Julkalendern 2005

Dags för Extra allt att sammanfatta året.

Vi snor gamla Bombens upplägg för att göra det: en julkalender.

Varje dag fram till jul får du läsa om det som varit 2005 för oss. Musik, film, läsning, mode, tv.

Det börjar imorgon.

God jul önskar Jonas och Adrian, a.k.a. Extra allt-redaktionen.

PS: Mannen på bilden är varken Jonas eller Adrian.

Mer dragspel

Är inte bilden här på MP3-bloggen Sixeyes väldigt lik mina bilder av dragspelerskan i Nix Noltes?

Är det här en ny trend? Är rörelseoskarpa dragspelsdansbilder det nya svarta?

2 x McCartney

The Wings - "Goodnight Tonight" (extended)
Paul McCartney - "Temporary Secretary"

Paul McCartney är min favorit-Beatle just nu. Okej, ni hade inte frågat, men nu fick ni veta det ändå.

Jag har börjat gräva i Pauls post-Beatlesproduktion igen. Mest för att Bumrocks la upp några låtar. Så den som slaviskt följt Bumrocks det senaste året har hört de här förut, men whatever.

Den förlängda tolvtumsversionen av ”Goodnight Tonight” med The Wings borde få avsluta kvällen på alla dansgolv i stan. Inte för att jag någonsin besöker stans dansgolv, så de får väl spela vad de vill och jag kan fortsätta lyssna på ”Goodnight Tonight” hemma och i mina lurar.

”Goodnight Tonight” släpptes bara som singel, men är bonusspår på CD-utgåvan av ”McCartney II”. På sitt första soloalbum efter att Wings splittrats tog Paul fram syntarna. ”Front Parlour” låter som Pluxus, ”Check My Machine” har en underligt sväng och ”Temporary Secretary”... ja, den har ett riktigt, riktigt underligt sväng. Plus en härligt larvig McCartney-text. Man påminns att det här är mannen som skrev ”Paperback Writer”, en låt som varken mer eller mindre handlar om att vilja skriva kiosklitteratur.

Man påminns också om att McCartney var den experimentelle Beatlen. All Music berömmer i sin recension Pauls äventyrslusta men sågar ”McCartney II” längs fotknölarna. De tycker att ”Temporary Secretary” är kass: ”McCartney spits out ridiculous lyrics with a self-consciously atonal melody over gurgling synths”. För mig låter det som receptet på en bra låt.

"NIGGA woOT???"

Men det var väl en fruktansvärt tråkig fredag!

Jag får ta och läsa om mitt favoritinlägg på Love at first site. Det får mig alltid att garva.

Jocke Bergs jävla gnäll

Om man orkar ta sig igenom drygt fyra minuter av Kents senaste ”hit” (som det heter på Kaj Kindvall-språket) ”Dom som försvann” belönas man med en godbit. Som en leksak efter tandläkarbesöket.

Eftersom många av er kanske inte brytt er att lyssna till låtens slut – jag hade inte orkat förrän nu – så kan jag väl berätta vad det är man får.

Efter att Jocke och en barnkör sjungit om svarta tårar, rimmat ”döden” på ”glöden” och varit allmänt kentiga avslutas allt med att barnkören om och om igen sjunger: ”Man blir trött på ditt jävla gnäll”. Lysande.

Kanske improviserade barnen fram den textraden efter en lång dag i studion med Jocke och Sami och allt vad de heter. Men nej, inget får vara improviserat i Kents värld, man improviserar inte fram en tältturné.

Alltså är den där textraden ett tecken på att Jocke ändå har glimten i ögat. Att han kommer fortsätta sjunga om att hans själ dör av svält, men att han ändå har fattat att det skiter vi i. Och jag som trodde att Jocke Bergs självdistans var lika icke-existerande som Snömannen.

Läs hela texten här.

Svartsjuk soul

Keyshia Cole - "I Should Have Cheated"

Soulballader om svartsjuka är bland det bästa som finns.

Kornél på OMGWTF kallar det ”otrohets-r’n’b” och lyfter fram ”Here We Go”, Trinas duett med Kelly Rowland. Men jag tycker ”I Should Have Cheated” med Keyshia Cole är bättre.

Hon sjunger att hon lika gärna hade kunnat göra allt det där som hennes kille anklagar henne för att ha gjort. Ljugit och bedragit och – troligen värst av allt – gått på klubb.

Kanske är det bara jag, men när jag hör att den första raden ur Keyshias mun är ”First of all, let me say...” kan jag inte tänka på annat än att exakt så sjunger Destiny’s Child i ”Say My Name”. Och sen börjar jag tänka på ”Be Careful” med Sparkle och R Kelly, den kanske ultimata svartsjukeballaden, där hoten kommer från två håll.

Jag börjar längta efter att mannen ska få komma tals i ”I Should Have Cheated”. Är han verkligen så hemsk och hon så präktig? Jag vill att det ska komma fram något nytt, på det där sättet som det kom fram nya saker i ”Be Careful” i andra versen.

Sedan dess har R Kelly fått för sig att det måste komma överraskningar HELA TIDEN och skapat den musikaliska tvåloperan ”Trapped in the Closet”, som bara bevisar att man verkligen kan få för mycket av det goda.

Minnesvärd filmmusik

Jim Jarmusch har tydligen gått och blivit en av blandbands-
regissörerna. En bränd CD spelar viss roll i ”Broken Flowers”, precis som jag förstått att brända skivor gör i blandbandskungen Cameron Crowes ”Elizabethtown”, som jag inte sett än.

Men jag har precis sett ”Broken Flowers” och det mest minnevärda i den är låten ”Yekermo Sew” av etiopiern Mulatu Astatke. Sedan kommer jag nog tyvärr mest att minnas långa, tysta scener där Bill Murrays orörliga ansikte är tänkt att berätta något om hans känslor. Men ingenting når ut.

Och så kommer man hem från biografen och på STV2 är det ”Ghost World” av Terry Zwigoff. Det mest minnesvärda med den är låten ”Jaan Pechechaan Ho” av indiern Mohammed Rafi. Sedan minns jag mest Scarlett Johanssons röst och uppsyn, de som var med i den där andra filmen med Bill Murray, den där när de är i Tokyo, ni vet. Filmen där långa, tysta scener berättade något och där allt, allt, allt är minnesvärt, inklusive samtliga låtar.

Inte lyssna idag!

Ni tänker väl på att det är No Music Day idag? Ingen iPod, ingen stereo, ingen filmmusik idag. Det har Bill Drummond bestämt.

Själv har jag redan syndat genom att lyssna på Michael Jackson vs Todd Terje på morgonen. Bill Drummond i all ära, när jag inte har musik med mig finns risken att jag - som på väg ner för Storvätteshågna i somras - får "Drink the Fanta, Stay Bamboocha!" på hjärnan i flera timmar.

Söndagsnoteringar

• Att Dawit Isaak har släppts är den bästa nyheten på länge.

• Såg Babben Larsson uppträda i Borlänge igår. Hon försökte med lite skämt om sossarna. Borlänge är fel publik för sånt.

• Var på loppis i Borlänge också. Hade nästan förlorat hoppet om att någonsin njuta av en loppis igen, särskilt efter en katastrofal samling skräp i Hammarby sjöstad förra veckan. Men i Åselby (autentisk skylt: ”Borlänges second hand centrum”) hittade jag bland annat en Mupparna-VHS, en Madonna-CD och en verkytgslåda.

• Varför har ingen hiphopproducent samplat introt till ”Aj, aj, Maria” med Sven-Ingvars?

• Ingressen till en intervju med Mini Andrén i tidningen Pause utlovar att hon ska berätta ”varför hon ogillar Paris”. Och jag blir besviken när det visar sig inte handla om Hiltontjejen, inte ens om Hiltonstjejens ex-fästman. Jag hade glömt att det finns en stad med samma namn också. Jag är värre än Ebba!

• Carson Kressley från ”Queer Eye” har utifrån sina erfarenheter från att komma ut som bög skrivit en barnbok. Den handlar om en häst som inte är som alla andra och blir retad, men som sedan räddar allihop. Den ska heta ”You’re Different and That’s Super”. Hur mår barnboksbranschen egentligen?

Passande begravningsmusik

En undersökning gjort av engelska Guardian (läs här) visar att Sinatras "My Way" toppar listan som mest spelade låt på begravningar. I mina öron låter det som ett missvisade låtval. Majoriteten av alla människor som lever (och därmed även dör) går ju inte sin egen väg. Tvärtom är de allra flesta konformister som går upp 07.15 och onanerar i duschen, för att sedan vantrivas på sitt jobb mellan 08.30 och 17.00. Kanske skaffas ett barn eller två. Och givetvis ett bag-in-box-ställ. Kanske borde lite fler människor spela Iggy Pops "I’m Bored" på sina begravningar.

Fast de människor som är kapabla till sådan klarsynthet är förmodligen de som verkligen "did it their way".


Gästskribent: Petter Persson

Rocksnobbism i P1

Nu är rocksnobbismen en samhällsfråga.

I alla fall var den det i lördags, i P1-programmet Konflikt. Det brukar mest handla om global terrorism, Mellanöstern, något om Polen och sedan en uppdatering till om Mellanöstern. På nätet står att Konflikt är ”i gränslandet mellan internationell debatt och svensk vardag och blandar samhälls- och kulturfrågor”. Fast det där med kulturfrågor brukar mest vara en helt ointressant radioteater som avslutar programmet. Eller vad vet jag egentligen, om jag lyssnar på programmet är jag som bäst halvvaken.

I lördags måste de ha bedömt att inte så mycket hade hänt i Mellanöstern. För helt plötsligt, när jag ligger där i sängen och halvslumrande precis har lyssnat på ett bra reportage om hur invandrare utnyttjas genom ockerhyror och jag inget annat vill än att sakta, sakta vakna upp till ljudet av ett Gaza- eller Västbankenreportage, då börjar de prata om ”The Rock Snob’s Dictionary”! Och spela Sonic Youth! I P1!

”The Rock Snob’s Dictionary – An Essential Lexicon of Rockological Knowledge” är boken som samlar artikelserien med samma namn ur Vanity Fairs musiknummer de senaste åren. David Kamp och Steven Daly (originaltrummis i Orange Juice) heter de som skrivit. På ett halvt ironiskt, halvt pedagogiskt sätt beskriver de allt man behöver veta om sådant som Wilco, Van Dyke Parks och mellotronen för att vara en riktig rocksnobb (eller ja, populärmusiksnobb är nog egentligen ett mer passande ord, men mer otympligt). Läs smakprov på Snobsite.

Är den här boken en samhällsfråga? Eller ens en viktig kulturfråga? Nä. Känslan av att det här inslaget bara skulle fylla tiden i Konflikt blir starkare när man kommer ihåg att ”The Rock Snob’s Dictionary” inte är någon ny bok. Den kom ut redan i april och har funnits länge och väl i svenska boklådor. Det resonemang som fördes i Konflikt kring Burt Bacharachs berättigade plats i ett uppslagsverk för rocksnobbar har Andres Lokko redan skrivit om i en krönika i Svd.

Utan att mitt hela jag ännu hade lämnat sömnen där i lördags morse så trodde mitt rocksnobbsjag att det var klarvaket. Jag var helt övertygad om att den snutt av Sonic Youth de spelat i Konflikt, som de sa kom från ”Daydream Nation”, egentligen kom från ”Dirty”. Jag hade tänkt skriva om det här, men när jag lyssnade igen på nätet så märkte jag att Konflikt ju hade rätt. Synd, att få vara lite rocksnobbigt besserwissig hade kunnat bli en så fin slutknorr.

Dragspelsdans

Två kvällar i rad på konserter som innehöll dragspel… Snart är jag som min faster, helt hooked på handklaver.

I alla fall så bevisade Stína i Nix Noltes, förband till Animal Collective på Södra teatern igår, att det går att röra sig snyggt med en stor jäkla bälg på magen. I alla fall så länge man är utklädd till Pippi Långstrump.

Fula skivor

Än en gång någon som gör sig lustig över gamla skivomslag. Nu är det Pitchfork som drar fram gammalt skräp och garvar åt det. Visst, det finns fula, roliga, äckliga och töntiga skivomslag, men än sen då?

Det är roligare att göra som Vice, att i varje nummers recensionsavdelning utse bästa respektive sämsta skiva och snyggaste respektive fulaste omslag. Inte sällan har den bästa skivan det sämsta omslaget. Det är då det blir riktigt intressant. Riktigt fula skivomslag på riktigt, riktigt bra skivor.

Kanske får jag återkomma fler gånger till det här, men jag tänker direkt på Marvin Gayes ”Here, My Dear” från 1978. En bitter, nostalgisk, bitsk skilsmässouppgörelse från djupet av hans hjärta och så paketerades det i serietidningsartade, larviga bilder. Men Marvin var väl inte på humör för minimalism just då. Hans nästa skiva, "In Our Lifetime" från 1981, hade förresten ett ännu värre omslag, men eftersom den är mycket sämre är det inte lika intressant.

I wanna feel the heat

Jodå, det var Antony & the Johnsons jag fick se igår. Lite korthårigare än förra gången, men den fantastiska rösten nådde lika långt. Trots en ganska ostig ljussättning och onödigt slarvig dekor (jag är bortskämd av Sigur) så blev det… och nu kommer det där ordet man helst vill slippa använda: magiskt.

Det är ganska sällan man under en konsert får höra covers på låtar från bland annat den udda samlingen Moondog, Nico och Whitney Houston, utan att någon av dem känns malplacerade eller sökta. Hoppas Antony fortsätter att utveckla sin tolkning av ”I Wanna Dance With Somebody”. Så får vi kanske höra den i fullständig version nästa gång.

Konsertförvirring

Den här veckan är det åtminstone två konserter jag inte kommer att missa.

Ikväll är det Antony & the Johnsons på Chinateatern och imorgon Animal Collective på Södra teatern. Tills jag slog upp tidningen imorse trodde jag att det var tvärtom, djuren ikväll och petterniklasarna imorgon. Men så här är det. Tror jag. Återkommer imorgon om vad jag faktiskt fick se.

SLS live

Jeppe Körsbär och Kaah, på Kulturhuset 10 november

Säga vad man vill om gratiskonserter utan åldersgräns, men ibland är jag helt emot. Det blir för mycket folk.

Fick ikväll köa i en dryg halvtimme utanför Kulturhuset för att komma in på Access All Areas. En halvtimme, ni känner väl mitt lidande! Det var kallt, jag är förkyld, jag hade inte lust att stå där. Före oss i kön stod en massa Mötley Crüe-smurfar som skulle in och se Crash Dïet och möjligen även några indiesmurfar som skulle in och se Sugarplum Fairy. Hann därför bara se en och en halv låt med SLS, alltså Kaah och hans vänner på engelska. De avslutade med att mässa "We are the future!" och det vetefan, men det verkar lovande. Skiva kommer någon gång, även om SLS inte hade tillåtit Sveriges Radio att spela in konserten med hänvisning till att låtarna inte var färdig än.

Den låt jag fick höra halva av, "Trashin'", finns nu för provlyssning på SLS hemsida.

Angelinas vikt

Hur står det egentligen till med kroppshullet på Angelina Jolie? I denna brinnande fråga rapporterar idag Aftonbladet att hon "rasar i vikt" och Expressen samtidigt att hon "definitivt har gått upp i vikt".

Expressen citerar amerikanska veckotidningen In Touch, som i sin tur har citerat "en vän" och "en källa", oklart om det är samma person. Aftonbladets Magnus Sundholm citerar helt enkelt "en uppgiftslämnare", som tydligen vet att Jolie nu väger exakt 48 kg. En sådan uppgift är ju rätt trovärdig (siffror = sanna), det är ju bättre än att bara tala om att "rasa i vikt". Att rasa kan ju vara som när Aftonbladet rapporterade att Martin Timell "rasade" mot Thomas Bodström genom att säga "det är klart man är besviken".

Extra allt får nog kliva in som opartisk domare i den här fighten. Vi slår helt enkelt fast att Angelina Jolie väger på pricken lika mycket som igår. Och att den här frågan inte är av någon större vikt.

Långhåriga män

Nyheten att Led Zeppelin fått Polarpriset nådde mitt jobb. En drygt sextioårig kvinna reagerade så här:

– Zeppelin? Frank Zeppelin? Han med mustaschen?

Halldoffnamn

"Stockholm Boogie" är ännu en av de där humoristiska filmerna om nutidens Sverige som jag inte kommer att orka se.

En av anledningarna till att jag nog alltid kommer prioritera andra filmer framför "Stockholm Boogie" när jag står där i videobutiken är rollfigurernas namn. De känns inte direkt nutida om man säger så. Huvudpersonerna heter Jerka och Hoffe. Kenta och Stoffe, anyone?

En annan rollfigur heter tydligen Purjo. Hur gick det till? Refuserades förslagen Tjabo, Bingo och Löken?

Konsulterade manuförfattarna Janne Halldoff för att få till riktigt härligt, sjuttiotalsklingande namn? Varför snodde de då inte helt enkelt Bart och Jonny ur "Jack"?

Repositioning, baby

Ikväll har jag gått igenom alla mina olästa mail som jag av någon anledning inte har läst. Intressant hur mycket bra saker man inte anser sig ha tid att läsa. Rätt dumt såhär i efterhand. Speciellt ett mail jag fick från min kompis Erik som jobbar i filmbranschen.

Här tipsar Erik om det faktum att alla filmer kan ompositioneras för att hitta dess maximala publik. Skräckthriller, nehej, det funkade inte då kanske vi kan göra om den till en komedi! Suveränt!

Tack, Sigurd Roos!

Det är nästan att jag vill ta tunnelbanan ut till Rissne för att tacka honom personligen.

Rissne ligger i Sundbyberg och där, med adress Skvadronsbacken, bor Sigurd Roos. (Sök själv på typ hitta.se eller eniro.) Och han är ju värd allt tack för konserten på Cirkus igår.

Det var mäktigt, precis som jag hade hoppats och förväntat mig. Publiken ville nästan inte sluta applådera Sigurd och hans band, gräddan av Sumpans symfrockmusiker.

En del påstår att Sigurd sjunger på isländska, men det är faktiskt bara en särpräglad Sundbybergsdialekt, särskilt vanlig i kullarna kring Rissne. Sigurd blir väldigt sårad när folk säger att de inte förstår eller att han på förra skivan till och med skulle sjunga på ett påhittat språk.

Nu är ju inte texterna det viktiga i Sigurds musik och allra minst när Sigurd ställer sig på scenen. Då handlar det inte bara om musiken, utan lika mycket, om inte mer, om det visuella.

Inledningen och avslutningen igår på Cirkus, med skuggspel på en tunn duk mellan bandet och publiken, var bland det snyggaste jag sett på en rockscen. Erik Schüldt på P1:s Kulturnytt beskriver det mycket väl här, men han är tyvärr en av de missledda som kopplar ihop Sigurd med Island. Det är väl lätt att blanda ihop Rissne och Reykjavik, antar jag.

Bilder av Burt

Fick reda på av Eric att Burt Lancaster skulle ha fyllt 92 år idag. Om han hade levat alltså. Man fastnar lätt på Wikipedia och letar efter sånt. Burt delar förresten födelsedag med Jonas Gardell, som fyller 42 idag.

Och jag tänkte att Extra allt borde fira Burt med en snygg bild, han var ju så stilig. Men vilken bild? Jag upptäckte att när man bildgooglar Burt Lancaster så får man en del rätt bisarra träffar: Burt helt naken eller Burt med Kramerfrisyr på en och samma italienska gaysida. Burt gapar stort för att äta en slev spaghetti. Burt i skägg gosar med Macauley Culkin. Ungefär där drog jag gränsen. Tänk om nästa träff skulle kombinera element av alla dessa bilder? En naken Burt badar i spaghetti med Kramer och Macauley? Att lägga upp en sådan bild på Extra allt kunde göra att vi fick tillbaka alla de där besökarna som kommit till oss genom att ha googlat "knulla", efter att vi nu precis blivit kvitt dom.

Till slut valde jag därför en bild från den uttjatade, men klassiska, kyss-i-vågsvallet-scenen med Deborah Kerr i ”Härifrån till evigheten”. Grattis Burt!

Ron i fängelse?

Ronald Isley, en av Isley brothers alltså, har gjort sig skyldig till skattebrott. Det är Bilboard som rapporterar att en domstol i Los Angeles slog fast det igår. I januari ska straffet fastställas. Ron riskerar att åka på 26 år i fängelse! Då skulle han komma ut ganska precis till 90-årsdagen. Hur ska "this old heart of his" klara av en sån resa?

Ikväll: förtrollning?

Ikväll blir det isländskt på Cirkus.

Vissa verkar ha svårt att erkänna att de älskar Sigur Rós om de inte samtidigt får slänga in en brasklapp. Något om att musiken ju så klart är väldigt svulstig och att det är lite etnovarning, som när Johan Åkesson i DN kallar Sigur Rós för ”indierockens Enya”. Ju mer jag tänker på det, desto löjligare framstår det. Det är dags att lägga av med det där.

Det också dags att sluta slentrianbeskriva Sigur Rós musik med naturliknelser. Kanske ser alla andra storslagna vattenfall, fjäll och geisrar när de lyssnar på Sigur Rós, det gör inte jag. Jag ser det som fanns runt omkring mig när jag verkligen lyssnade på musiken första gången. Det innebär cykelvägarna genom ett höstkallt industriområde för förra skivan ”( )” och en söndagssömnigt sensommar-Paris för nya skivan ”Takk…”

Förra gången Sigur Rós spelade i Stockholm, för nästan två år sedan, hade vi en biljett över när vi gick till Chinateatern. Vi tänkte sälja den utanför. Men så på vägen träffade vi en tjej som kände en som kände en av oss, eller hur det nu var.
– Vi ska på konsert, ska du med? frågade vi.
– Vilka spelar? frågade hon.
– Sigur Rós, sa vi.
– Aldrig hört talas om. Men visst, jag hänger på, sa hon.
Och hon blev så klart helt överkörd, nedmejad och såld. Jag vet inte om hon grät, men det var det ju andra som gjorde den där kvällen.

Det är nästan så att jag önskar att jag aldrig hade hört Sigur Rós när jag går ut på Djurgården i kväll. Att få uppleva dem för första gången på en konsert. Nu har jag ju så höga förväntningar. Blir jag inte helt förtrollad så kommer jag känna mig lurad.