2 x Capote på bio

Två filmer om Truman Capote är på gång. Varför just nu? Ingen aning, och inte fick man någon vettig hjälp av en artikel i oktobernumret av Vanity Fair, trots att den ställer just den frågan.

Först kommer ”Capote” med Philip Seymour Hoffman som Capote och Catherine Keener (ja!) som hans vän, författaren Harper Lee. Den har redan haft premiär i USA och hyllats. (Martin och Emil som skriver från New York har sett den.) Nästa år kommer ”Have You Heard?” av Woody Allens kompis Douglas McGrath. Där får vi se Toby Jones som Capote, Sandra Bullock (nej!) som Harper Lee och Daniel Craig (nye Bond) som mördaren Perry Smith.

Perry Smith är en nyckelfigur i Truman Capotes liv, som huvudperson i mästerverket ”Med kallt blod”. Perry och Dick Hickock, villkorligt frigivna, rånmördade i november 1959 familjen Cluster: Herb, Bonnie, Nancy och Kenyon. Landsortshålan Holcomb, Kansas, chockades.

Capote, redan då berömd författare till ”Frukost på Tiffany’s”, åkte till Kansas och tog reda på allt som gick och lite till om mordet, polisjakten, rättegången och livet i Holcomb. 1966 gavs ”In Cold Blood” ut och resten är litteraturhistoria.

Jag är glad att jag läste ”In Cold Blood” innan de här filmerna kommer. Egentligen vill jag att alla som inte har gjort det ska läsa boken innan ni ser filmerna, eller innan ni ens läser vidare här. Läs "In Cold Blood" och gå runt ett tag och känn okritiskt att det är en fantastisk bok, tänk att om alla reportageböcker var så här bra så skulle det inte finnas någon marknad för Dan Brown eller annat påhittat som låtsas ha med verkligheten att göra. För efter det här tror jag ingen kommer att kunna ha kvar några illusioner om ”In Cold Blood”.

Det är fortfarande en fantastisk bok, tar tag i dig och släpper inte taget och allt det där man brukar säga. Men självklart broderade Capote ut från verkligheten, tillrättalade och lade till. Han var ju författare och kallade sin bok en ”non fiction novel”, det vill säga fortfarande inte något annat än en roman. Och självklart manipulerade Capote med de dödsdömda mördarna för att få dem att berätta så mycket som möjligt. Han bluffade en del för att få fram vad som hände.

Det ska bli intressant att få se lite skildringar av kattochråtta-lekarna och förälskelsen mellan Truman och Perry, där i fängelsets besöksrum. Allt det vill jag veta mer om, gotta mig lite i.

Men annat vill jag helst blunda för, så att jag kan fortsätta att tycka lika mycket om ”In Cold Blood”. Jag vill helst inte veta om hur Capote gick och ojade sig över att delstaten Kansas aldrig ville se till och avrätta Smith och Hickock, så att han kunde få skriva färdigt det tänkta, effektfulla slutet på sin bok.

Som om det var Truman Capote som var huvudperson i historien om Clustermorden.

PS: Kolla här för bilder från insidan av familjen Clusters hus etc.
PS 2: Truman tog efternamnet Capote efter sin styvfar. Egentligen hette han Truman Streckfus Persons. MUAHAHA!

Fransk pop, del 16: R'n'b på franska

Antonio Dinas – ”Juste pour un essai”

Jag har ännu inte hört en enda sekund av Kaahs nya, engelskspråkiga grupp SLS. Hörde ett rykte om att det är typ det bästa som gjorts i Sverige. Det kan finnas anledning att räkna dagarna tills man får höra dem, till exempel på Access All Areas i Stockholm. Ändå känner jag mig lite besviken över att Kaah överger svenskan.

Jag tror inte ”Dom tittar när jag dansar”, ”Faller till noll” och ”Innan du går” hade träffat mig lika hårt om de varit på engelska.

Franska skivbutikskedjan FNAC (som jag visst tjatar om i den här serien, förlåt) har gett ut olika billiga samlingar med ny fransk musik i olika genrer. Jag köpte den med r’n’b och soul. Och samtliga 16 låtarna är på franska, bland annat Antonio Dinas som ni kan lyssna på ovan.

Effekten av att hålla så hårt vid sitt modersmål blir kanske att musiken träffar landsmännen hårdare. Men samtidigt har ingen av de 16 artisterna på FNAC-skivan en smörklicks chans i helvetet att slå utanför Frankrike. Möjligen i Belgien och Québec, men ingen annanstans.

Utan Extra allt hade ni kanske aldrig fått höra Antonio Dinas sjunga ”Juste pour un essai”. Så det tröstande med att SLS sjunger på engelska är att Kaah och hans vänner nu kanske kan slippa ett liknande öde.

Mail om studsboll

From : adrian
Sent : Tuesday, October 25, 2005 2:20 PM
To : Jonas
Subject : Studsboll

Yo

Nu har studsbollsfilmen kommit! Den finns att kolla på här!

Sebastian Sg skriver om den (kolla in) och jag tycker nästan att vi också skall göra ett litet inlägg.

Jag är tyvärr utan dator i ytterligare några veckor så uppdraget är ditt om du har lust.

Filmen är helt jävla fantastisk och de har den alldeles fantastiskt goda smaken att ljudlägga studsbollarna (i slow mo, naturligtvis) med Jose Gonzales - Heartbeats... Bästa jävla feelgood reklamen någonsin. Jag älskar Sony. I fucking love it man !!!

Om du inte orkar skriva något så kan du väl bara posta detta mail, dude

Mvh Adrian "mr Datalös" Nilsson
______

Jonas kommenterar: Notera hur vi inom Extra allt internt inleder mail med ”Yo” samt tilltalar varandra "Man" samt ”Dude”. Adrian valde dock att vid det högtidliga tillfälle som släppet av studsbollsfilmen innebär byta ut sin sedvanliga avslutningsfras ”Shamoo muthafucka” mot det konventionella ”Mvh”.
­­

Förlora fotfästet i fil

För två veckor sedan var jag på dansfilmsfestivalen Shoot på Moderna muséet. Det var lika smalt som det låter, kortfilmer med dans. En del rätt och slätt filmad modern dans, andra konstfilmer med lika mycket specialeffekter som koreografi. En del av det jag såg var ibland uppfinningsrikt och intressant, en del var rent dravel med ”utmanande” abstrakt musik och innehåll som inte fick mig att känna annat än trötthet.

Till den sista kategorin hörde inte dagens första film, ”Connexmannen”. Den piggade upp en söndagförmiddag.

En man klädd som tunnelbaneförare kommer in i ett litet, kalt rum. Med sig har han ett par filpaket som han prydligt ställer i rad. Sedan öppnar han ett av dem och skvätter försiktigt lite fil på golvet. Klafsar i det med foten, provar att ta sats och glida lite. Häller mer fil, glider runt lite, häller mer, halkar i filen, faller utan att göra sig illa.

Och så fortsätter han. Häller mer fil, glider runt, halkar, blir allt mer kladdig tills den mörkblå uniformen ser ut som blåbärsfil. Till slut ligger han på rygg och glider från ena sidan av rummet till den andra, sladdrig som en delfin.

De huvudsakliga hjärnorna bakom filmen är Henrik Vikman och Daniel Andersson. Det är Henrik som halkar runt, men Daniel jag fick tag på via mail.

Hur kom ”Connexmannen” till?
– Vad som kom att bli Connexmannen kom till för cirka fem år sedan. Henrik var på fest och det var halt. Där i natten föddes en idé om att mer eller mindre aktivt sätta sig själv ur balans och låta det autonoma nervsystemet ta över och reda ut det hela.

Exakt hur kopplingen tunnelbana-filmjölk kom till är höljt i dunkel. Daniel uttrycker det så här: ”Underliggande betydelser bortom det som presenteras är naturligtvis varje åskådares privilegium att se-skapa-uppleva. Man kan göra valen aktivt i sin process men man kan inte bestämma vad människor ska ha med sig i bagaget när de möter ditt arbete. Så huruvida tunnelbana-fil har en koppling utöver det som uppvisas är upp till var och en och en del av Connexmannen vi vill skall tillhöra de som ser den.”

Vad har den här filmen egentligen med Connex att göra, förutom att mannen har deras uniform? Hade han lika gärna kunnat vara klädd på något annat sätt?
– Nja. För att vara noga så har han SL:s uniform på sig. SL blev ju Connex och han står på många sätt för en figur som inte riktigt hänger med i svängarna. Hans långa, snåriga personliga historia gör människan vi träffar; i ett neutralt rum mellan två dörrar. Uniformen är en följd av att han är den han är.

Hur många liter fil var det han hade med sig?
– Det är konst. What you see is not always what you get. Heh.

Visst var det ganska fet filmjölk? Är mellanfil mindre halkigt?
– Underlaget är viktigt. Sen är det ju allmänt känt att fet fil är bättre.

Neil är mest Neil

VM i att vara mer Neil Young än Neil Young fortsätter. Leder just nu gör – föga förvånande – Neil Young själv.

Kentuckykillarna i My Morning Jacket gjorde tappra försök för ett par år sedan, men har med nya skivan ”Z” visat att de har andra intressen. ”Z” blir bara bättre och bättre för varje lyssning och efter förra skivans blås och boogie känns det bra att de dragit in en stråksynt och en manskör.

Nu är Neil mest Neil av alla igen. Han bevisar det på nya skivan ”Prairie Wind”, som ska påstås ingå i en trilogi med ”Harvest” och ”Harvest Moon”. I så fall borde han ju ha döpt den till ”Moon”.

För att verkligen visa var stövlarna ska stå återanvänder Neil i ”This Old Guitar” en gitarrbit från låten ”Harvest Moon”. På den körade Linda Ronstadt, på ”This Old Guitar” körar Emmylou Harris. Cirkeln är sluten och mer Neil än så blir det inte.

Bröderna Louvin

The Louvin Brothers – ”While You’re Cheating On Me”

Jag älskar den här.

Två kristna brorsor från bergen i Alabama sjunger 1960 i stämmor en sång om en man som bedras av sin fru, men ber för hennes skull, eftersom när hon förut var trogen så var det han själv som knullade runt.

Lysande.

PS: Charlie Louvin sa en gång om låtarna han och brodern Ira skrev: "Our compositions are about things that we know and have experienced – they are authentic – which is the main reason for their success." Så man undrar ju vem av brorsorna som var otrogen. Eller om båda två hade varit det.

Jag struntar i Kurts smak

Anna Hellsten har nyligen kört en liten serie med uttryck hon vill slippa läsa i framtiden. Jag har ett bidrag. Det är inte en språklig klyscha, bara ett fånigt sätt att i musikjournalistik rekommendera en artist. Det handlar om ett ess i rockärmen för många skribenter använt: att hänvisa till att Kurt Cobain minsann var ett av bandets fans.

Under årens lopp har detta drabbat bland annat Daniel Johnston och The Vaselines, som alltså inte ansågs kunna stå på egna ben, utan behövde Kurts beskydd. Den som mest brukar använda det här är Jan Gradvall. Nu senast jag identifierade denna företeelse var det dock L-P Andersson, som i Sonic nr 24 pushar för Billy Childish med argumentet att Cobain hade många Childishskivor.

Okej, säger ni, men så här funkar det ju, att man får tips om ny musik genom att få höra om vilka andra artister som gillar den. Det är bara att jag är dödligt trött på att just Kurt Cobains smak ska vara så viktig. Varje gång jag ser en liknande Cobainreferens i framtiden ska jag slå ner på det, som en egen, ännu fjuttigare skrivihop.nu-kampanj. Ni har blivit varnade.

Mannen med masken

Dangerdoom – “The Mask”

"Shit is good, cats all over the world can order shit online. Cause mothafuckas in India can’t go to Fat Beats. So it’s definitely a positive thing!"

Så svarar Daniel Dumile i början av det nya millenniet på frågan om vad han tycker om hip hop på nätet. Att Daniels samtliga skivor efter denna intervju skulle läcka ut på nätet i god tid innan officiellt skivsläpp var uppenbarligen inget han oroade sig för. Tack vare ett inofficiellt tidigt släpp är hur som helst många hip hop-entusiaster redan välbekanta med Dangerdoom's "The Mouse & The Mask", ett av underground hip hop-scenens viktigaste album 2005. Nu har det även nått skivbutikerna.

Den säregne metallmaskbärande rapparen och producenten Daniel Dumile, mest känd som någon av superskurkarna MF Doom eller Viktor Vaughn, har teamat upp med den i hip hop-kretsar lika välkände producenten Danger Mouse. Resultatet: ett barntillåtet album för alla Cartoon Network-älskande heads.

Det hela låter på förhand som lättsmält skojhiphop, och visst är det bitvis barnsligt underhållande men "The Mouse & The Mask" bjuder också på en uppvisning i Dooms tajta rhymande och en rad intressanta gästspel. Såväl Talib Kweli som Ghostface dyker upp för att bekräfta Dangerdooms cred i branschen och just spåret med Ghostface, "The Mask", fungerar utmärkt som en teaser i väntan på det mer omfattande samarbete som sägs pågå mellan de två.

Om Dangerdoom känns för barnsligt så kan man alltid gå en sex låtar lång vuxenkurs i MF Doom:

"Dead Bent" - första tolvan med metallmasken.

"Who You Think I Am?" - Lo-fi-hiphop med polarna från Monsta Island Czars. Ännu ett bevis för östkustens totala överlägsenhet.

"Change The Beat" - Viktor byter beats som andra byter underkläder.

"Ode to Road Rage" - Åk på en frustrerande men händelserik biltur med din metalmaskprydde kompis.

"Accordion" - När hörde du senast en snubbe från Long Island rappa över en melankolisk dragspelsslinga?

"One Beer" - Fick inte plats (?!) på Madvillain-skivan med Madlib. Doom dissar Cristal och rimmar på Teletubbies.

Gästskribent: Peter Gustafsson

Tre solförmörkelser

Såg ”Tre solar” i fredags. Vi tog tjuren vid hornen och satte oss ner och såg den.

Man vill ju inte sparka in öppna dörrar, men det var verkligen värre än jag hade trott. Värre på ett annat sätt. Jag trodde att Rickard Hobert i alla fall kunde skriva manus och göra film, men att han bara hade tagit sig vatten över huvudet med en stor medeltidshistoria. Kostymerna visar sig ändå vara okej, det är replikerna som är riktigt slätstrukna och inte ens ett våldtäktsförsök lyckas Hobert göra till något läskigt eller till en vändpunkt.

Roligast i efterhand är inte Persbrandts frisyr, att Lassgårds rollfigur heter ”Torben barberare” eller de små tankemonologer som lagts i Lena Endres mun. Roligast är när Lena Endres rollfigur, visserligen inte helt fattig, men en kvinna i Sverige på medeltiden, helt plötsligt ska skriva ett brev till sin man. Jaha, på vad, en barkbit? Och när lärde hon sig skriva?

Musiktidning.se

När nedlagda musiktidningen Schlager firade 25 år i veckan frågade DN ett par stofiler/legendarer vad de tyckte om musikpressen nu för tiden. Några sa att allt blivit så mycket mer specialiserat. Några nämnde att Pop fanns ju ett tag och nu är det väl Sonic. Kajsa Grytt sa att hon inte brydde sig, hon skulle precis köpa en eltandborste.

Självklart nämnde ingen av dem något som publiceras på nätet. Kan man ens föreställa sig Plura Jonsson framför en dator?

Hur ser det då ut bland de svenska musiktidningarna på nätet? Bloggar kan vara helt lysande, persoliga och kaxiga, men ibland vill jag verkligen känna att det finns ett redaktionellt urval, en "bevakning", lite mer fanzinekänsla och tätare uppdateringar genom fler skribenter. Och vad får jag?

Revolver harvar på och har faktiskt seriösa intervjuer, vilket knappt någon annan svensk musiknättidning verkar orka med. Ett hederligt, högkvalitetsfanzine i nätform, helt enkelt. Samtidigt annonserar de efter fler skribenter, så man undrar ju hur det går.

Shaktar lanserade sig i somras med ett hysteriskt roligt manifest. ”Välkommen till starten på något nytt” skrev de. Ursäkta, men vad är det som är så nytt med Bob Dylan, att tycka att Robbie Williams är okej och att intervjua en ny, svensk elektronisk duo? Nytt skulle vara att slå fast att Robbie Williams faktiskt inte är nutidens Elton John, att intervjua en ny, svensk elektronisk trio (om de finns) och med Dylan så kunde de ha... äh, inget som har med Bob Dylan att göra kan vara nytt.

Shaktar får minus för larvig Spermaharenironisk skämtavdelning, men plus för att de kör hårt, gör intervjuer och ett väldigt stort plus för uppdateringstakten. I den kategorin från The Cricket ett stort minus. De verkar ha tappat suget, bara åtta recenserade skivor de senaste två månaderna. Mest är det intressant att se hur Terry Ericsson ska lyckas få till en koppling mellan musiken han skriver om och någon av hans gamla soft rock-skivor.

Sedan finns ju Digfi, som leder stort när det gäller elektronisk musik. Ett exempel på hur Digfi skiljer sig från Shaktar: när Shaktar – som de ”elektronisk duo är den nya indien”-människor de är – har en omröstning om Tough Alliance-mixar så hade Digfi förra veckan en omröstning om årets hittills bästa album på Kompakt (Ferenc med ”Fraximal” vann med 29 procent). Att det finns folk som orkar rösta i Kompakt-enkäter tycker jag känns tryggt.

Förresten, har jag missat någon svensk nättidning?

Fransk pop, del 15: Zouzou

Zouzou – ”Tu fais partie du passé”

Det börjar bli en vana att pracka på er en fransk sextiotalskvinna på fredagseftermiddagen. Men det är en god vana.

Zouzou är en sån därninga kultfigur. Hon gjorde ett fåtal inspelningar under andra halvan av sextiotalet, hängde med Polnareff (som på bilden ovan) och Jacques Dutronc och Donovan och Brian Jones och alla de där andra som man var tvungen att hänga med, gjorde en massa filmer, försvann i knark. Det enda som hindrar att hon blir en riktigt, riktig kultartist är att hon inte dog, inte ens la av, utan gjorde comeback som skivartist. Men strunt i det, "Tu fais partie du passé" är från 1967.

i too

Nu har jag också gått med i den där sekten.

Nu har jag, hur var det någon skrev i Nöjesguiden, också ”tampongsnören i öronen”.

Nu kan jag också säga ”iPod, therefore I am” och tycka att det är liksom humor att blanda Kartesius och Apple.

Nu kan jag också balla ur och börja skriva sådana här underliga krönikor.

Nu är det bara att lyssna på min kreditkortsstora låda med två dygns musik och hoppas att jag slipper få skärmen spräckt.

Rädda Amanda Bynes!

Sitcoms är ibland skådisarnas plantskola och ibland skådisarnas avstjälpningsplats. Ibland är en serie båda samtidigt, som ”Ska du säga!”. I original heter den ”What I Like About You” och jag vet inte vilken av namnen som är mest intetsägande. Men så går den också på femman på tidiga söndagkvällar, knappast en plats i solen.

Seriens huvudpersoner spelas av Jennie Garth (Kelly från Bevvan, avstjälpt) och Amanda Bynes (planta). Amanda Bynes förtjänar verkligen bättre än en sitcom med manus av gamla avdankade ”Vänner”-författare. Och då menar jag inte den sorts filmer hon får göra just nu heller. Hon har ett riktigt roligt ansikte och kan bli en riktigt bra komedienne, men särskilt många sådana verkar inte Hollywood behöva.

Fast i kvällens avsnitt hade hon ett par hemska, vita discobyxor. Sådant får hon sluta med om hon vill dyka upp i In Style.

PS: Vänta lite... har inte jag skrivit ungefär samma sak förut? Jo, jag skrev här att Chris Eigeman förtjänar bättre. Kanske borde jag starta en kampanj för bra skådisar fastkletade i eftermiddagssitcoms.

Fransk pop, del 14: Jacqueline

Jacqueline Taïeb – ”7 heures du matin”

Så här på fredagseftermiddagen kan det passa med lite fransk modsig pop från 1966, med lagom rullande takt för att groova med utan att spilla ut ölen.

Det här är visserligen ingen kvällslåt, utan mer en morgonlåt. Den då 18-åriga Jacqueline Taïeb sjunger om att inte hitta sin tandborste och att vilja ha Paul McCartney som hjälp med engelskläxan. Men det kan bli starten på en trevlig helg ändå.

Aktietips noir

Would you buy aktietips from this man?

DN lanserar sin börskrönikör Simon Blecher med en dramatisk bild där han ser ut som någon i en film noir från fyrtiotalet som har satts dit för knivmord. Med sin järnvilja och allvarligt koncentrerade min sitter han oskyldigt fängslad i Alger, smått svettblank i pannan på grund av hettan, självklart i en cell där gallret skapar dramatiska skuggor.

Vem är fotografen inspirerad av? John Huston? Orson Welles?

Sju svåra år

Yo peeps

Jag är för tillfället datalös (hårddisken ville inte vara med längre. För mycket kosmisk disko skulle jag tro) så det har varit dåligt, minst sagt, med uppdateringar från min sida på sistone.

Jag och Jonas har snackat en längre tid nu om att det är dags att uppdatera vår länklista som du finner här på höger sida lite längre ner. Den känns gammal och det behövdes definitivt en uppfräschning för att kunna kallas intressant. Så ikväll har vi käkat pizza, hinkat bira och surfat lite med Z-tv på i bakgrunden. Lite som en gigantisk klyscha alltihop.

Hoppas ni gillar våra länkar lika mycket som vi gör.
Internet 4 life !

Mvh Adrian & Jonas


The Brilliance
De kom på att Steve Jobs är Willy Wonka, och bara en sån sak skall premieras.

Epicly Laterd
Så här ser man ut på Lower East. Från photoeditorn på Vice Magazine.

Modernista
Fyra underhållande svenska bloggar. Det är lite slött av oss att inte länka till var och en men vi kunde inte bestämma vilken vi tyckte bäst om.

Oh my god what tha fuck
Till och med DN På Stan läser denna svenska mp3-blog.

A Silent Flute
Stenkoll på streetwear och ruskigt dålig musiksmak.

Agenda Inc
Alla nyheter om varumärken du behöver, inklusive America Brandstand med listan på vilka märken som förekommer mest på Billboardlistan.

El Barbaro Del Ritmo
Vår gode vän Sebastian SG! Hans enda brist är att han uppdaterar allt för sällan.

The Superficial
Elakt skvaller från Hollywood.

Bumrocks
Bästa jävla mp3-bloggen där ute. Har alltid varit bra men senaste veckan har André knäckt allt och alla. Biggups.

Groupies
Hyllningar till typsnitt och loggor.

Dream Chimney
Maila in dina drömmar och få dem tydda, eller skit i det och gå direkt till deras ”Track of the day” och lyssna på bra musik.

Fluxblog
Den gulaste mp3-bloggen.

OK det var allt.

Fransk pop, del 13: Mick est mort en 1969

Efter att de senaste året ha läst ett antal romaner med Beatlestitlar (”Norweigan Wood” av Haruki Murakami, ”Nowhere Man” av Aleksander Hemon, ”Eleanor Rigby” av Douglas Coupland) tänkte jag att det vore trevligt att läsa en Stonesbok. Jag hittade den på ett FNAC i Paris, den låg där och var blå och snygg.

Så jag köpte franske journalisten François Bégaudeaus ”Un démocrate. Mick Jagger 1960-1969”. Den börjar lovande, säger att Mick Jagger föddes (i en sjuttonårings kropp) på våren 1960 och dog i december 1969. Kring den idén borde man kunna bygga en bra bok.

Men det är egentligen bara en ursäkt för Bégaudeau att få berätta historien om Rolling Stones. Om hur Mick och Keith träffas 1960 och börjar spela rock och sedan fortsätter och är magiska fram till gratiskonserten i Altamont 1969, när inhyrda Hells Angels dödar en man i publiken. Och då menar Bégaudeau att Mick Jagger dog och att han varit en zombie sedan dess. Det är en rätt trist idé och dessutom undrar man hur Bégaudeau förklarar att Stones även på sjuttiotalet fick ur sig mästerverk som ”Miss You” och ”Emotional Rescue”. Men de är ju inte ”des chansons rock”, så de räknas väl inte.

Om boken är välskriven? Ingen aning. Så bra är inte min franska. Kanske är den ett litterärt mästerverk. Fråga Horace, om han nu prioriterar att läsa böcker om Stones.

Bananas

Efter att ha varit ute och sett löv i vinden och himlen och människor och träffat vänner så vill jag ibland bara gå hem och läsa en, nej flera recensioner av senaste Nöjesguiden och sedan hysteriskt roliga meningar som "Indiesverige lider av ett stort humanistisk underskott", men ibland även mer eftertänksamma saker som "Sånna grejer gör mig tom i hjärtat när jag går och lägger mig om kvällen, men jag kommer aldrig att erkänna det för mamma".

Sådant kan jag läsa på Banana Internet.