Yo La Tengo följer mig i fallet

Yo La Tengo, Debaser Medis 1 november 2006

Det är väl inte bara jag som tänker på Yo La Tengo som ett lite snällare Sonic Youth? Inga uppstudsigheter, inga Kim Gordon-låtar, färre experiment, färre spelningar på muséer.

Fast den finns alltid där, Iras vilja att gå emot sitt snälla yttre och "rock out". En konsert med Yo La Tengo kan innehålla ungefär lika mycket desperat gitarrslängande som en med Sonic Youth. Eller nja, men ändå, en hel del gnissel.

Men sedan är Yo La Tengo tillbaka i något mjukt och ofta gulligt. Och hoppfullt. Jag tror verkligen på Yo La Tengo när de säger till mig att allt kommer bli bra. Deras cover av "By the Time It Gets Dark" är bättre än Sandy Dennys original. Och nya skivan "Popular Songs" inleds med den här, en ödesmättad, halvpsykedelisk låt som ändå är bland det mest tröstande jag hört i år:

Yo La Tengo - "Here to Fall" (2009)

Jag älskar att det han sjunger inte är att han kommer ta emot mig när jag faller, utan att han faller med mig.