Oscarssummering

Så här med återvunnen dygnsrytm kan jag summera den 82:a Oscarsgalan.

Varför satt jag i Nacka mitt i natten och blev hög på smågodis? Varför tog jag ledigt från jobbet för att se kunna följa det live i stället för att göra som Per och kolla i efterhand? Lika mycket som jag var där för mig själv i nutid så var jag där för mitt tolvåriga jag.

Oscarsgalan var då något ouppnåeligt. Vissa år kunde man se den live om man hade FilmNet. För att ha FilmNet måste man ha kabel-tv. Och kabel-tv, det hade folk i Stockholm. Där bodde inte jag.

Vilka som vunnit Oscars genom tiderna var då något jag tog reda på genom en tjock biblioteksbok, med publiceringsdatum under sent sjuttiotal. Resten fick jag försöka lappa ihop. Jag skrev in till någon filmtidning och bad dem publicera alla Oscarsvinnare de senaste tio åren. De lade in en lista på Bästa film-vinnarna. Men jag menade ju ALLA priser! Vem vann kvinnlig biroll 1985? Vem vann för foto 1987?

Nu satt jag i ett vardagsrum där alla brydde sig om sånt och wikipediade fram det. Inte heller kunde vi hålla oss från att meddela världen allt vi tyckte (det går att läsa här och här och här och här och här).

Och fortfarande verkar vi inte riktigt ha vant oss vid att vi inte är ensamma. Vi blev förvånade över att John Hughes ansågs vara så viktig, inte bara för oss utan för hela Hollywood, att han inte bara blev ett ansikte som flög förbi under dödssummeringen, utan lyftes fram. Alla var där: Molly Ringwald var obegripligt nervös, Matthew Broderick var Ferris Bueller, Judd Nelson hade knarkat till sig, Macauley Culkin såg busig ut och Jon Cryer fick stå på en Oscarsscen, för första och troligen sista gången.

Sandra Bullock och Jeff Bridges fick varsitt skådespelarpris. Nu har jag inte sett "Crazy Heart", men säkra källor har sagt att den är ungefär som "The Blind Side", och ingen av dem är den rollerna vi kommer minnas de här två hedersknyfflarna för. Och även om båda var favoriter så var åtminstone en av oss där vid godisskålarna särskilt glad för priset till Bullock. "Hon är en pionjär inom kvinnlig bajshumor!" var ett av de särskilt minnesvärda lovorden.

Manusprisen presenterades av Tina Fey och Robert Downey Jr. Jag förstår inte hur Fey gång på gång går med på att symbolisera manusförfattaren, den nördiga, den som i vanliga fall inte syns. Det går att förstå att ingen vanlig manusförfattare vill ställa sig på scenen och leverera skämt inför en miljonpublik, men nu blir det lite som att säga att manusförfattare bara är värda att synas om de dessutom är skådisar (och snygga). Lite som att kortfilmsprisernas värde förklarades med att en bra kortfilm kan bli en långfilm någon gång.

”Hurt Locker” tog storslam. Att en krigsfilm om ett pågående krig kunde vinna beror väl på att det inte är en film som tar ställning för eller emot Irakkriget. Den tar ställning för de enskilda personerna som är där och gör sitt jobb. För dem är kriget en serie enskilda händelser utan sammanhang, annat än att de riskerar sitt liv om och om igen. Kathryn Bigelow liknade dem med brandmän i sitt tacktal, och det är tur att själva filmen inte är riktigt så uddlös. Där ges ju Will James först en gloria för att bry sig om irakierna och sedan får den glorian sig några knuffar.

Även om ”Avatar” fick nöja sig med teknikpriser så var den ändå galans röda tråd, eftersom det var den lättaste filmen att skämta om. Förutom Ben Stiller i Nav’i-sminkning (”seemed like a good idea in rehearsals”) kom kommentarer från till exempel vinnaren till bästa icke-engelskspråkiga film ("tack för att du inte gjorde filmen på Nav'i"). Det är helt enkelt svårare att skämta om bomber i Bagdad eller incest i Harlem.

Det avslutande skämtet från Steve Martin var ”this show is so long that ’Avatar’ now takes place in the past”. Men det tycker inte jag. Förutom att jag var trött och sockerdarrig så hade det gärna fått fortsätta ett tag till. Jag har en hungrig tolvåring inuti.