Allt är coolare någon annan stans...

...det vill säga New York.

Jag var på en releasefest för tidningen Odd's andra nummer förra veckan. Varenda hipster i Sthlm hade letat sig dit för att lyssna på tuff musik och dricka bjudöl. Det var sjysst men ingenting jag kommer att lägga på minnet och hade jag inte varit där så hade jag inte haft ångest för det. Ungefär samtidigt är det gatufest på Lower East Side i New York, självklart togs det en massa bilder och självklart kom de upp på nätet med en gång. När jag såg dessa bilder var min första tanke: Grymt, man skulle varit där ! Det ser så förbannat kul ut.

Men vad var egentligen skillnaden mellan de två tillställningarna ? Samma mix av "kreativa människor", samma blandning av olika klädstilar, samma typ av jobb, samma musik osv. Varför är det så svårt att uppskatta det man står mitt uppe i och samtidigt bli avis på exakt samma företeelse fast lite längre bort ? Jag vet inte, men det känns otacksamt av mig på något sätt. Otacksamt mot Oddmagazine, otacksamt mot de andra som var på festen och lite konstigt att jag har så svårt att uppskatta min egen tillvaro. Nästa gång det händer skall jag verkligen ta mig i kragen. Gräset kommer alltid att vara grönare någon annan stans, det vill säga New York !

Tyvärr har jag inte hittat några bilder från Odd-festen. Det hade varit kul att jämföra med bilderna från New York som du hittar på Epicly Later'd och på Being Hunted...

...Fan jag skulle vart där !!!

**********************************************

Per Hagman går loss om Svenskheten i en artikel i Expressen. Jag vet inte rikitgt vad han vill säga men han fångar en stämning som jag rätt ofta känner igen mig i.

"Arla, DN och socialdemokratin stal livsglädjen ifrån oss och ersatte den med KRAV-märkt och uppgivenhet."

Klart läsvärt.

**********************************************

Nu har trailern till Peter Jackson's kommande film lagts upp för allmän beskådning. Jag måste erkänna att jag faktiskt har rätt högt ställda förväntningar. Sagan om ringen - filmerna var riktigt underhållande (ettan var bäst) och Herr Jackson känns som en god förvaltare av matinefilmsgenren. Och inte blir man besviken av att se trailern. Det ser ut som ett matine'istiskt mästerverk. Jag skall redan börja planera vilket godis som skall akompaniera min bioupplevelse.

Se trailern nu och sedan får du vänta på filmen ända tills frammåt jul...

Borlänge Cobra

Vi har ju skrivit en del om Bangkok Cobra på Extra allt, till exempel den här gången. Så ni vet vilka de är: fyra unga killar (plus hangarounds) i pudelfrillor, läppstift, Poisontröjor, skinnjackor och extremt tajta byxor som spelar glammig hårdrockspunk. Om ni inte har sett någon av deras spelningar har ni kanske sett dom lomma runt på Stockholms gator.

Är det bara ett storstadsfenomen? Ett sätt att visa distans till alla Ralph Lauren-skjortor i parallellklassen och alla lattedrickare man går förbi på vägen hem? Länge trodde jag det. För inte behöver väl tonåringar i mindre städer ta till så här våghalsiga moderisker för att sticka ut?

Men nej. Tonåringar i Poisontröjor finns överallt. Det bevisas av paparazzibilden ovan, tagen av yours truly vid lunchtid i måndags i Borlänge! Så till och med i Borlänge måste man ta på sig leopardtajts för att sticka ut. Under mina tonår i Borlänge kunde det räcka med att ta på sig slips i stället för Peak Performance.

Och för att verkligen bevisa att mitt bevittnande skedde i Borlänge visar jag nedan hela bilden. Alla ser då att det verkligen är Borganäsvägen. Närmare bestämt står de två rockarna utanför Folk å Rock, som Ingo dock hade stängt för dagen "p.g.a. personalbrist". Borlänge Cobras läste lappen och lommade vidare i riktning mot Kupolen.















Eller var det riktiga, stockholmska Bangkok Cobra jag såg? Är ni på dalasemester, Cheetah, Rikki, Erikk och Baby? Och om det var er jag såg, gick ni verkligen till Kupolen?

Midsommardag med Bengt

Midsommardagens förmiddag. Ute i ett hus i Stockholms skärgård. Lite trötta. Det regnar ute. En perfekt dag för svensk åttiotalskomedi. Innan jag har kommit ur sängen har några andra hunnit med “Göta kanal”. Jag kommer upp lagom till “S.O.S”. Ingen i rummet har sett den färre än tjugo gånger. Jo kanske någon. Så av ren artighet väntar vi med att skratta till efter skämten och säger bara ibland repliker innan de kommer i filmen.

Men en sak som vi inte har kommit ihåg är musiken. Vem har gjort den? När den är som smörigast låter den som Lionel Richie, när det är lite mer action låter det som Giorgio Moroder eller faktiskt väldigt mycket som The Knife. Det är bara de digitala oljefaten som saknas. Tiden har kommit ikapp syntig filmmusik från 1988.

I eftertexterna kommer svaret. Det är Bengt Palmers som komponerat. Alltså Björn Skifs gamle kompis, som nu verkar försörja sig som konferencier på företagstillställningar. Kanske borde han ringa syskonen Dreijer och föreslå ett samarbete. Eller kanske borde Bengt tänka tillbaka till vad han gjorde 1988 nästa gång han producerar en skiva med Skifs, så kan det gå lika bra som för Robyns “Who’s That Girl?”.

“S.O.S” tar slut, men det räckte inte för att någon ska vara i skick att köra bil. Så vi ser “Sällskapsresan 2 - Snowroller” från 1985. Bengt Palmers har gjort musiken till den också, men så långt har inte tiden kommit i kapp. Det låter bara riktigt jobbigt med alla gitarrer som håller på medan Hökarängens slalomklubb åker runt i lössnön.

Så fort "Snowroller" har tagit slut sätter vi oss i bilarna och åker hemåt, för att ska slippa se “Den ofrivillige golfaren” av bara farten. Den har inte ens musik av Bengt Palmers, utan av Stefan Nilsson.

Listbok väcker nyfikenhet

Nättidningen Digfi har firat sitt femårsjubileum genom att ge ut en listbok, "Difi:Mix". De nya årtusendets hundra hittills bästa album har röstats fram av ett åttiotal svenska musiknördar.

Det är en bra bok, en utmärkt startruta för den som misstänker att den har missat en del av all bra musik som gjorts de senaste åren.

Innan jag öppnade boken var jag lite rädd för hur listan skulle se ut. Antingen för att jag skulle tycka att listan var helt fel och att de skulle ha missat en massa lysande album, eller att hela listan skulle bestå av musik jag redan hört, hade hemma i hyllan och var välbekant med.

Som tur var besannades ingen av dessa motsatta farhågor. Sade är med, de har inte hoppat över Håkan Hellström, Hot Chip hyllas, och så vidare.

Andra del saker med listan är överraskande eller gör mig lite irriterad i min nördighet. Att det är fel Broadcast-album med, till exempel. ”The Noise Made By People” från 2000 är ju bättre än 2003 års ”Ha Ha Sound”. Och varför tycker så många om Saint Etiennes ”Finisterre”? Och R. Kelly först på plats 72? Och ingen Will Oldham alls? Men folk är väl trötta på ensamma män med gitarr. De är nästan helt bannlysta från boken.

Sedan finns det också plats på listan för musik jag inte har hört talas om (Alastair Galbraith), inte har orkat lyssna på (Goodspeed You Black Emperor) eller inte lyssnat på alldeles för länge (D’Angelo).

Listan som helhet väcker nyfikenhet, men texterna om varje album är inte lika bra. ”Digfi:Mix” handlar om album - om delbara helheter - men boken är mer som en samlingsbox, bör njutas en liten bit i taget. Kanske skulle en varningsetikett vara på sin plats: ”Sträckläs inte denna bok, det kan leda till kväljningar!” Lagda ovanpå varandra blir det nämligen helt olidligt med hundra förklaringar om varför en viss skiva är bästbästviktigastviktigast och hundra beskrivningar av hur det EXAKT kändes den där gången när skribenten hörde den där låten och det var ett så omvälvande ögonblick i deras liv och det var otroligt och räddade deras liv och det skiter man i fullständigt till slut. Då spelar det ingen roll om en del av texterna var för sig är väldigt bra, som när Viktoria Jäverling skriver att Georgia Hubley i Yo La Tengo "ser ut som syokonsulenten som slog tillbaka" eller när Nils Hansson reder ut förhållandet mellan Hidden Cameras euforiska popmusik och de homoerotiska texterna.

Men allt är inte lika bra, tyvärr. Ska jag sparka på någon särskild skribent så väljer jag Niklas Elmér. Jag orkar inte med de skitnödigt teoretiserande, bisatsspäckade texterna han skrivit till sin egen tidning Gilda och knappt orkar jag igenom hans två texter i "Digfi:Mix" heller. Och att jag inte orkar läsa beror inte på att jag tycker att man ska låta bli att seriöst analysera populärmusik, utan bara på att jag nästan somnar. Han väcker inte min nyfikenhet för Primal Screams "Xtrmntr".

Men ursäkta, nu ska jag gå och leta rätt på Stars of the Lid (plats 51) och Luomo (plats 53). Och möjligen ge ”Finisterre” en ny chans.


Läs på Jet Set Junta den 17 juni hur en av bokens skribenter reagerar på en halvljummen recension av "Digfi:Mix" i Sydsvenskan. Den recensionen hade skrivits av Jonas Grönlund (och finns att läsa i en av kommentarerna på jet Set Junta). Dessutom har Jonas Thente skrivit om boken i en DN-kolum. Så jag är (minst) den tredje Jonasen som tycker att "Digfi:Mix" är så intressant att man måste skriva om den.

A gay man from Oskaloos

Hittade en bra artikel i The New Yorker om en av mina "all time favourite - artister". Arthur Russell. Det är svårt att beskriva hur Arthur's musik låter men här får de verkligen till det...

"His dance singles were sounding more and more like birthday parties, possibly for people turning six."

...Klockrent. Lyssna själva och avgör

Arthur Russell - Loose joints

Nutidsnostalgin tar över

”Kids today gettin' old too fast
they can't wait to grow up so they can kiss some ass
They get nostalgic about the last ten years
before the last ten years have passed”
Ben Folds ”Bastard”

Han har rätt, den där Ben Folds. Nutidsnostalgin har banne mig gått för långt nu. I skivbranschen är det som värst.

Jag tyckte det var rätt hemskt redan förra året. Pavements “Crooked Rain Crooked Rain” och Weezers debut gavs ut igen och det släpptes en DVD om Oasis och “Definitly Maybe”, allt för att fira att det var tio år sedan almanackan visade 1994. Onödiga återutgåvor för att suga ut massorna, men okej, det var ju tioårsjubileum, så jag kunde acceptera lite nittiotalsnostalgi. Det som hände för tio år sedan har man väl alltid tagit fram och omvärderat. 1994 var det kanske saker från 1984, men då hade man åtminstone gått från vinyl till CD, så det fanns kanske poäng att ge ut gamla skivor igen.

Sedan kom Popsicles återföreningskonsert. En engångsföreställning, så okej.

Så kom en Broder Daniel-samling och jag tappade förtroendet för Henrik Berggren. Hade han haft någon värdighet hade han åtminstone gått ut och avfärdat det hela som en ren skivbolagsidé. Band som bara gjort ett par skivor och dessutom redan släppt en singelsamling borde inte släppa fler samlingar. Om de vill göra gamla demoversioner tillgängliga kan de släppa dem på nätet.

Sedan kom Brainpools greatest hits. Behöver jag ens kommentera det? (läs om spektaklet på SvD och notera att ingen annan heller orkade kommentera det...)

Och som grädde på det redan rätt kalorimättade moset släpps DJ Shadows “Endtroducing” från 1996 i ny version. Pitchfork menar i sin recension att det är bra att så bra musik uppmärksammas igen. Men kunde de inte ha väntat åtminstone till år 2006? Måste vi bli nostalgiska för de senaste tio åren innan det ens har gått tio år?

Knulla

Jag gjorde misstaget, för någon dag sedan, att gå igenom Rålambshovsparken på eftermiddagen då det var som allra varmast. Naken hud så långt ögat kunde nå... Jag trodde jag skulle kollapsa halvvägs igenom. Vart har alla de där störtheta brudarna hållt hus under vintern ? Det är svårt att hålla tankarna i styr...

...men när jag ändå är inne på ämnet så måste jag tipsa om Knullbloggen. Jävligt kul läsning om att knulla.

Beyoncés och Jay-Z:s båt

Den här bilden skickade några kompisar till mig ikväll. De är i St Tropez och bor på en stor båt. Bredvid deras stora båt ligger en annan stor båt. Den heter Passion. På den bor Beyoncé och Jay-Z.

Födelsedag...

…min alltså

I februari skrev jag ett inlägg om hur mesiga födelsedagsfiranden folk ställer till med. Jag var upprörd och förbannad. Ca en timme efter jag har postat mitt inlägg här på bloggen så ringer min kompis Tobias och inviterar mig på födelsedagsöl på Kvarnen… Precis det fenomen jag en timme tidigare hade spottat på. Så ni kan ju gissa om Tobias har tjatat om att han skall få gå på fest när det är dags för min födelsedag. Och det får han också !!!

Torsdag 16 juni 21.00 firas min födelsedag i Marie Leveau’s källare på Hornsgatan 66. Säg till vakten att ni skall fira Adrian så släpper han in er utan kostnad. Men det gäller endast innan klockan tio, så var i tid. Födelsedagskalasset är ett sammarbete mellan Extra allt, Odd Number och Serious Party. Under kvällen blir det en massa bra musik och annat kul. Som en super-extra-feature har jag inviterat Norrmannen Kenneth Tangnes, som kommer att vara där i egenskap av utlänning och vän, passa på att hälsa på honom.

Vi ses

…och förresten, jag tar gärna emot presenter ! Ett till förresten bilden till detta inlägg har absolut ingenting med min födelsedag men destå mer med en utställning av Mr. T dockor i New York. Read all about it here!

Differnet, Ekeby bruk, Uppsala 11 juni

Autentisk diskussion, innan ljudnivån vreds upp och alla höll för öronen eller gick ut:
- Eh... vad gör han gitarristen egentligen?
- Jag vet inte. Han ser ut som han vill ta livet av sig.

Besvikelsen - ett år senare

Det är rätt precis ett år sedan Leslie Feist släppte “Let it die”, hennes andra platta. För väldigt många blev det en av årets skivor. Den var ständigt på årsbästalistor och jag har kompisar både till höger och vänster som fortfarande slänger med fina ord när fröken Feist kommer på tal.

Men jag var bara besviken. Hur kunde det som verkade så lovande bli så satans mediokert ? Ungefär ett halvår innan “ Let it die ” nådde skivbutikerna började en demoversion av Mushaboom cirkulera på olika mp3bloggar. Feist ensam med gitarren, det låter som den är inspelad på ett café eller kanske en tvättomat (det känns rätt exotiskt med en tvättomat, så jag föreställer mig det) och man kan tillochmed höra en buss åkandes förbi… Lowtech så att det förslår. Men det är någonting magiskt med den här inspelningen. Den fastnar.

Men så kommer skivan och så visar det sig att Leslie Feist har haft den otroligt dåliga smaken att be superfjanten Gonzales producera. Jesusmotherfucker hur kan det gå så fel ? Han gör en dagisversion och spexar och showar. Lite som att be Ronny och Ragge att producera Stina Nordenstam, för att göra en Svensk jämförelse.

Det är egentligen ingenting fel på den version som Gonzales producerat och som tillslut hamnade på “Let it die”. Den är faktiskt rätt bra. Men om man har hört demoversionen så blir man bara besviken… Vart tog det där unika vägen ?

Jag väntar nu spännt på Feist’s nästa skiva där jag innerligt hoppas att hon har flyttat från Berlin och dumpat Gonzales på något hippt vernissage snackandes med någon brud från Chicks on speed. Tills dess så måste ni bara lyssna på demoversionen av Mushaboom.

Leslie Feist – Mushaboom (demo)

Vad tycker ni ? Kommentera gärna…

Acceleratorbokningar, del 3

Nu har de bokat Teenage Fanclub och Jenny Wilson till Accelerator the Big One!

Och som vanligt blir det enda problemet med de här tillställningarna att det inte går att se alla bra band, om man inte kan vara på flera platser samtidigt.

Så kanske måste jag göra om min bedrift från två år sedan och åka runt till alla tre städerna... Fast det var inte så skoj. Malmö central är ett dåligt ställe att övernatta på och Kings of Leon var kul att se en gång, men inte tre. Eller ens en och en halv gång.

Faktakoll, Nunstedt!

Okej, det här är småsint. Men skoj.

Expressens musikskribent Anders Nunstedt listar idag de skivor som varit bäst hittills i år. Robyn etta, Kent tvåa, Bravery ligger högt, Moneybrother har "drag under galoscherna" (precis som Bert och Ian hade). Läs här.

Men det verkligt roliga: Nunstedt konstaterar i första meningen, som anledning till att han gör uppsummeringen att "Ett halvår har gått". Jaså? Januari till maj och så ett par dagar i juni, det blir väl fem månader. Alltså har året tio månader? Kan han inte räkna?

Bio = dataspel utan joystick

Jag har kommit på det bästa med att aldrig spela dataspel: man tycker inte att alla blockbusterfilmer på bio bara ser ut som dataspel.

En kompis tyckte att senaste Star Wars ibland bara var som ett dataspel, med Yoda hoppande från en plattform till nästa. Men det tänkte inte jag på. Även om jag saknade dockversionen av Yoda.

Och jag tyckte att trailern till Fanastiska Fyran bara såg rätt kass ut, inte helkass, som alla som spelar dataspel säkert tycker. För vad är poängen med att betala 95 spänn för att sitta i en biosalong och kolla på dataspelsgrafik utan att få en joystick så att man kan påverka vad som händer?

Glöm inte Finland

Så här på nationaldagen är det lätt att bli för fokuserad på Sverige. Som Billy Rimgard, som på Beneath a Steel Sky skriver en lång harang om svenskhet som i stora drag går ut på att han gillar bra svenska saker (Radio Dept.) och ogillar dåliga svenska saker (Pripps Blå).

Och när vi inte fokuserar på vårt eget land så handlar mycket om Norge nu, med unionsupplösningen och allt det där. Men vi får inte glömma bort vårt östra grannland. Finlands sak är vår! En svensk tiger och en finsk pinne, som man säger.

Fira Finland genom att provlyssna på Lau Nau här på skivbolaget Locust. Även om Lau Nau tillhör Tammerforsscenen och sjunger på finska, så låter hennes knasfolk när den är som mest plinkiplonkig väldigt japansk. Fast "Kuula" kommer snart hamna på en bland-CD bredvid "I Remeber Learning How to Dive" med Animal Collective och Vashti Bunyan.

Lau Nau heter egentligen Laura Naurikkanen och sjunger annars i band som The Anaksimandros och Päivänsäde. Som ni märker har finnarna inte fattat att man måste döpa sina band till saker som Roxette och The Hives för att slå i USA.

Det är dåligt väder idag, så...

...Extra allt kompenserar er med en liten sång för att göra dagen trevligare.

Jamie Lidell - A little bit more mp3

Langos på Popaganda

Årets Popaganda kommer jag mest att förknippa med langos.

Det nästan första jag ser när jag kommer till Universitetet på fredagen är att de säljer langos inne på festivalområdet. Den stora gula skylten syns milsvida. Ungersk nationalrätt, friterad bröd med gräddfil och rödlök eller annat valfritt. Om det är den nivån på maten inne på festivalområdet är det bäst att jag tar en burgare här direkt, tänker jag och käkar på det där stället som väl heter Picknick. Superstar 150g, amerikansk nationalrätt med ketchup.

Hon som beställt före mig på Picknick pratar i mobiltelefon medan hon väntar på maten. ”Shit, dom säljer ju langos där inne!” ropar hon till sin kompis. Hon verkar på allvar ångra att hon köpt en pizza och inte lite ungerskt bröd. Jag förstår ingenting, tänker att hon måste vara ett undantag. Ingen vill väl ha langos? Det är ju en stor bluff, för evigt förknippad med Vattenfestivalen.

Efter burgaren går jag in, ser Jenny Wilson och Andreas Tilliander och Paddington DC och larviga Tough Alliance, träffar massor av folk, dricker öl, undviker toalettköer, har allmänt väldigt trevligt. Ju fler människor som kommer och ju mörkare kvällen blir, desto mindre behöver jag bli påmind om langos.

Kommer tillbaka till festivalområdet på lördag eftermiddag. Solen lyser svagt. Ser Ane Brun och Johan Borgert, träffar den samlade falumaffian, börjar frysa, dricker kaffe, äter kyckling (så det fanns faktiskt bättre mat än langos där inne). Sedan börjar det regna.

Och då kommer langosarna in i bilden igen. Allhuset hade inte öppnat än, det var två timmar tills Robyns ”hemliga” konsert och det regnade. Men langosförsäljaren hade lite tak att erbjuda. Så vi stod där, undvek att bli blöta, men tvingades se på alla dessa människor som köpte lango efter lango efter lango. Vilka är de? Vad gör de till vardags? Visste de om att det fanns annan mat att köpa? Är det jag som är dum i huvudet som inte uppskattar the delicousness of the lango?

Till slut drog vi därifrån, med langososen i ryggen. På söndagen orkade jag inte ens åka dit.

Snälla Popaganda, låt inte det ekonomiska bakslag regnet förde med sig innebära att ni inte kommer tillbaka nästa år! Låt inte en langosförsäljare bli mitt sista intryck av er fina festival!