George & Randall

Det är ju inte helt filmfestivalmässigt att gå och se något amerikanskt som ändå kommer upp på bio förr eller senare. Varför slösa festivaltid? Nåja, jag var i alla fall inte för upptagen med att se filmstjärnefilmer för att hinna med "Dogtooth", den fantastiska grekiska film som vann Stockholm filmfestivals bronshäst.

Men allt kan inte vara grekiskt drama, ibland behövs filmer där förtexterna lovar George Clooney och Randall Poster. Tur då att Stockholms filmfestival hade två filmer med båda de namnen, Wes Andersons dockanimerade "The Fantastic Mr Fox" och Jason Reitmans flygbonussamlande "Up in the Air".

George Clooney behöver ingen presentation, jag hoppas att jag inte heller behöver försvara hans många glidiga, charmigt leende insatser, men Randall kanske ni inte tänkt på. Han är "musical supervisor" och har ordnat med musiken till alla Wes Andersons filmer, "I'm Not There", "I Shot Andy Warhol", "Zodiac", en del Ben Stiller-filmer och en massa mer. Han har lyft fram många bortglömda musikaliska skatter.

Wes Anderson är ju en regissör som bryr sig om musiken. Jag älskar scenen i "The Royal Tenenbaums" när Luke Wilson och Gwyneth Paltrow ligger i ett inomhustält och lyssnar på Rolling Stones "Between the Buttons"-album. Jag tror det är första, och enda, gången jag sett en film där de verkligen lyssnar på ett album, flera låtar i rad från samma skiva spelas i bakgrunden. Ett vardagligt sätt att lyssna på musik, men annars helt frånvarande i filmer. Underligt.

För en musiknörd finns det alltid mer att lyssna efter i Randall Posters musikval. Som en Elliott Smith-låt vid ett självmordsförsök ("The Royal Tenebaums"), musik av de bråkande Kinks-bröderna Davies i en film om bråkade bröder ("The Darjeeling Limited) eller musik av separerade artistparet Kate McGarrigle och Loudon Wainwright III i en film om separerande föräldrar ("The Squid and the Whale").

Wes och Randall har med Rolling Stones även i "Mr Fox" (den här gången "Street Fighting Man"). Dessutom två Beach Boys och en specialkomponerad banjolåt av och med Jarvis Cocker. I "Up in the Air" är det Crosby, Stills & Nash och återigen Elliott Smith. Och, i eftertexterna, en Graham Nash-demo från 1971.

För även om Randall Poster även har valt musik till filmer med 30- och 50-talsmiljöer så är det ändå alltid 70-talet han återvänder till. Även i en film som "Up in the Air" som utspelar sig i nutid.

Med Poster och Clooney vet man vad man får. I både "The Fantastic Mr Fox" och "Up in the Air" valde Poster 70-talspärlor, medan Clooney firade av sitt leende. Eller, i "Mr Fox" var det ju en rävdocka som firade av själva leendet, men ändå.