Till 90-talet och tillbaka

Det är svårt det här med tidsåldrar. I lördags gick jag på 90-talsmaskerad och mötte några av alla varianter av decenniet, men långt ifrån alla.

Bara två hade utklädningar från det riktigt sena 90-talet, med kamouflagejackor ("och dragsko, det är 90-tal!") och hiphop och drum'n'bass i huvudet. Ingen kom som Fatboy Slim eller Tricky. Själv representerade jag decenniets mitt genom att vara Henrik Berggren, alternativt Broder Daniel-beundrare. Fast jag hade stjärnorna under ögonen för långt in mot näsan, fick jag påpekat för mig.

90-talsnostalgin blev lite underlig när den populäraste låten på dansgolvet visade sig vara Pet Shop Boys "Go West", en 70-talscover. Men det blev aldrig så tillkrånglat att vi förväntades dansa till megamixen av "Grease"-låtar, den som brukade gå på högstadiediscot, 90-talsversionen av 70-talets egen 50-talsnostalgi. Nostalgi inuti nostalgi.

Sedan gick jag vidare till en annan fest där klädkoden skulle vara "din mentala ålder". Alla män kände sig tydligen som typ 52-åringar, i fina kavajer. Eller så föreställde de gubbmodeklädda 21-åringar. Eller så hade de inte klätt ut sig. Själv var jag alltså mentalt som mig själv som 17-åring. Jag dansade mig svettig till Motown-låtar. Precis som jag gjorde som 17-åring, precis som jag gjort alla decennier och kommer göra alla decennier framöver. Oavsett mental eller fysisk ålder. Tidlöshet inuti tidlöshet.