Tom Vek, sämre än sitt omslag

Tom Vek - "On the road"

Det var nästan så att jag inte vågade lyssna på Tom Veks musik. Hans skivomslag är ju genomgående så snygga. (Se alla här.) Har man ett så kort, klatschigt och symmetriskt namn finns ju bra förutsättningar för att smocka upp det stort på omslaget. Jag var rädd för att bli besviken, tänk om det bakom ytan bara döljer sig skit?

Och lite besviken blev jag av albumet ”We Have Sound”, även om jag blivit förberedd av en rejäl sågning i Sonic. Inledande ”C-C (You Set the Fire In Me)” sitter visserligen som tuggummi, men annars blir man mest trött på att Tom ska hålla på och leka DFA eller försöka få till det okända samarbetet mellan Talking Heads och Beck.

Bara en låt infriar löftet från omslaget. Jag har aldrig känt en så stor lust att skaffa körkort som när jag lyssnar på ”On the Road”. Även om den inte hade handlat om bilkörning så hade jag velat ha den i en bilstereo, på väg genom höstnatten. Bara se det som strålkastarna lyser upp och bara höra Tom Veks basdrivna nonsensflum, för att sedan kanske följa upp med...hmm, något från Green on Reds debut? Äsch, skit i körkortet, jag gör som vanligt: någon annan kör och jag gör blandbanden.

PS: Tom Vek borde vika lite tid för ett origamisamarbete med Ben Folds. MUAHAHA!

Bara för serierna...

Ett nytt nummer av Bang, ett nytt tillfälle att hylla Nina Hemmingsson.

Jag är rätt trött på serier. Tror inte att jag någonsin kommer orka bry mig om samtida serier, det är lika bra att bara läsa Tintin. Rocky har ju till exempel slutat vara en serie. Martin Kellerman borde sluta rita fyra identiska bilder till sina små dialoger och i stället ge ut texterna som de är. Skulle spara bläck.

Men så kommer ett nytt nummer av Bang. Jag behöver spara ihop en del kraft för att orka läsa artiklarna, de flesta läser jag inte en rad av. Men serierna läser jag direkt.

Nina Hemmingsson! Det är ångest och allt är svårt och ingen annan fattar nånting och det enda som är bra är att få kolla på Giles i ”Buffy” och Niles i ”Frasier” med ena handen hårt nedkörd i trosorna. Ibland har hennes figurer helt tomma ögon, vita ovaler bara.

Det känns som om en parafras på den gamla Playboybortförklaringen passar för mitt förhållande till Bang: ”I only buy it for the comics”.

Baxters plats i skivhyllan

Baxter Dury – ”Floorshow”

Rätt länge hade jag mina CD-skivor uppställda i genregrupper. Eller snarare efter känsla. Ett sådant system fungerar bara om man har en ganska liten och homogen skivsamling. Till slut blev det ohållbart.

Jag fick gå över till hederlig, men trist bokstavsordning, ibland med vilje saboterad av kompisar som lever för att provocera analstörda ordningsmänniskor.

Ibland längtar jag efter min gamla, känslomässiga sortering. Som när jag lyssnar på Baxter Dury, tillbaka efter ett par års tystnad med ”Floorshow”. Den hade jag ställt mellan David Bowie och Robert Wyatt, i närheten av Velvet Underground och (faktiskt) Pulp. Inte skivhyllans sämsta plats.

Aggressivt knivställ

När jag såg det här knivstället i ett skyltfönster tog jag ett kort och såg framför mig en bildtext om Designåret och Roks eller Fi eller nåt. Men jag hade druckit några öl då och nu känner jag att jag faktiskt inte orkar.

Pravta som Lena Nyvman!

Igår fick jag lära mig av Frida hur man enklast pratar som Lena Nyman. Det är bara att lägga in ett extra ”v” lite här och var efter vokaler, ibland när det känns som att det passar.

Så det jag nyss skrev blir:

”Igåvr fick jag lävra mig av Frida huvr man enklast pravtar som Lena Nyvman. Det är bavra att lägga in ett extra ”v” lite hävr och var efter vovkaler, ibland när det känns som att det passar.”

Ovtrovligt rovligt! Uvrkuvl såvklart!

Missfärgad musik

Första gången jag träffade Rickard Sjöberg var på uttagningen till en teateruppsättning. Han fick huvudrollen som den vackre älskaren, jag fick en komisk biroll som skvallrig gubbstrutt.

Och på det spåret har det väl fortsatt. Så medan han nu är på god väg att bli electronicavärldens nya älskling så sitter jag här bredvid och skriver om det.

Missnöjd med sitt dopnamn (och nej, blanda inte ihop honom med han på TV4) kallar Rickard sig Discolor när han gör musik med sin laptop.

Exklusivt från Extra allt kan du nu ladda ner den här låten, som tydligen har något att göra med Uppsalas mest klassiska sunkkondis:

Discolor - ”Ofvandahls”

Fredrik Strage "Fans"

Egentligen har jag inte mycket att säga om Fredrik Strages nya bok ”Fans”, eftersom det mesta redan har sagts av Kjell Häglund i den här recensionen i DN.

Kapitlet om kvinnan som förföljde Evert och sedan Sven-Bertil Taube och brände ner deras hus, det är det mest spännande jag läst sedan ”Lasermannen”. Vem äger filmrättigheterna?

”Fans” är mer vetenskap och mindre reportagebok än ”Mikrofonkåt”. Det är lite synd. Det är i exakta skildringar av underliga vardagshändelser som Strage oftast briljerar, med sig själv som en försynt ifrågasättande och ständigt halvt bortgjord bifigur. Att referera vad fulla, värmländska raggare häver ur sig innan en Judas Priest-konsert är visserligen ganska billigt, men det finns många riktiga guldkorn.

Som när Strage diskuterar med Carolin, 16-årigt Westlife-fan, som är sur på att bandets konsert bara fått tre plus i Aftonbladet:

­­– Det är bara för att Westlife räknas som pojkband. Jag blir så jävla förbannad! Så fort Kent eller Bruce Willis spelar live så får de fem plus!

– Bruce Springsteen menar du väl? säger jag.

– Det är samma skit. Nu måste du hjälpa oss att köpa ut cigaretter.

Skotskt IQ-test!

Att titta på bilder av skottarna Franz Ferdinand är inte bara kul, det testar samtidigt din intelligens!

De fyra modemedvetna killarna i gruppen är nämligen precis som sådana där figurer i IQ-test. Ni vet, det är ett par liknande, men inte helt likadana figurer i rad och så man ska lista ut hur nästan figur borde se ut, rent logiskt. Som här nedan, hur borde den fjärde figuren se ut? Ni får sex alternativ.

(Rätt svar är så klart den näst längst till höger, det fattar man eftersom den svarta kvadraten rör sig medurs.)

Jag brukar roa mig med att gissa hur den femte Franz Ferdinanden borde se ut, rent logiskt. Tyvärr får jag inga alternativ, som i riktiga IQ-test, utan får försöka spåna fritt.

Bildgåta 1:

Okej, näste Franz här har helt klart händerna i byxfickan, v-ringad tröja och lugg. Luggarna är vänster, rakt ner, vänster, höger... nästa borde alltså ha vänsterlugg!

Bildgåta 2:

Näste Franz har definitivt en uppknäppt skjorta och har en koncentrerad, men bortkommen min i ansiktet. Skjortmönstren är rutigt, icke-rutigt, rutigt och icke-rutigt, så nästa blir rutigt! Frisyrerna är åt vänster, vänster, höger, vänster. Vad innebär det? Hmm... svårt det här. Borde inte nästa Franz ha håret åt vänster, han också?

Bildgåta 3:

Den här var inte lätt. Förutom att den femte Franzen logiskt sett måste ha svart skjorta och slips, så är det knivigt. Hårfärgen borde vara ljus. Och slipsen borde gå förbi bältet.

Ja, så där kan jag sitta i timmar! Prova gärna själv! Leta fram första bästa bild på Franz Ferdinand, lyssna på deras senaste jätterökare ”Do You Want To” och kolla hur smart du är!

Fransk pop, del 12: Jackson

Jackson and His Computer Band – ”Tropical Metal”

Franska hypemusiker ska gärna heta Guy-Manuel de Homem-Christo. De ska inte heta Jackson. I alla fall inte i efternamn. Men om det är i förnamn kan det väl gå an, speciellt om han heter nåt så franskt som Fourgeaud i efternamn.

Nästa vecka släpper Warp 26-årige Jacksons första album, ”Smash”. Det är inte i närheten av ”dansmusikens räddning” (eftersom den inte behöver räddas) och inte heller ”det hetaste som kommit från Paris sedan Daft Punk” (eftersom det är valfri julidag i Luxembourgträdgården).

Men i till exempel ”Tropical Metal” får Jackson och hans datorband till det. I tre och en halv minut står han och vajar på gärdsgården mellan skev avighet och enkelt sväng. Det är precis där elektronisk dansmusik brukar vara som bäst.

Varför gillar alla Per Hagman?

Hela världen verkar ha drabbats av Per Hagman-dyrkan. Och varför det? Jag har ingen aning.

I senaste numret av Elle kan man läsa vilka som är Sveriges sexigaste män. Sexigast är Rafael Edholm, men på 13:e plats finns just Per Hagman. Jag kan förstå om man tycker att Per Hagman är snygg, men motiveringen lyder: ”Per Hagmans penna glöder som ingen annans och hans texter tar andan ur en. PH skriver lika vackert som coolt och vi väntar otåligt på nästa bok. Skriv snabbare Per!”

Jag fattar ingenting. Fredrik Strage citerade Per Hagman i sin krönika häromdagen och alla recensioner jag har läst av Per senaste bok, ”Att komma hem ska vara en schlager”, var av typen ”Per Hagman skriver att det är fult med kavaj och jeans i sin bok så nu kan jag inte ha det mer”. Boken har också diskuterats i positiv anda här på Extra allt.

Jag fattar ingenting. För mig var boken en enda lång kliché av ”jag är en kille på trettionånting som reser runt i världen och knarkar och super och träffar modeller och jag ser Sverige klarare än alla andra, men nu börjar jag tröttna på mitt kringflackande och det vore fint att ha ett hem och inte vara ensam. Fast mitt liv är ändå mycket bättre än alla andra fettons”. Visst finns det glimtar och episoder som berör, boken är inte dålig, men bra?

En kille jag snackade med på en fest i lördags sa att hans kompis alltid brukar ta Per Hagman som exempel på någon som är nästan bra men som inte har förmågan att nå ända fram. Bra beskrivet tycker jag.

Gästskribent: Mikaela Staaf

Fransk pop, del 11: Active Suspension

Vi på Extra allt ägnar oss inte bara åt att stalka Bangkok Cobra. Även det franska skivbolaget Active Suspension står under vår noggranna bevakning.

Vi kan därför rapportera att aktiviteten var låg på deras kontor på Rue du Delta i Paris 9:e arrondissement i lördags eftermiddag. Under de sammanlagt två minuter jag höll utkik rörde sig inget. Jo, en man gick förbi på gatan med en hund. Mer var det inte. Jag kikade genom fönstret och det såg mest ut som en nystartad arkitektfirma där inne.

Varför måste då Active Suspension förföljas och övervakas? Jo, har man gett ut så mycket knäppt, knasigt och vackert som Hypo, Domotic, Davide Balula och O.Lamm är man benägen att få för sig vilken galenskap som helst. Dock – tydligen – inte att ha kontoret öppet på lördagar.

På sin webbplats har Active Suspension en bedjande text om att inte stjäla musik. Det är så tårdrypande att jag inte har hjärtat att ens lägga ut lite musik för provlyssning. I stället uppmanar jag er att direkt gå till Dotshop och köpa The Konki Duets skiva. The Konki Duet är något så larvigt tidsenligt som en global tjejtrio (Japan, Ryssland, Frankrike) som spelar virrpop. Om tillräckligt många stödköper deras fjolårsdebut ”Il Fait Tout Gris” kanske Active Suspension har råd med lördagsöppet i framtiden.

Norge och verklighetens Willy Wonka

Jag vet inte om det har undgått någon men Norge knäcker Sverige med hästlängder när det gäller musik just för tillfället. Speciellt när vi snackar disco eller "dansmusik" (Jag hajjar inte begreppet dansmusik speciellt bra, de flesta sorters musik går ju alldeles utmärkt att dansa till, om än på olika sätt kanske. Men att dansmusik skulle syfta mot house och annan elektronisk musik är totalt ologiskt.)

Visst Sverige har Eric Prytz och han Tomas Andersson alla snackar så gott om. Men de rör sig i någon sorts "MTV Dance Chart" - territorium och det har inte blivit så många Ibizaresor så de går bort. Nej, Norrmännen (flest pojkar som vanligt) lyckas göra det bra och jävligt... bra, helt enkelt. Jonas säger alltid att ett bra knep när man skall skriva om musik är att berätta en situation där musiken skulle passa. Helt enkelt att klä musiken i en fysisk miljö som läsaren kan sätta sig in i. Men precis som de kanske två hetaste Norrmännen Lindstrøm och Prins Thomas säger i denna intervju (på god Norsk) så tycker jag att det är svårt. Fan, bra musik funkar ju när den funkar. Och just Lindstrøm och Prins Thomas har stått för de bästa låtarna, mixarna och dj-seten det senaste halvåret. Tar man med deras kompis Todd Terje (Norges svar på Todd Terry) som har levererat de grymmaste re-edits så har man En galet bra helkväll framför sig. Fakta.

Fördelen med nätet är ju att man kan erbjuda inte bara text utan även ljud så här kommer sommarens låt enligt mig. Jag har åkt tunnelbana, cyklat, discodansat mig lycklig hela sommaren till denna och än har jag inte tröttnat och jag hoppas att jag glädjer någon annan lika mycket nu...

Lindstrøm - I feel space

Via H-Tracks kan du ladda ner ett fint dj-set av och med Prins Thomas, Prinsen har också gästat Beats in Space för några veckor sedan och skulle du få chansen att se och höra honom live så kan jag bara säga att låt ingenting stoppa dig. Han var på besök i stockholm förra helgen och det svängde.

**********************************************

Ingen prylintresserad människa har nog undgått releasen av iPod nano som är Apples senaste kreation. Och med all rätt. Apple är ett sådant där företag som sätter habegäret på maxnivå och de släpper produkter man inte ens kunde tänkt sig innan de fanns i din hand. The Brilliance sammanfattar allt på ett perfekt sätt.

"Steve Jobs is Willy Wonka."

Steve Jobs är självklart Apples CEO och även ägare av Pixar . Han är Willy Wonka. Jag önskar det var jag som var Kalle.

Fransk pop, del 10: Camille

Camille – ”Au Port”

Det är lite synd om Camille. Om hon bara hade gjort klart sin andra skiva ”Le fil” ett halvår tidigare hade hon sluppit få den liknad med Björks ”Medúlla”. Kanske hade Camille i stället kunnat få höra att hon rör sig i samma musikaliska landskap som Feist. Men Camille hade bara hunnit till mixningen av sin acapellaskiva när hon fick veta att Björk var klar med sin.

Fast ”Le Fil” är bara nästan en acapellaskiva. Då och då spelas det bas och trumpet och lite annat, men det är ändå Camilles röst som sticker ut. Och så den där tonen, då.

I bakgrunden under hela ”Le fil” ljuder nämligen en ton, som knyter ihop allt (”Le fil” betyder ”tråden”). Tonen löper under musiken, som smöret under pålägget på en smörgås. Och precis som man ibland kan skippa smöret (när man ändå ska bre på ett tjockt lager leverpastej) så skulle man ibland kunna skippa den där tonen. Det är ändå pålägget som gör mackan.

”Le fil” är en kaxig smörgås, som om ena hälften blivit bredd av Feist och andra hälften av Fiona Apple, medan Missy Elliott och Saul Williams stått bredvid och garnerat med dill och citronskivor. Som en landgång, denna underliga släkting till smörgåstårtan som alltid verkar serveras efter begravningar. Lax bredvid rostbiff bredvid leverpastej bredvid ägg, men trots att smakerna nästan skär sig äter man upp. Kanske är det ändå viktigt med lite smör som håller ihop allt.

"Fin" och "ful" kultur

New York-baserade journalisten Martin Gelin följer upp en lång och förvirrad artikel i nya numret av Rodeo med en mindre lång och mindre förvirrad text på sin nya, välskrivna blog.

Det handlar om uppdelningen av kultur i ”fin” och ”ful”, om det tröttsamma i ”rockismen” och om finkultursnobbarnas moralpanik över att fulkulturen (enligt deras synsätt) tar över.

Inget av det här är särskilt nytt (och det är Martin Gelin medveten om). Men han sätter ändå fingret på en mycket viktig sak, att de som föredrar ”fin” kultur framför ”ful” ofta inte verkar tycka att de behöver motivera sin inställning. ”Kan man liksom inte hitta på något bättre att säga om Wong Kar-Wais filmer än att de inte är Jessica Simpson?” skriver han.

Det intressanta är att det ju funkar åt andra hållet också. Snobbism som inte backas upp av argument får inte bekämpas med antisnobbism utan argument. Försvararna av det som inte är finkultur måste se till att ha bättre saker att säga om Jessica Simpson än att hon i alla fall inte är Wong Kar-Wai.

Det här med tåg, del två

Det verkar som om SJ har ändrat sig. SJ tycker inte längre att de ser ut som en massa vatten.

Nuförtiden ser SJ ut som en skog som börjar få gula löv - en höstskog. Och framför skogen finns det lite ängsmark.

Jag väntar med spänning på vad det ska bli av bokstäverna SJ. Vad som helst kan hända – snart kanske de till och med börjar betyda något igen. Kanske Stefan Jarl.

Gästskribent: Erik Hedtjärn

Det här med tåg

Det här med tåg är egentligen ganska enkelt. Eller – det borde vara enkelt.

Först är det rälsen. En banvall med syllar eller slipers som ligger på tvären under stålskenorna. Ni vet säkert hur det ser ut.

Sedan har vi själva tåget. Först loket och sedan vagnarna. Loket för lokföraren och vagnarna för passagerarna.

Det som skiljer tåg från andra transportsätt är just det här med loket, vagnarna och rälsen. Ta sjöfarten till exempel. Ingen räls, inga vagnar. I stället båtar och hamnar. Ta luftfarten: flygplan, flygplatser och flygbussar.

Det borde egentligen vara ganska enkelt.

När jag tog mig hit till mitt landställe i Dalarna åkte jag tåg med SJ. Det är de som kör de flesta loken i Sverige. Förut betydde SJ Statens Järnvägar. Nu betyder det bara SJ. Det har blivit enklare – bara två bokstäver.

Även om SJ har dumpat det där med Järnvägar ur sitt namn så är det fortfarande det som de håller på med – tågfart.

Men så blir jag förvirrad, för när jag ska köpa biljetterna och åka hem från bruksbygden så visar SJ hur de själva tycker att de ser ut. Högst upp på hemsidan: en sjö, eller kanske en vik. Ingen räls, inget lok, ingen station. I stället - vatten, och lite skog.

Varför tycker SJ att de ser ut som vatten?

Det här med tåg är ganska enkelt. Två bokstäver som inte betyder något och så vatten med lite skog på kanten. Enkelt.

Gästskribent: Erik Hedtjärn

Fredag

Först vill jag hälsa alla som har hittat till Extra allt genom att googla "knulla". Ni är alla hjärtligt välkommna hit och jag hoppas innerligt att det var precis en sida som Extra allt ni letade efter. Vi får ungefär 300 besökare i månaden till Extra allt som hittar hit på det sättet.

Sedan vill jag fortsätta denna fin-fina fredag med gott väder och allt genom att slänga upp en mp3'a som ni kanske kan ladda ner, stoppa i iPoden och avnjuta på lämplig plats. Lite kosmisk disko sådär när sommaren börjar lida mot sitt slut.

Tantra - A place called tarot (1982 extended mix)

Visst är den bra ! Om man vill ha mer av samma vara kan jag rekomendera min favorit mp3blogg Bumrocks som i något års tid har bjudit på den bästa musiken från skivsamlarträsket. Enjoy

Middleton hatar sig själv - och hösten

I väntan på den nya skivan från fyllskottarna Arab Strap (”The Last Romance” ska släppas i oktober) får man hålla till godo med ena halvan av duon. Igår onsdag spelade Malcolm Middleton på Kulturhusterrassen i Stockholm.

Det blev en fin avslutning på utekonsertsäsongen. Nu kommer hösten och snart kan inte ens infravärme och filtar få oss att sitta kvar på uteserveringarna. På Malcolm Middletons nya skiva “Into the Woods” finns (förutom alla låtar om hur han hatar sig själv) en fin hatlåt till hösten. De inledande textraderna säger allt: ”Ah, Autumn / You fucking cunt”

Lyssna på Malcom Middleton - ”Autumn”

Kan man skämta om terrorister?

Den gamla klassiska frågan ”Kan man verkligen skämta om allt?” dyker upp igen. Tydligen finns det inga amerikanska TV-bolag som vill satsa på ”The Cell”, en komediserie om klantiga terrorister. Under mer än ett år har författarna försökt sälja in idén, men ingen vågar.

I en artikel i New York Times (kräver gratis lösenord) säger en bedömare att vi nog får vänta i en hel generation på någon som vill skämta om terrorism. Detta trots att själva huvudpoängen i ”The Cell” är att de muslimska terroristerna som flyttat till USA upptäcker att de egentligen älskar allt amerikansk. Så klart.

– Even the terrorists who did 9/11, they were at Hooters and strip clubs the night before, säger Mark Jordan Legan, en av författarna bakom “The Cell”.

Eh… men det var ju inte som att Hootersbesöket ledde till ändrade planer direkt.