1999

Av en händelse var jag i Göteborg för några dagar sedan. Jag var självklart tvungen att kolla in deras uteliv. Jag gick på någon bar/klubb och får reda på att 1999 skall spela. 1999 är från huvudstaden och jag har hört deras namn nämnas ett flertal gånger men har alltid missat deras spelningar, men från flera källor har jag hört att de skall vara bra. Bra visar sig dock vara en rejäl underdrift. De är fantastiska. Det är mycket längesedan jag fick gåshud av en koncert, så bra var dom... Det börjar med monotona gitarrer, följt av sylvassa trummor och volymen är ruggigt hög. Det hela gör rätt ont och framkallar det där konstiga välmåendet man kan få av oljud. Men sedan kommer basen och fullkomligt trycker in hela bröstkorgen... Jesus motherfucker vad det är en härlig känsla ! De lirar nog bara fem låtar eller så men jag står med ett löjligt leende hela tiden.

De låter bra men frågan är om de inte ser ännu bättre ut. Svartklädda, gitarristen med ryggen mot publiken hela koncerten, Ingen rör på sig förutom möjligtvis basistens ben som skakar i takt med basmullret och världens snyggaste projektioner på väggen. Efter koncerten kan jag inte riktigt låte bli att tänka att de låter lite som Yvonne gjorde för ca 10 år sedan fast med mycket fetare ljud... En klar förbättring alltså.

Några dagar senare spelar de på Popagandafestivalen. De är alldeles lysande då också men ljudet är ljusår från vad det var i Göteborg. Kanske det bror på att ljudteknikern i Götet brukade ratta in ljudet åt Europe, Whitesnake och andra heavymetal-storheter...

På 1999's hemsida kan man ladda ner några mp3'or... Släng på stereon på högsta volym och dra upp basreglaget till max så hajjar du också biffen !!!

Hot Chip skämtar

En anledning att besöka fransmännen på D*I*R*T*Y - förutom för att lyssna på trevliga mixar av Four Tet, Jori Hulkkonen och andra - är att i den senaste intervjun så berättar Hot Chip en rolig historia:

What did the inflatable teacher say to the inflatable boy who brought a pin into the inflatable school?
"You've let me down, you've let the school down, but most of all you've let yourself down."

Av detta kan vi dra slutsatsen att Ewert Ljusberg och Jejja Sundström är troliga gästartister på uppföljaren till förra årets lysande debut "Coming On Strong".

Ooooh... Fashion

Daniel Wang var suverän i torsdags på Marie Leveau. Händerna-i-luften-disco, allsång och koskälla, men det som kanske imponerade mest var när han drar av sig brallerna för att sporta ett par minimala shorts bakom skivspelarna. Det kallar jag fashion!

Påven och Stjärnornas krig

Okej okej, kolla på den här bilden och se att nye påven ser ut som Kejsare Palpatine i “Stjärnornas krig”. Kul kul.

Det verkligt intressanta är att det finns fler kopplingar mellan Benedictus XVI och den här rymsagan. I en predikan förra månaden kritiserade han den relativism som sprider sig i samhället och i den katolska kyrkan. Det skulle alltså bli allt mer ovanligt med absoluta värden.

Påven skulle nog bli glatt överraskad om att träffade några Star Wars-fans. Där finns det absoluta värden minsann. De tältade på Kungsgatan i Stockholm (där man riskerar att bli ihjälslagen) bara för den otroliga ynnesten att få se ”Mörkrets hämnd” före oss andra. När DN i helgen hälsade på vid tälten sade en kille i svart kåpa så här:

­– De senaste filmerna är vår tids största mästerverk.

Ursäkta, vad sa du att du sa, sa du? Jar-Jar Binks, Hayden Christensen och George Lucas obefintliga skådespelarregi skulle alltså vara ”vår tids största mästerverk”? Tyck det du, under din kåpa, men jag tänker inte hålla med.

En sådan åsikt är tecken på att vi lever i en tid där det fortfarande finns utrymme för blind fanatism och okritisk dyrkan. Det är ju självklart harmlöst och rätt kul så länge det bara handlar om rymdsagor på bio, men samtidigt är det lite skrämmande. Inte för att det har något att göra med ungdomarna på Kungsgatan eller med Star Wars-fans i övrigt, men var inte nye påven med i en rörelse med bruna skjortor när han var ung grabb i Tyskland? Där hade de kunnat behöva lite relativism.

I don't think you can handle it!

Det är knappt mitt huvud klarar av så här stora omställningar. Kontrasterna blev nästan för stora. Söndag: Antony & the Johnsons på Södra teatern. Tisdag: Destiny’s Child på Globen.

Det största inslaget av show i Antonys konsert var när han lekte tittut bakom flygeln. Det motsvarar kanske en halv mikrosekund av Beyoncé, Kelly, Michelle, åtta dansare, gigantiska bildskärmar och resten av den exploderande showen, som förresten sparkades igång hårt med ”Say My Name” följt av ”Independent Women”.

Annars var det strutsfjädrar, snurrbar scen, hål i golvet, konfettiregn, riktiga vattenfall, fler klädbyten än någon kunde räkna och så en sång om att Gud var med oss. Det kändes så mycket Las Vegas att jag nästan ville gå hem och förlora några tusen på Internetpoker.

Odd serious number party

Odd Number och Serious Party kör klubb på Marie Leveau på Torsdag. Fett, Fett och ännu mera Fett... Wangen är på besök och han kommer förhoppningsvis köra lika mycket bögdisco som sist han var här på besök. Så här skriver Serious Party på sin hemsida:

Tillsammans med galleriet och butiken Odd Number arrar Serious Party en nice fest på Marie Laveau, ni vet, det nya stället på Hornsgatan 66. Vi gästas av ingen mindre än DANIEL WANG, den nya discons förgrundsgestalt och tillika mannen bakom de smått legendariska skivbolagen Balihu och Environ. Disco in New York-style för hela slanten. Dessutom kommer glamrockande bandet Bangkok Cobra att spela live vid halv elva. Missa inte!!! Inträdet ligger på 60 kronor eller 30 om du har flyer och festen är på torsdag mellan nio och tre.

Kommer bli en fin afton. Man kan hämta halvaprisetflyers på Odd Number, så länge de räcker... Denna goda nyhet måste såklart firas med en liten trudilutt från Daniel Wang...

Daniel Wang - Echo By Midnight mp3

...romantiskt gay-high-energy för hela slanten, eller vad säger ni? Äh, vad fan. Jag blir på så himla bra humör av detta att jag inte riktigt kan låta bli att bjucka på ännu en fartfylld discoklassiker. Richie Havens spelade in den här versionen av Lamont Doziers klassiker Going back to my roots 1980 men den håller fantastiskt bra än idag. Tyvärr hittade jag inte orginalet men denna version är precis lika bra.

Richie Havens - Going Back To My Roots (Twitch Edit) mp3

Det var allt för denna gång... Vi ses på torsdag.

Ian Curtis och Myten

I kväll är det 25 år sedan den 23-årige Ian Curtis rökte sin sista cigarett, för sista gången lade Iggy Pop på skivtallriken och för sista gången bestämde sig för att skita i sin ettåriga dotter och USA-turnén med sitt band Joy Division. Och så hängde han sig.

Utan sångare fick Joy Division ställa in turnén, men det gick ju ganska bra för dem ändå. Joy Divisions fascinerande, känslomättade musik har knappt åldrats alls och deras avtryck i rockhistorien tycks bara bli större för varje år som går. I sin nya skepnad New Order kan medlemmarna som finns kvar alltid leva på gamla meriter.

Jag har precis läst Stephan Mendel-Enks reportagebok ”Med uppenbar känsla för stil”. Ian Curtis hade passat in bra som ett exempel på bilden av manligheten, den ideologi som styr samhället. Många av exemplen i boken kommer från fotbollen, men manlighetens myter frodas även utanför omklädningsrummen. Som på rockscenen.

Stephan Mendel-Enk menar att en av förklaringarna till att män kan fortsätta få högre löner än kvinnor, promenera trygga i kvällsmörka parker och få ha sina kroppar för sig själva är den ständiga rädslan för det raseri som alla utgår från att män går och bär på. Men myten om manligheten förstör livet för alla, både män och kvinnor, skriver Mendel-Enk. En del män blir förvirrade och deprimerade när de inte klarar av att leva som de tror de förväntas, andra går in i myten fullständigt och kommer inte ut på andra sidan.

Det är inte säkert ni håller med allt Stephan Mendel-Enk skriver, men läs boken själva.

Och läs ”Touching from a Distance”, biografin som Ian Curtis änka Deborah gav 1995 (och som nu ska bli film, i regi av Anton Corbijn). Hon målar upp bilden av Ian Curtis som en talangfull, deprimerad skitstövel som då och då kunde vara väldigt charmig.

Men han kunde inte ta hand om sig själv. Så när han ställdes inför en stor utmaning som han inte kunde överlåta till någon annan – att välja mellan de två kvinnorna i sitt liv – klarade han inte av det. Det blev för jobbigt och han kunde inte be om hjälp.

I alla fall kunde han inte be om hjälp uttryckligen. Man kan ju tycka att de runt omkring honom borde ha reagerat mer på de nattsvarta texter han skrev och – inte minst – på självmordsförsöken.

Men allt stämde så väl överens med den traditionella, manliga, destruktiva rockstjärnemyten. Så de tänkte att det var väl bara poser, eller i alla fall inte så allvarligt. Och när de försökte göra något drabbades de av raseriet, så de backade tillbaka.

Nu är allt som finns kvar kombinationen av efterklokhet, bitterhet, förvirring och saknad, som i Deborah Curtis bok. Och så Joy Divisions musik, som kan föra mycket bra med sig. Men tillsammans med ikonbilderna av Ian Curtis har Joy Division på tjugofem år säkert fått många, många att gå på myten om den häftige, plågade rockstjärnan som dör ung. Och myten fortsätter att förstöra liv för både män och kvinnor.

Overklige Antony

Del två i serien ”Jonas ser androgyna män med vackra röster framträda på Södra teatern” handlar om en känsla av overklighet. Det är ganska mycket som känns overkligt med Antony & the Johnsons, som spelade i Stockholm igår. Rösten, hur kan någon sjunga så? Och hur kan en man sjunga så mycket som Nina Simone?

Och kroppen, hur kan den där otroliga rösten komma ur den där kroppen? Den minst två meter långe Antony tultar ut på Södra teaterns scen, långhårig, i röd topp under en trasig, svart nättröja. Med sig har han en axelväska, oklart vad den innehåller. Från publiken strömmar beundran och moderskänslor. Han är 34 år, men rör sig som en tonåring som inte vant sig vid sin stora kropp än. Antagligen har han verkligen inte vant sig, många sånger handlar ju om längtan efter att bli kvinna. ”Some day I’ll grow up, an own womb within me” som han sjunger i ”For Today I am a Boy”.

De musikaliska höjdpunkterna är för många för att nämna. De som ännu inte har hört årets hittills bästa album ”I am a Bird” får ta och skärpa sig. Det kommer dröja länge innan det dyker upp mer gripande ballader än ”Man is the Baby” och ”Hope There’s Someone”.

En annan sak som känns overklig med Antony är att det är först nu han blir känd för de större massorna, att det har tagit så länge för oss andra att upptäcka honom. Länge, länge var han en intern hemlighet i New York. Debutskivan kom för fem år sedan och i fyra år har vi missat en sång som ”The Cripple and the Starfish”. Otroliga singeln ”I Fell in Love with a Dead Boy” gavs ut för fyra år sedan, men först nu i och med ”I am a Bird” fick vi se Antony på en svensk scen. Det behövdes, som bevis för att det verkligen är han som sjunger, att den där rösten kommer ur honom på riktigt. Overkligt.

Hej då, Monica!

Så det var därför solen sken när jag sakta gick genom stan i morse. För att trösta.

Den sista jäntan är borta. Men hon lämnar oss ändå aldrig. Som hon sjöng i första spåret på ”Waltz for Debby” med Bill Evans, henne bästa skiva:

”I’m with you always, I’m with you rain or shine”


PS: Läs Torbjörn "Tårtan" Nilssons "intervjuer" med Monica Z i Autodidakt. Eller ja, läs dem på hans nuvarande arbetsgivare SvD.

WNYU 89.1 FM New York

För några månader sedan så skrev jag om Dave och Matt som serverar oss fin-fina radioprogram med den bästa musiken i mp3-format. Nu är det dags för del två i den serien.

Tim Sweeney är löst sammankopplade med DFA records (LCD Soundsystem bland annat...) och är följdaktligen supertrendig och hipp. Han har en hipp fredagsklubb på APT i New York och slutligen en lika hipp radioshow på studentradion... Det som är trevligt med den hippa radioshowen är dels att den finna att ladda ner som mp3, men också att Tim serverar oss det senaste från New Yorks punk-funk-disko-house scen ! Inte illa alls...

Här finner du Tim's radioshow - Beats in space

Acceleratorbokningar, del 2

När de ändå tar hit kompisgänget Devendra Banhart, Joanna Newsom och CocoRosie samtidigt så skulle man ju önska att vi även fick se Vetiver på Accelerator the Big One. En fyrklöver är ju alltid bättre än en treklöver.

Pitchfork rapporterar ju att Vetiver där Banhart är en av medlemmarna ändå ska på Europaturné och släppa ny EP (med Fleetwood Mac-cover!).

Kanske är en fyrklöver att sträcka gränserna för hur mycket kooky neofolk vi klarar av på en kväll. Men å andra sidan dog ingen av Skottlandsöverdos när hela Fencekollektivet spelade på Popaganda förra året, det blev mest mysigt. Och man kan ju alltid jämna ut det hela med Bloc Party senare på kvällen. De är inte kooky, möjligen cockney.

Peppen kan börja !

Gitarrhjältarna i Sonic Youth kommer till Accelerator The big one på munchenbryggeriet den 7 juli... rapporterar City. Accelerator har ännu inte fått ut infon på hemsidan men jag gnuggar redan händerna.... Sonic fucking Youth, bättre blir det liksom inte. Få band har samma status hos älskare av gitarrgnissel och annat oljud... Dessutom var jag redan innan Sonic Youth bokningen rätt sugen att gå dit (bla på grund av Bloc Party) men nu kommer jag att hänga på låset på fredag när biljetterna släpps.

Detta måste vi fira med ett av Sonic Youths stora mästerverk "The Diamond Sea" från 1995 års Washing Machine, här i en härlig 26 minutersversion.

Sonic Youth - The Diamond Sea (alt. end version) MP3

Vi ses längst framme vid scenen den 7 juli !

Ny gruppblogg

Igår startade The Huffington Post, en amerikansk nättidning med blogg, ledd av kolumnisten Ariana Huffington.

Det är högt tempo på bloggen, nästan lite för högt tempo. Är verkligen allt läsvärt, undrar man, och kommer inte godbitar att drunkna i mängden?

Men skribenterna är det inget fel på. Online Journalism Review kallar bloggmedlemslistan för en "Who's Who of limosine liberals (with a few conservatives thrown in)". Bland annat kan man läsa John Cusacks beskrivning av Hunter S. Thompsons begravning och hur en ultraironisk Larry David försvarar John Bolton som amerikansk FN-ambassadör.

Rufus i tanga

Den tvådelade serien ”Jonas ser androgyna män med vackra röster framträda på Södra teatern” inleds med att Rufus Wainwright strippar.

Redan i början av konserten (Stockholm igår lördag) tänker jag att Rufus Wainwright är en utmärkt artist för konsertformen, i motsats till Cat Power. För det första är han snygg, snyggt klädd och rör sig snyggt. För det andra är han så musikalisk att han vill överföra även sina mer komplicerade arrangemang från skivstudion till scenen och har efter fyra album en hel del bra material att välja mellan. För det tredje är Rufus Wainwright smart och rolig nog att faktiskt säga något när han pratar mellan sångerna. (Även om han inte kom med några ”analyser av det modernistiska projektet” som Petter skrivit om.)

I samband med Rufus Wainwright tar media alltid, utan undantag, upp hans familj (känd) och hans sexuella läggning (homo). Man skulle kunna tro att det är något han blivit trött på och vill slippa, men tydligen inte. Först berättar han för alla på Södra teatern om hur han varit och kollat in Stockholms gayklubbsvärld (vilket han valde att göra på Kharma...) och senare har han vad han kallar en ”family section” av showen. Där spelar han en låt till mamma (Kate McGarrigle), en låt till syster (Martha Wainwright) och en låt till pappa (Loudon Wainwright III). Mamma får störst applåder från publiken, kanske för att få har hört Marthas debut än och för att man känner att Rufus kanske inte vill att man ska applådera pappan, i fall de inte helt har kommit över sitt stora bråk än.

Länge ser det ut som om vi ska klara oss från ”Old Whore’s Diet”, den tveklöst sämsta låten på senaste skivan ”Want two”. Den blir tyvärr det första extranumret och det tungfotade arrangemanget från skivan är med även här.

Men Rufus Wainwright är en bra konsertartist och klarar biffen. Han och hela bandet börjar strippa mitt i och framför resten av låten utklädda till det man kan anta ska vara just ”old whores”: stringkalsonger med paljetter, rödrandiga knästrumpor, röda stilettklackar, tiara, fjärilsvingar. Förlåt mig, alla Extra allt-läsare, för att jag inte hade med mig kameran!

Joanie ville ha en grottman

Joanie Sommers - Johnny Get Angry.mp3

Kanske är jag på ett korståg för poplyriken. Jag vet inte. Men poptexter är viktiga och här är ännu ett exempel.

För det är inte för det härliga kazoosolot som ”Johnny Get Angry” med Joanie Sommers fortfarande spelas efter 33 år och inte heller är det för den snygga pianoslingan. Det är för att Joanie sjunger att hon vill ha en pojkvän som beter sig som en grottman.

Joanie tycker att Johnny är en mes för att han inte blir arg när hon säger att hon vill göra slut. Inte heller gör han något när andra killar vill dansa med henne. Hon vill att Johnny skärper sig och ger henne en rejäl utskåpning:

”Johnny get angry / Johnny get mad / Give me the biggest lecture I ever had / I want a brave man / I want a cave man / Johnny show that you care, really care for me”

Dessa rader skrevs av legendariske Hal David, Burt Bacharachs parhäst, som bland annat genialiskt rimmade ”pneumonia” på ”never phone ya” i ”I'll Never Fall In Love Again”.

”Johnny Get Angry” nådde så högt som sjundeplatsen på Billboardlistan 1962, men Joanie Sommers blev aldrig någon större stjärna. Mest känd blev hon för att ha sjungit in reklamjinglar för Pepsi.

Att ”Johnny Get Angry” upprör folk visas bland annat av att den här galningen har utsett den till världens 49:e sämsta låt. Men det kan ni strunta i, för det är fel. (På listan finns också andra lysande låtar, som ”Horse With No Name” med America.)

I stället för mjölk...

...kan man ju dricka den andra vätskan kor ger ifrån sig.

Ja, The Telegraph i Calcutta rapporterar om den växande trenden att dricka kourin. Ordet ser konstigt ut på svenska, men det handlar alltså om att samla upp och buteljera det kossorna pinkar. Man ska bara dricka två teskedar om dagen eller så och det lär ska vara hälsosamt. Fast akta er, en del av det som säljs är inte äkta ko, utan buffelpiss. Och det vill man ju verkligen inte sätta i sig.

Den orimmade textens mystik

”När nattens mörker falnat å stillat sig till ro,
då kryper jag intill dig, som så många gånger förr…”

Vi blev lite förvånade när det visade sig att Ola kunde nästan hela texten till ”De sista ljuva åren” med Lasse Stefanz.

Inte mycket förvånade eftersom vi visste att Ola kan så många saker. Vi hade inte heller tid att vara förvånade över att han kunde texten, vi hade nog med att gapa över texten i sig. Den är helt otroligt konstigt! (läs hela texten)

Ni kanske känner till historien. Lasse Stefanz är ett grymt stort dansband och ”De sista ljuva åren” är deras största hit. Den låg i 65 veckor på Svensktoppen 1989-90. Den är den femte mest framgångsrika låten i Svensktoppens historia. Under den tiden spelades "De sista ljuva åren" så mycket att man som litet glin inte funderade över vad det var för låt, man bara tyckte illa om den.

Ola lade fram teorin att de här 65 veckorna förklaras av att det inte går att lära sig texten till "De sista ljuva åren", eftersom den nästan helt saknar rim och allmänt är rätt konstig. Texten saknas rim och reson, om man säger så. Det är hade passat utmärkt med lite rim här och där, men textförfattaren JC Ericsson har valt att i stället lägga in helt andra ord. Det låter helt bisarrt, som en parodi på pekoral. Men det konstiga gör samtidigt att man inte lär sig texten direkt och det var kanske det som gjorde att den fick Svensktoppspublikens röster vecka ut och vecka in.

Kände JC Ericsson sig underlägsen ”riktiga” poeter, de som skriver dikter som inte ens rimmar och ändå får kopiösa mängder beröm? Eller var han så dålig att han inte kunde komma på ett rim på ”du”? (Det tre rim som faktiskt finns i ”De sista ljuva åren” är ”lätt” som rimmar på ”rätt”, ”kvar” som rimmar på ”har” och ”gång” som rimmar på… ”gång”.)

Eller hade JC Ericsson räknat ut det där som Ola misstänkte, att en så här konstig låt skulle sticka ut bland allt annat slätstruket på Svensktoppen, bita sig kvar där tack vare mystikfaktorn och dra in multum med pengar?

För övrigt, hur kan nattens mörker falna, som det sägs i första textraden? Falna betyder ju slockna! Jag förstår ingenting. Kanske behöver jag lyssna på den i 65 veckor till.

Mer Wilson!

Man skulle kunna tro att den viktigaste frågan bland svenska musikälskare just nu är ”Tough Alliance – för eller emot?” Men så är inte fallet.

En viktigare fråga är ”Vilken svensk kvinnlig musiker är bäst?” Det har aldrig varit så svårt att svara på det som just nu och Sverige delas upp i Wilson-lägret, Hyvönen-lägret, Robyn-lägret, Ternheim-lägret och en massa andra läger (kanske några till och med hejar på Laleh).

Den som vill hålla på Jenny Wilson eller Anna Ternheim kan höra mer av dem i en mix på den utomordentliga Barbarobloggen.

Jenny Wilsons ”Let My Shoes Lead Me Forward” remixas av The Knife och det låter syntigt, som en taxifärd mitt i natten i en storstad… ja, som The Knife gör rätt ofta. Och det är bra, men jag känner att det finns potential i Jenny Wilsons skiva att göra några riktiga händerna-i-luften-discostänkare, så där så att man bara behöver spela dem riktigt högt på stereon för att det ska kännas som om vardagsrumsgolvet blinkar i kulörta färger.

Fast å andra sidan, varför lyssna på remixar? Jenny Wilsons ”Love & Youth” låter ju redan i original otroligt bra och otroligt mycket. Och då menar jag inte mycket som i någon ”wall of sound”, utan som summan av många, många småljud som dyker upp, nya hela tiden. Som en detaljerad tavla man inte kan sluta titta på.