Beach House

Dagens gåta: vad är flera hundra meter långt och läser Pitchfork? Svar: nej, inte en mp3-bloggande King Kong, det är kön på Karl Johans torg i lördags.

För där stod vi, uppradade och frös, i väntan på att få komma in på Debaser och se Beach House.

Passerande festkillar ropade ner från bron på väg mot Slussen och frågade vad det var som var på gång, vad kunde motivera timtal i kylan. Jag vet inte om de nöjde sig med svaret "drömsk orgelpop från Baltimore". För bara en beskrivning säger inte så mycket. Victoria Legrand måste upplevas, det är svårt att fatta att hon verkligen sjunger så där.

Jag fick tyvärr lite Janis Joplin-vibbar av Victoria Legrand när hon skakade sin kalufs. Det blir ju lätt så, när man har föreställt sig en mystisk person och så står hon plötsligt där. Någonstans önskar jag väl att hon verkligen skulle ha haft Françoise Hardy-frisyr, som Kristin Lundell i SvD underligt nog fick det till att hon hade.

Men vänta, sitter jag här och klagar på att en frisyr inte levde upp till mina förväntningar? Hur förkyld blev jag egentligen av det där köandet. Allt annat var ju precis som det skulle.