Good music, bad sound

Musiknörd har jag varit ett tag. Ljudnörd har jag aldrig varit. Och kommer aldrig bli.

”Jag vet ingen som bryr sig så mycket om musik som du, men som har så dålig stereo” är en kommentar jag har fått höra. Framför allt när min ljudanläggning bestod av en kompaktstereo med inbyggd vinylspelare och dubbla kassettdäck, svart med rosa och gröna texter. Den var inköpt på Myrvolds maskiner i Årjäng. Jag hade fått den i tolvårspresent, men den hängde med förbi tjugoårsdagen.

Den senaste året har jag lyssnat på musik hemma genom minimala datorhögtalare. Ingen direkt basåtergivning, inte direkt guldpläterade kablar.

Hur som helst, i torsdags gick jag in på Hifi-klubben, sa att jag ville lägga mellan sex och åtta tusen på en förstärkare och högtalare. Tio minuter senare gick jag därifrån, tiotusen kronor fattigare.

Jag åkte hem och satte upp systemet, assisterad av bästa möjliga kompetens: en ingenjör och en discjockey. När allt var ihopkopplat kom frågan: vad ska bli det första ljudet ur dessa högtalare? Det fick bli ”By Your Side” med Sade. Kanske för att när jag nu börjar summera 00-talet så är det en stark kandidat till decenniets låt. Men också för att jag kopplar ihop den med riktigt taskigt ljud.

När ”Lover's Rock”-skivan släpptes så var min bärbara musikkälla nämligen fortfarande en kassett-Walkman. Jag tror mamma hade fått den gratis av nån bokklubb. Hela tiden blev det störningar av mobiltelefoner som sökte signal. Inte för att de gjorde så mycket, för ”By Your Side” kunde jag genomleva attacker av ”da-ta-ra-ta-ta-ra-TAAA”. Riktigt bra musik klarar sig med dåligt ljud.