gå in och snärta lite handduk och klarar man inte av det, så klarar man inte av det och då måste man gå, ut ur omklädningsrummet...”, sedan märker hon att hon tappat styrfarten och allt avslutas med att hon sväljer några gånger och försöker upprätthålla fasaden. Som David Brent har gjort så många gånger, men utan det läskiga överbettsleendet. Och som många andra har gjort innan honom.

Mitt första asgarv av ”Parks and Recreation” kom inte förrän halva första avsnittet gått. En kille med båda benen i gips slängde med hjälp av en griptång upp ett popcorn i luften och fångade det i munnen. Mycket snyggt. Men på bara det kan man ju inte bygga en tv-serie.