von Trier klipper till

Den här protestfilmen av Lars von Trier gör en nästan glad att hela det fåniga projektet med en dansk kanon för nio former av kultur genomfördes.

von Trier brände inte danska flaggan, som han förut sagt att han ska göra om hans filmer togs med på listan. I stället blev det syslöjd.

Och nu har Lars polisanmälts! Snälla Pagrotsky, kör igång ett svenskt kanonprojekt och se till att "Fucking Åmål" får en plats. Jag vill se vad Moodysson kan hitta på som protest!

Apropå vargarna...

...så var jag självklart hopplöst sent ute när jag igår sa att det får vara nog med vargar i musikvärlden.

Alla har redan gått vidare och hittat nya häftiga ord till sina bandnamn. Enligt MP3-bloggen Dreams of Horses är det "republic" som möjligen är the new wolf.

PS: Killen på Dreams of Horses bor i Provo, Utah.

2 x "Hair and Skin"

Green on Red - "Hair and Skin"

Mazzy Star - "Hair and Skin"

På All Music beskrivs att Green On Red efter sitt första album gick in för ett mer ”boozy, all-American sound”. Men lugn, den här är från debuten 1982. Här spelar de blek, långsam, ödesmättad ökenrock, dominerad av en orgel som låter som ett stort munspel.

Ibland när jag lyssnar på den här låten får jag för mig att the Doors kanske inte är så dåliga egentligen, kanske borde man ge dem en chans igen. Sedan inser jag att Dan Stuart sjunger tuffare än Jim Morrison.

Men tuffast sjunger så klart Hope Sandoval. Därför, som bonus, får ni lyssna på Mazzy Stars cover. Den låg som b-sida på ”Flowers in December”-singeln 1996. David Roback i Mazzy var med i Rain Parade som också tillhörde i ”the Paisley Underground”, den som Green On Red lämnade för att bli boozy och all-american.

Nog med vargar

Nu får det vara nog med vargar i musikvärlden!

Det är en varg vart man än vänder sig. De finns som artister (Patrick Wolf, Peter Wolf), grupper (Wolf Parade, Wolf Eyes, Aids Wolf, We Are Wolves, Wolfie), låtar (”Mama Wolf” med Devendra Banhart, ”Wolfie” med Scout Niblett) och skivor (Bonnie ’Prince’ Billy och Matt Sweeneys ”Superwolf”, Stockholmsaktuella My Latest Novels kommande ”Wolves”).

Har det alltid varit så här, utan att jag har märkt det? Eller kom alla bara helt plötsligt på att ”wolf” är ett snyggt ord? Och varför satsar inte Lorne de Wolfe på comeback?

Chris Penn (1962-2006)

Okej att övervi… äsch, tjocka människor dör tidigare än andra. Men dör inte tjocka Hollywoodskådisar lite extra tidigt? Om de inte föräter sig på vanligt socker (John Candy) så föräter de sig på ”brown sugar” (John Belushi).

Nu är det den fryntl… äsch, tjocke Chris Penn som lämnat jordelivet. Extra allt hedrar hans minne genom att – till skillnad från vissa andra – låta det vara väldigt tydligt att det intressantaste med honom är det han gjorde i t.ex. ”Short Cuts” och ”Reservoir Dogs”, inte vem han råkar vara släkt med.

Kristina Lugn

Gick på Dramaten i lördags. Om man inte räknar besök i deras bar var det andra gången i mitt liv. Förra gången var 1983, när Lil Terselius spelade Klas Klättermus. Ska försöka gå oftare framöver.

Det var näst sista föreställningen av Kristina Lugns ”Vera”. Alla spelade rundpingis utom Ewa Fröling. Oftast vann Reine Brynolfsson, men Anna Björk hade ju så höga klackar. Varför har jag fått för mig att Anna Björk är Lena Nymans dotter? Och när kommer jag sluta vilja säga till Ewa Fröling att hon inte borde gift sig med Jan Malmsjö? (Han var ju så dum mot Alexander.)

Kristina Lugn lyckas med att lyfta plattityder ur sina sammanhang, det som bara brukar bli fånigt annars. Men när Anna Björks Helena plötsligt säger ”Jag har glömt lösenordet till mitt verksamhetsområde!” är det faktiskt mer än bara ett von oben-aktigt sätt att driva med konsultsvenskan. Det blir bara fint och lagom sorgset.

Som det här:

Kerstin: Är det bevisat att lycka är det viktigaste att uppnå?

Helena: Inte a priori. Men jag kan föreställa mig att det är statistiskt säkerställt att de flesta handlar enligt prinicpen att lycka är det mest eftersträvansvärda. Det är därför man skaffar barn. Det är grundtanken med barn.

Beth och mupparna

Kanske kan jag förlåta Beth Orton lite för den slätstrukna skivan. Till singeln ”Conceived” har hon gjort en video med muppar.

Ja, inte de riktiga Mupparna alltså, då hade hon definitivt varit helt förlåten. Men de här duger de med. Bäst gillar jag grävlingen som spelar piano och förstår inte varför Beth ger det mesta av sin sweet lovin' till det gröna monstret. Ska det vara någon sorts symbolism?

Ett decennium

Jag kan inte låta bli att – lite gubbigt – bjuda på en jämförelse i tiden.

Då:
Året är 1996 och jag skriver i det uppkopierade fanzinet Austin:

”Det handlar om att vara snabb, är man för sent ute, då är det kört. Det finns de som har koll och de som har nollkoll. De som har koll känns oftast igen på att de gärna skriker ut det. ’Kommande EP’ är ett så vanligt förekommande uttryck när Andres Lokko skriver krönikor i Svenska Dagbladets City-bilagor, att han troligen har ’KEP’ inprogrammerat på sin dator, såsom brevskrivarens ’mvh’ automatiskt förvandlas till ’med vänlig hälsning’.”

City-bilagorna brukade min Austin- och Extra allt-kollega Adrian sno från skolans bibliotek. När någon en gång hade hunnit före försökte han gå och köpa Svenskan i en tobaksbutik, men upptäckte att City inte följde med lösnummer på landsbygden. Så Adrian ringde sin pappa, på tjänsteresa i Stockholm, för att inte behöva missa något. Sedan gick Adrian hem och lyssnade på en skiva med t.ex. DJ Krush, inköpt senast på resan till London eller Stockholm.

Nu:
Året är 2006 och jag skriver det här för att snart lägga ut det på nätet. Andres Lokko skriver igen i Svd, på fredagen så här:

”Lokko listar: Hot Chip – Over and Over (kommande singel)”

Jag läser det på nätet. Sedan går jag hem och lyssnar på ”Over & Over”, precis som jag har gjort i mer än en månad. Nästa gång jag är i London behöver jag inte tillbringa all min tid i skivbutiker. Ingen behöver ringa och störa Adrians pappa.

Andel skitsnack

Nu måste alla ställa sig på skalan som går mellan 100 procent sanning och 100 procent skitsnack. Det är det nya i år.

Hittills har högermediamannen Bill O’Reilly placerats på 60 procent ”crap” (av David Letterman, se det här eller här) och Martin Gelin har uppskattat sin egen blogg till 3-4 procent ”överdrifter och bullshit”.

Jag antar att Extra allt ligger någonstans mitt emellan.

PS: Själv vet jag ännu mindre än Letterman hur mycket av det Bill O’Reilly säger som är skitsnack, men O’Reilly framstår under intervjun som världens otrevligaste människa. Först talar han i väldigt korta meningar, typ för att vara ”effektfull”. Sedan börjar han kalla sin intervjuare för ”David Letterman” och ”Sir”.

Å andra sidan så får man lite sympati för O’Reilly när han dricker vatten och är den ende som inte vet att Letterman nyss rörde runt i det med sin penna.

Mike Post mustaschlös!

Jag skulle aldrig ha gjort det. Kollat hur Mike Post ser ut, menar jag. Jag var helt övertygad om att han skulle se ut som en hårding, när han skrivit signaturerna till ”Spanarna på Hill Street” och ”Rockford” och ”A-Team” och ”Magnum”. Jag trodde lugnt han skulle ha mustasch, som Tom Selleck och han med mössan i ”Hill Street”.

Sen gick jag hit och upptäckte att han ser ju ut som vilken tönt som helst. Å andra sidan läser jag att han förutom alla TV-låtar var producenten bakom den här gamla psykedeliska favoriten:

Kenny Rogers & First Edition – “Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In)”

Och gissa vem som spelar gitarr? Glen Campbell! Då spelar det ju inte så stor roll om Mike Post är en mustaschlös flintis i kompositörshalvpolo. Har man träffat Glen har man frikort att se ut hur som helst.

Tillbaka till "Vänner"

Mitt nyårslöfte för 2005 var att inte se ett enda avsnitt av ”Vänner”. Troligen hade jag dessförinnan kollat på den jävla serien varje vecka i tio år, med avbrott bara när jag bodde i Paris utan tv.

Nu är det 2006 och jag har under årets första veckor klämt en hel del ”Vänner”, för att se hur det känns. Och det roligaste är att återse översättarnas mer eller mindre lyckade textremsor.

Det har gått ett par år och nu har DVD-översättaren, till skillnad från Kanal 5:s översättare för länge sedan, förstått att ”I’ll have a latte” inte betyder ”jag tar en stor te”. Men å andra sidan blir ”I wanna see how this bad boy turns out” om en halvläst bok översatt till ”jag vill se om grabben blir frisk”. Kanske kommer det vara åtgärdat till nästa videoformat.

Mitt mål med att hålla upp under förra året var att kanske glömma bort lite, inte kunna alla repliker utantill, hitta tillbaka till varför jag från början tyckte att det var skoj. Det misslyckades. Jag kommer aldrig kunna se på ”Vänner” för att det är bra humor, inte ens de säsonger som faktiskt var riktigt bra, jag ser på det för att det är välbekant.

Det är som Tintinkassetterna med Thomas Bolme som jag brukade somna till när jag var liten. Sedan nyårsdagen har jag flera gånger somnat väldigt gott och tryggt till ”Vänner”.

Utförsäljning

Yo

Du är fattig. Det är januari, och man kan läsa i Aftis och Expressen hur man kan hushålla med sina surt intjänade kronor på både det ena och andra sättet. Men skit i det. Spara pengar är trist och fjantigt. Man kan se det som ett dåligt arv från vår socialdemokratiska (kommunistiska) medelsvensson-uppfostran. Jag har ett mycket bättre förslag hur du löser ditt ekonomiska dilemma.
Sälj lite onödigt skit du har där hemma, som du dessutom aldrig använder. Det är alltid någon som fick för mycket pengar i julklapp och som inte kan hålla sig från att köpa på sig andras avlagda gamla grejjer.

Blocket, Koll, eBay... Ja, ni vet hur man gör så sätt bara igång. Men vill man vara lite extra fin i kanten kan man göra som vår gode vän Vincent Gallo som gör någon sorts förfinad version av garderobsrensning med en egen hemsida och allt. Dessutom lägger sig Gallo till med lite exotiska prylar som extra krydda. Bäst (och dyrast) är att man kan köpa Vincents "rasistiska" sperma...

"Mr. Gallo maintains the right to refuse sale of his sperm to those of extremely dark complexions. Though a fan of Franco Harris, Derek Jeter, Lenny Kravitz and Lena Horne, Mr. Gallo does not want to be part of that type of integration. In fact, for the next 30 days, he is offering a $50,000 discount to any potential female purchaser who can prove she has naturally blonde hair and blue eyes. Anyone who can prove a direct family link to any of the German soldiers of the mid-century will also receive this discount."

Du hittar hela säljannonsen här (scrolla längst ner) Sedan säljer Mr. Gallo även ut andra saker som säkert är bra på alla sätt och vis...

Biggups till Pet Sounds Crew för tipset !

Dunger och dödens läger

Nu sjunger Nicolai Dunger även på svenska. Det gör kanske ingen skillnad, jag skulle lyssna till och med på en hel skiva där han bara hummar, lallar och visslar. Men igår sjöng han på svenska, både egna texter och tonsättningar av Edith Södergrans dikter, på Kulturhuset i Stockholm. Johan Berthling kompade på kontrabas.

Det nya språket har inte påverkat musiken. Dunger har i sin karriär i ena stunden varit fjäderlätt och trallande (tänk Statoilreklamen), i nästa stund mörk och knepig (tänk frijazzslåtar som håller på i tolv minuter. Eller en och en halv.). Jag erkänner att jag gillar den första stunden bättre, framför allt på det lysande, übersomriga ”Sweat Her Kiss”-albumet. Men som bekant blir även en solig sommar till slut tråkig och man börjar letar efter spindlar att trampa på. Det gjorde Dunger på t.ex. ”Blind Blemished Blues”.

Plötsligt på Kulturhuset kommer hela det spektrat i en enda sång, med text från en tidig Södergrandikt. Det börjar med att ”glädjen är en fjäril som fladdrar lågt över marken” och slutar med ”smärtans englar hålla vakt öfver dödens läger”.

Kanske är Edith Södergran nyckeln till hela Nicolai Dunger.

Besvikelsen Beth

Det såg ju ut som ett vinnande recept: Beth Orton producerad av Jim O’Rourke, med medverkan av M Ward. Till och med ryssarna snackade om det. Men ”Comfort of Strangers” är en slätstruken historia. En skiva för musiker kanske. Snygga trumljud, hög kvalitet på stämsången, alla pianon är bra mickade etc.

Jag får väl återkomma till den när jag fyllt 57. Nu tycker jag bara att det är hemskt att Beth Orton ska vara så här mystråkigt. Hon borde kunna bättre, men inte ens de hjärtskärande balladerna, hennes bästa gren, är särskilt minnesvärda. Ibland håller man på att somna. Men inte på ”Worms”. Kanske för att det är öppningsspåret...

Beth Orton - "Worms"

Wikipedia eller inget

Förra året exploderade bloggandet. I år exploderar Wikipedia. Finns du inte som uppslagsord i nätets största gratisuppslagsbok när 2006 är slut – ja, då är frågan om du finns alls.

Här har Kjell Häglund förklaringen till att Linda Skugge bloggar så slött. Hon sitter självklart och skriver på världens längsta Wiki-artikel om sig själv.

Det är ett logiskt nästa steg. Efter att ha blottat sina innersta känslor eller lekt journalist på en blogg vill man även hamna i en uppslagsbok, där informationen framstår som objektiv. Med betoning på framstår, eftersom det kan bli lite fel när vem som helst får ändra i innehållet. Då blir det som en ”offentlig toalett” enligt vissa, medan andra säger att det blir ”nästan lika pålitligt som Encyclopedia Britannica”.

Trovärdighetsskandalerna har egentligen inte skadat Wikipedia, bara gett mer uppmärksamhet. Till och med DN skrev ju om John Siegenthaler, en tidningsredaktör i Tennessee, som upptäckte att det på Wikipedia stod att han var inblandad i Kennedymorden. Han blev sur, för han tycker att han varken dödat John eller Robert. Hela rabaldret finns nu – självklart – noggrant beskrivet under uppslagsordet Siegenthaler.

Ett bra exempel på hur Wikipedia är nästa steg i trappan av Internetutfläkning är en tjej som för fyra år sedan pluggade på samma institution som jag. (Som ni noterat mörkar jag hennes identitet.) Då var hon den där irriterande människan som alltid skickade massmail till samtliga studenter och lärare med reklam för saker hon var inblandad i. Kanske läste ingen, men hon tog chansen att ta lite plats. Nästa utvecklingssteg, bloggande, tror jag hon hoppade över. Efter att ha gjort bra grejer uppmärksammades hon och fick prata i ”Sommar” och kanske kändes en blogg som ett steg bakåt från det.

Men på Wikipedia finns hon, liksom på Susning.nu. Man blir ju nyfiken om det verkligen är någon annan som orkat skriva in henne, eller om hon fick göra som Extra allt och lägga in sig själv?

PS: Efter inte mer än tio timmar och fyrtiofyra minuter gick någon in och ändrade i min Extra allt-text på Wikipedia. Den innehåller nu enbart min förklaring av själva begreppets ursprung i gatuköken. Eller ”snabbmatsindustrin”, som jag av nån anledning skrev. Jag tyckte det lät som ett uppslagsboksord.

Tragiska Marilyn i komedi

En DVD-box med tio Marilyn Monroe-filmer har införskaffats till hemmet. Har bara börjat titta på filmerna, men det hittills bästa med boxen är Cary Grant. Det är han som har huvudrollen i ”Föryngringsprofessorn” (”Monkey Business” av Howard Hawks från 1952).

Cary är alltid lika snygg. Och det är en väldigt bra film. Jag borde köpt Cary-boxen istället. Eller screwballboxen, men det finns nog inte. Marilyn Monroes funktion i ”Föryngringsprofessorn” är mest att vara snygg. Typiskt nog säljs filmen även idag med hjälp av bilder från den korta baddräktsscenen.

Eftersom jag är helt ”Blonde”-skadad till att se Marilyn Monroe som en tragisk person så kniper det åt i hjärtat när hon vid ett tillfälle hindras från att krama ett litet barn.

Om jag var videokonstnär skulle jag ha loopat den sekvensen i slow motion och till det spelat en uppläsning av hur Joyce Carol Oates beskriver Marilyns aborter och missfall: ”Hon skrek åt honom att hjälpa henne rädda barnet. När han böjde sig över henne klöste hon hans händer och drog honom intill sig. Som om hon ville att han skulle förlösa barnet.” Ni kanske förstår varför jag sysslar med annat än videoinstallationer.

ELIS E DÖ

ELIS ERIKSSON E DÖ. HANN BLEV NITTINIE. SKULLE FYLLT HUNNRA I ÅR.

HANN VA ENN BRA KÅNNSTNÄR. PÅ SEXTITALET SKAPA HANN TECKSEMPEL FIGUREN PAVAN, ENN KÅVBOJ SOMM BOR I ENN GRÅTTA. MANN KANN SCHÖPA SERJEBÖCKER OMM PAVAN PÅ RÖNNELLS.

DE E SYNND ATT HANN DOG. HANN HÖLL JU PÅ ME MER KÅNNST ENNU. DE SKA JU BLI ENN UTSTÄLLNING I NÅRRKÖPING.

JA HAR LENGE VELA INTERJUVA ELIS ERNST ERIKSSON. MENN HANN HAR VERKA LITE SUR. ELLE RIKTIT RIKTIT ARJ FACKTIST. PÅ SENARE TID HAR JU ALLA HANNS VÄRK VARI HELT SVARTA. SÅ JA VÅGA ALLDRI RINGA. NU ERE FÖSSENT. SYNND.

En kniv?

Plötsligt önskar jag att hela nya skivan från The Knife ska låta som titelsingeln ”Silent Shout”. Som bara ett dovt hot, inte mer än ett blänk i mörkret. Det kan vara en kniv, man vet inte, men man blir rädd.

Hur orkar TV4?

Jo, jag vet att TV inte är vad det brukade vara. Jag vet att idag ser man på TV-serier via sin dator eller DVD-spelare. De bästa bitarna ur andra program ser man via länkar. Den senaste veckan har jag t.ex. sett Conan O’Brien hantera en pårökt Lara Flynn Boyle (via en länk på Well, Anyway) och sett Jenny Wilson och Robyn tolka Saul Willams ”List of Demands” i SVT:s ”Musikbyrån” (tidstypiskt nog via en länk på amerikanska Stereogum).

Jo, jag vet att det är det som är TV nuförtiden, men jag kan ändå inte undvika att hata TV4. När jag läser fullständigt okritiska textreklamartiklar i DN och Svd inför ”Let’s Dance” som börjar ikväll fredag, då väcks mitt överflödiga TV4-hat på nytt. Det är en så onödig kanal att jag undrar hur de orkar fortsätta arbeta.

Hur orkar man göra ett dansprogram med ”kändisar” när de mest intressanta personer man lyckas rekrytera är Anna Book, Arja Saijonmaa och Peppe Eng? Fast jag borde väl inte förvånas, när det handlar om kanalen som tycker att det fortfarande är kul att driva med att Silvia pratar bruten svenska.

Visst, jag behöver inte se det. Och jag skulle inte må så illa inför ”Let’s Dance” om inte min barndoms fredags- och lördagskvällar hade tillbringats med pizza eller varma mackor framför någon av TV:s nöjessatsningar.

Någonstans där ute ikväll sitter troligen flera tioåringar utan dator eller DVD-spelare. Där sitter de med familjen och käkar pizza eller varma mackor. Och så kommer TV4 och bajsar ”Let’s Dance” rakt i ansiktet på dom.

The Cronic of Narnia

Det har varit en del snack om rap och hip-hop här på Extra allt på sistone. Eller kanske rättare sagt om bristen av det. Vi har missat Kayne West och i princip alla andra hip-hop snubbar och tjejer de senaste 10 åren. Med mycket få undantag... Jag gillade Lil'Kim's monster hit Lighter up från förra året. Men det är nog den enda låten som har gjort något intryck på mig. Hela den där prylen med Lemon red aktig musik (tänk Diplo, Fader magazine och så...) ställer mig helt oförstående i skamvrån. Och då har vi inte ens nämnt raeggeton...

Nu hittade jag detta lilla klipp som är kul på ett sådant där New York / Beastie boys aktigt sätt. Det handlar om att gå på Matinefilm och se Narnia. Straight from the good guys at SNL.

Biggups...

Indie vs rap

Apropå min summering av årsbästalistor: Pitchforks årslista innehöll för första gången en hel del mainstreamrap. Det tycks ha gjort en hel del indierockmänniskor sura, eftersom till exempel Cam’ron (hiphop) kom på nionde plats och Broken Social Scene (kanadaindie) inte fick vara med alls.

Diskussionen har varit het på Stereogum, trots att Pitchfork precis som Stereogumläsarna gav guldet till Sufjan Stevens.

Detta har i sin tur gjort Tom Breihan, en av Pitchforks hiphop-skribenter, riktigt förbannad, med rätta. Han skriver av sig här. Jag sitter ju inte själv och lyssnar på Cam’ron dagarna i ända (eller förresten, inte över huvud taget) men bara för att jag är putt över att My Morning Jacket blev för lågt placerade så är jag inte så här dum i huvudet, som Stereogumläsaren Kev:

"I think Pitchfork could have made separate lists - One for indie and one for rap. That way the genres are separated, like they should be. Indie kids could read one list and not bitch about rap, and rap fans could do vice versa. Problem solved."

Min lista med löften

• Motionera (yeah, right...)
• Sluta bita på naglarna (yeah, RIGHT...)
• Inte alltid undvika dramahyllan i videobutiken
• Då och då skriva ett brev till en vän i stället för något till Extra allt
• Inte slentrianrösta i september
• Gå ut och dansa
• Sluta ta med ”Pretty Things” med Rufus Wainwright på alla bland-CD:ar jag bränner
• Fortsätta skriva listor