Fjorton saker att dementera efter Magnetic Fields-konserten

Nej, alla ni som gick förbi på Rörstrandsgatan och såg folkmassorna, det som pågick i går kväll i Filadelfiakyrkan var inte årsstämman för Sveriges Närsyntas Riksförbund, det var bara en popkonsert med stockholmsk indiepublik. Vi har helt enkelt dålig syn, okej?

Nej, det går inte att få veta om killen på bänkraden framför alltid har sina glasögon klassiskt nördlagade med vit tejp över nästippen, eller om det bara var en tillfällig åtgärd. Men att se den där tejpningen i verkligheten, det är ju lite som att se någon halka på ett bananskal.

Nej, de som kom ut på Filadelfiakyrkans scen och satte sig tillrätta bland kaffemuggarna var inte de fem musiklärarna på en gymnasieskola som framträdde på skolavslutningen med lite låtar skrivna av den mest crazy i hela lärarkollegiet, han med kepsen. De var faktiskt medlemmar i ett professionellt popband, The Magnetic Fields.

Nej, The Magnetic Fields är inte det bästa popbandet som ser ut som gymnasielärare. (Det är Yo La Tengo.) Men de är goda tvåor.

Nej, det finns antagligen ingen på Filadelfiakyrkan som kontrollerar om artisterna som bokas till lokalen har sexuell läggning som överensstämmer med kyrkans ståndpunkter i övrigt. Först Stephen Merritt, snart Rufus Wainwright.

Nej, det var nog ingen slump att först på spellistan i kyrkolokalen var "Kiss Me Like You Mean It", som börjar med orden "He is my Lord, he is my Saviour..."

Nej, Stephen Merritt kommer inte upp till särskilt höga toner ens när han gör flera höjningar i slutet av en låt. Hans basiga croonande och hans nollställda uppsyn är en stor del av behållningen med Magnetic Fields live.

Nej, gitarristen John Woo är inte samme John Woo som gjort filmer.

Nej, alla låtar funkade inte lika bra i ny kostym.

Nej, Claudia Gonson borde inte sjunga lika många låtar som hon fick göra nu. Samspelet mellan henne och Stephen Merrit i mellansnacken är roligt, men Shirley Simms har en mycket mer intressant röst.

Nej, ett bra sätt för publiken att visa sin uppskattning för Merritt är inte att applådera längre och starkare och stampa i golvet, eftersom han är hörselskadad och inte klarar av höga ljud.

Nej, de spelade inte "I Thought You Were My Boyfriend".

Nej, alla Magnetic Fields-låtar är inte humoristiska "Hönan Agda"-grejer med en trumvirvelspoäng sist i varje vers. Men många är det och vissa fall är det synd.

Nej, "Papa Was A Rodeo" är inte en helt allvarlig låt och den avslutas med en sorts poäng, men den känns bara väldigt träffande och otroligt hjärtvärmande. Den funkade i sin kostym och det var fint att den fick avsluta.