Way Out West, lördag

Klädkod: Regnleriga Converse.

Tjänade mest på regnet: Olle Ljungström, som spelade i tältet medan det öste som värst. Visst har han många beundrare, men så där stor publik hade han bara kunnat drömma om en solig dag.

Fortfarande inte framme: Kanske skulle [ingenting] ha kommit hela vägen nu? Att de skulle kunna bli det där bra bandet som de har varit på gränsen till att vara. "Dina händer är fulla av blommor" är ju fin. Men nej, var tredje låt är fortfarande trist och på scenen har de inte vett att dra ut lite, hänga kvar i de bra partierna. För nej, då ska det vara slut och en ny låt ska börja.

Sämst: Att ha missat Nas som, av de sista minutrarna vi såg och av klipp som det här, verkar ha varit fullt ös.

Lägst sång: My Bloody Valentine. Nej, jag vet att man inte kan identifiera särskilt mycket av vad de sjunger på "Loveless". Men på lördagskvällen hörde man inte att någon sjöng över huvud taget. Man såg på storbildsskärmarna att läppar rörde sig, det var det enda beviset.

Mest förvånande rock: Att Deerhunter live var så tunga, på väg mot stadiumrock.

Påminnelse: Att Jenny Wilson är en jävla skatt. Hon får inte den uppskattning hon förtjänar.

Röd tråd: Att identifiera artister som såg ut som skådespelare. Ezra Koenig i Vampire Weekend var Tom Cruise i "Risky Business", Fredrik tyckte att en i Wilco såg ut som en Robert Gustafsson-karaktär, keyboardisten i Band of Horses var Sune Mangs. Och jag fick för mig att sångaren i Let's Wrestle påminde om Judah Friedlander i "30 Rock".