Äntligen bland vildingarna

Nu har jag sett den, till slut, efter att ha sumpat chansen i New York i höstas.

Men nu, äntligen har jag sett den, mer än fyra år senare. Det var så länge sedan jag för första gången nämnde här på Extra allt att Spike Jonze skulle göra film av Maurice Sendaks barnboksklassiker "Till vildingarnas land".

Då klumpade jag ihop den med klassiska icke-filmatiseringar som "Räddaren i nöden", "Dumskallarnas sammansvärjning" och "Fletch - the prequel". Ingen av dem har rört på sig, men "Till vildingarnas land" blev av. Jag vill inte lägga till "till slut", för den långa väntan har inte varit förgäves. Vi ska vara väldigt glada att Disneyversionen inte blev av på 80-talet.

I Disneyversionen hade inte Max fått vara annat än en busig pojke, kanske maximalt en bråkig pojke. Jämför provscenen i klippet. Den scenen finns i Spike Jonze film också, men där jagar inte Max hunden ner för trappen med tungan hängande utanför, utan med en gaffel i handen. Precis som han ju gör i boken, men det är mycket mer obehagligt med en verklig pojke som håller en verklig gaffel mot en verklig hund.

Max får vara en verklig pojke, med frustration, ilska, besvikelse, fantasi och glädje. Som tur var är nioåringen som spelar Max, med det otroliga namnet Max Records, fantastisk.

Det är vildingarna också. För Disney hade vildingarna inte fått vara så här jordfärgade, så här skitiga, så här tjafsiga och bråkiga. En manlig vilding hade inte fått heta Carol. En kvinnlig vilding hade inte fått heta KW.

Man kan tycka att "Avatar" har fantastiskt effekter, som suddade ut gränsen mellan animerat och verkligt. "Till vildingarnas land" gör det ännu mer. Hela filmen är organisk, i brist på bättre ord.

Den enda förklaring jag kan tänka mig till att "Till vildingarnas land" inte är Oscarsnominerad för visuella effekter är att juryn helt enkelt trott att det inte är effekter. De måste trott att Spike Jonze har gillrat snaror, fångat in några vildingar och tämjt dem till skådespelare.

Kanske är det precis vad han har gjort, med "bakom kulisserna"-filmer om brittiska dataanimatörer enbart som dimridåer. Kanske är det därför det tog sådan tid.