Halländsk naturromantik

Jag såg "Man tänker sitt" i torsdags. En mer poetisk lillebror till "Farväl Falkenberg", som ju redan den var poetisk. Vi är i samma likriktande villaområde, skildrat i samma vackra foto och även nu med Erik Enocksons musik.

Och så är Jörgen Svensson med, han som i "Farväl Falkenberg" skulle starta cateringfirma. Nu spelar han en ensamstående pappa som räddar med sig sonen för att bada i en skogssjö mitt i natten, bort från altanfikandet hos föräldrarna, som inte ens låter honom ha egen nyckel, bort från klagomål när han byter blöjor på stormarknadens parkeringsplats.

Flyr till naturen gör de andra tre huvudpersonerna också. Och ja, de är alla fyra män, men det tror jag i de här fallet är irrelevant, de flyr inte från kvinnor och därför var det här mest goja. Men det är klart, man blev ju intresserad av var mamman till Jörgens barn var någonstans. Eller om Anders bor ensam i sitt hus, där han precis fått bygglov för en carport.

"Man tänker sitt" citerar Henry David Thoreau mer än en amerikansk high school-kille som tror att han är först i världen att upptäcka "Walden" och det var passande att visningen skedde under bar himmel på Kulturhusets tak. Men är verkligen räddningen att vända sig till naturen, bara för att den är begriplig och vacker? Är det inte bättre, kanske till och med enklare, att försöka hitta det begripliga i vardagen?

Fast på samma sätt som jag gillade "Farväl Falkenberg"även om jag själv inte känner huvudpersonernas längtan tillbaka till barndomen, så gillade jag "Man tänker sitt" trots att jag bara var glad när jag kom ner till Sergels torg. Och fick vara omgiven av höga hus.