Buckingham och McCartney

Ibland har jag försökt sätta mig in i hur det är för folk som inte helhjärtat älskar Paul McCartney.

Det gör ju jag, sväljer honom hel med fru och frisyr och allt. Men det finns de som inte växt upp med det vita albumet och därför tycker att "Rocky Racoon" är töntig. De som inte pallar de underligare stunderna på soloalbumen. De kanske inte tycker direkt illa om McCartney, men de tycker han är lite jobbig och föredrar Lennon eller Harrison.

Jag har svårt att förstå deras reaktioner på McCartney, varför de inte bara kan slappna av. Men nu har jag kommit på tricket. Jag ska tänka att de kommit precis så långt med sina känslor inför Paul McCartney som jag kommit med mina inför Lindsey Buckingham.

För visst, jag gillar ju Buckingham, men det är en hatkärlek. Jag föredrar alltid Nicks och McVie. De sjunger bättre, de har bättre texter (inget "lay me down in the tall grass and let me do my stuff"), de är inte lika knasiga.

Buckingham verkar självgod, tror att vi alla älskar den där hårda blicken han har, hans uppknäppta skjortor. Jag har därför inte gett hans soloalbum särskilt mycket tid. Jag tycker att Buckinghams stompiga låtar på "Tusk" kommer och stör i de andras finstämdhet. Men när jag hör mig själv tänka det så inser jag att det är som att klaga på McCartneys stick i "A Day in the Life". Helt meningslöst. "What Makes You Think You're the One" är ju en riktig rökare, bara lite felplacerad efter "Sara".

Så jag tänker växa upp. Jag tänker låta min kärlek till Lindsey Buckingham blomma ut. Omfamna honom helt. Men bara om han sköter sig i Globen i kväll. I det ingår att inse att om någon är stjärnan i kollektivet Fleetwood Mac, så är det Stevie Nicks.