Kvällssol vid Grand Bassin

Paris är en gastronomisk metropol. Nära mitt hotell i Saint-Germain-des-Prés finns massor av bra restauranger. Ändå är min första instinkt när jag checkat in och packat upp att köpa några cheeseburgare på McDonald's och äta dem i Jardin du Luxembourg. Bara för att få så mycket tid som möjligt där inne.

Jag måste ta tillvara på allt av den här majkvällen vid Grand Bassin. Solen är på väg ned vid Eiffeltornet, men värmer fortfarande. En bris som böjer strålen i fontänen. Jag sätter mig på en stol, eller snarare två, en att lägga upp fötterna på också. Så gör alla, även i den här bevakade och regelstyrda parken. Det helt accepterat att det går åt två stolar per person även när det är fullsmockat och stolbrist.

Men nu håller det på att glesna. Det är mest grupper på kvällspromenad som går förbi. Och en ung amerikanska i sandaler som försöker lära en dito att säga "encore une fois", en fras som hon tyckt varit användbar i situationer "when I kinda get what they're saying, but not, like, totally". Och det stör inte Parisstämningen. Amerikanskor hör Paris till, genom kastanjerna kan jag nästan se kvarteret där Gertrude Stein bodde med Alice B. Toklas.

McDonald's hör däremot inte till Paris. Jag är glad att jag stod emot frestelsen att köpa med mig något, men börjar känna mig hungrig. Därför är det nästan en lättnad när den underliga fågelsången börjar vid solens nedgång, senatsvakternas aggressiva visselpipor som säger att nu stänger parken. Jag går till en riktig restaurang.