Way Out West, fredag

Klädkod: Converse.

Bäst: Grizzly Bear. Fast helt fel att se dem en solig eftermiddag, "Knife" passar bättre i regn. Kanske därför som de flesta hängde kvar och lyssnade på Beirut, som vi var överens om var en besvikelse.

Sämst: att jag missade när Robyn fick sällskap på scen av Dr Alban i "No Coke", som hon efteråt kommenterade med "Ingen ironi". Men kom igen, den låten med Kleerup på trummor?

Röd tråd: eftersom vi är i Göteborg så är de kanske inte så konstigt att festivaldagen både inleddes och avslutades av gamla Håkan Hellström-kompanjoner. När vi skyndade oss in från festivalbandsutlämningen (credit för bra organisation!) in mot Bon Iver passerade vi Timo Räisänen, och ingen musik skapad av människa kan någonsin lämna mig mer oberörd. Betydligt bättre var det vid midnatt, när vi började fundera på när vi egentligen åt senast, medan Fever Ray spelade. Laserstrålar, tung bas och texter om diskmaskinstabletter.

Värt att påpeka: att jag utan tvivel anslöt mig till resten av medelklassen och såg konserten med Antony och Göteborgs symfoniorkester. Nu vet ni det, för när jag hoppar över Antony-konserter brukar det bli riksnyhet av det hela. "Crazy in Love" har förresten aldrig låtit så sorglig. Jag trodde jag var trött på den covern, att effekten av att höra den i Antonys tolkning hade tunnats ur, men nej.