Borgert byter
Johan Borgert på engelska? Hur ska det sluta? Är det inte egentligen olagligt?
Jag får ta på mig surkepsen och säga att det var bättre förr:
Johan Borgert – ”Känningar sen förr” (”Stilla barn”-versionen)
Gammal bild från Gamla Bomben.
Media- och mailskandaler
Den här veckan verkar ganska många ha glömt bort att det finns en riktig värld där ute. Till och med alliansen verkar ha glömt att de egentligen är kritiska till sossarna för andra saker än några mail, typ politikens innehåll. Journalister verkar ha glömt att journalister – och människor i allmänhet – gör värre saker mot varandra än att skriva mail om att någon är tjock eller att skämta om pedofili. Men okej, det finns ju alltid något som är värre.
Capote (film)
Och när jag ska lämna alla mediaskandaler och gå på bio, så blir det en film om... journalistik.
Concretes ”In Colour” (skiva)
Och när jag lyssnar på musik så blir det en grupp vars trummis även är... journalist. Men skit i det och lyssna, det här är bra. Underligt bara att en grupp som har en röst som Victoria Bergsman väljer att släppa fram andra till mikrofonen.
Några sätt att kasta om nördfunk:
Nördfnuk, nurdfönk, drönfunk, dönkfrun, drunkfön, durkfönn, dunkfrön, drönnkuf, röndkunf, runkfönd, frunknöd, kundfrön, fundkrön, funnkörd, föndrunk, nurfdönk, knurfdön, knödfrun, dunfrök’n, NK-nödfru
Men varför kasta om nördfunken? Den är ju bäst som den är:
Man blir självklart glad av att läsa negativa recensioner av konserter man missat. Comet Gains spelningar i Sverige förra veckan verkar ju inte ha varit några höjdare. Dan Backman säger ”oskärpt” om Debaserspelningen och Corren säger att det var ”sövande” i Linköping. Gustav Gelin var också i Linköping och skriver:
”Comet Gain var tyvärr rätt oinspirerade och stundtals segt som fan faktiskt. Inte ens min älsklingslåt ’You Can Hide Your Love Forever’ funkade. De förstörde den med fel tempo, fel tonart, ostämd gitarr och fan allt som går att förstöra nästan. Synd.”
Jag har annars svårt att förstå varför så många dyrkar David Feck & co., men precis som Gustav Gelin älskar jag verkligen ”You Can Hide Your Love Forever”. Det är mespop av högsta kvalitet. Janglig gitarr, bra basgång och en text som bevisar att olycklig kärlek är som mest tragisk när den egentligen är besvarad.
Tur att jag slapp höra den låta fel. Den ska ju låta så här, som på sjutummaren från 2001:
Comet Gain – ”You Can Hide Your Love Forever”
”Match Point” (film)
Efter alla uttalade referenser (Dostojekvskij, Strindberg, ”La Traviata”) och ovanpå det de outtalade referenser jag såg (”Främlingar på tåg”, ”Bädda för död”, ”Små och stora brott”) satt jag och undrade vilka blinkningar jag missade. Vilken bok var det egentligen Nola läste och snabbt slängde ifrån sig när Chris ringde? Borde jag ha lagt märke till det och skulle det sagt mig något om Nola? Trots att jag satt och var så här neurotisk så hann jag njuta rejält.
Elvis Perkins (sångare)
Nej, det är inte Carl Perkins som döpt sin son efter Memphiskollegan Presley. Den här Elvis har Anthony ”Psycho” Perkins som pappa. Och det blev ju en musikalisk kille. Gå hit och lyssna på ”Sleep Sandwich”.
Erik de Vahl på Ugglan (konsert)
Jag ville verkligen gilla honom, ”Friendly Fire” är ju en bra skiva. Men i konsertform var han bara en ordinär, halvt falsksjungande kille med gitarr. Då blir det bara larvigt med en laptop som spelar upp atmosfärljud i bakgrunden.
”Mean Girls” (film)
Ge mig mer Amy Poehler! Snart i ”Mr. Woodcock”!
På min arbetsplats är vi ungefär lika många kvinnor som män, men ändå satt vi där: jag, tio begynnande flintar och så hundratjugo kulturtanter. Alla tanter, i varierande ålder, skrev ivrigt ner att den tionde mars är det premiär på ”Invasion!”, pjäsen Jonas Hassen Khemiri skrivit till Stockholms stadsteater. Så den som vill träffa någon i Gudrun Sjödénkläder för diskussioner om hur självbiografisk ”Ett öga rött” egentligen är, nu vet ni tiden och platsen.
Det var väldigt mycket "I Know It's Over", ”Better Things”, ”Once I Loved”, ”I Forgot to Be Your Lover” och sånt.
Men det passar sig ju inte alls, så här på Alla Hjärtans Dag. Idag ska man väl ändå lyssna på en riktig hoppfull sång om lycklig kärlek:
The Supremes – ”Up the Ladder to the Roof”
Det här är en av de gladaste sånger jag vet. Den är så glad att jag brukar bli tårögd där vid 2.30, när Jean Terrell tar i och frågar ”Don’t you wanna go?”
Jag hade fel när jag lade 52 låtar före på listan.
“The Pythons autobiography by the Pythons” (bok)
Det är vetenskapligt bevisat att det är kul att läsa om interna bråk. Eric Idle om John Cleese: “He once told me, and he won't deny this, 'I'll do anything for money', so I offered him a pound to shut up and he took it.”
Ondskan #1 (tidning)
I nästa nummer önskar jag mig färre slentrianhyllningar av Pet Shop jävla Boys och fler av Anton Gustavssons verkligt intressanta intervjuer med musiker som jobbar som brevbärare.
The Knife ”Silent Shout” (album)
Tar man bara bort några få spår så har man ett helgjutet mästerverk. Hur länge dröjer det förresten innan någon föreslår syskonen Dreijer att göra en ”Mama Mia” med bara The Knife-låtar?
Kelley Stoltz ”Below the Branches” (album)
Det kommer aldrig ta slut, eller hur? Det kommer alltid att dyka upp nya, anonyma män vars högsta mål i livet är att skriva musik som låter som Paul McCartney, Brian Wilson, Ray Davies och de andra. Ibland önskar jag att någon åtminstone skulle försöka låta som Ringo Starr, Carl Wilson och Dave Davies. Men jag ska ändå ge den här skivan ett par chanser till, för Stoltz verkar kunna skriva låtar.
Morrissey ”You Have Killed Me”, ”I Will See You In Far Off Places” och “Dear God, Please Help Me” (läckta låtar)
Den förstnämnda är en klassisk Morranrockdänga som sätter sig direkt (lyssna här), men de andra, nja... Inte märks det heller att Ennio Morricone har varit inblandad i ”Dear God”.
Euros Childs på Ugglan (konsert)
Litet ansikte, lysande melodier. Lyssna här.
”Walk the Line” (film)
Bra film. Men jag skulle ändå vilja se en omklippt version av den, där de traditionella biografiscenerna är borta och bara Phoenix och Witherspoon finns kvar.
Sveriges snyggaste författare, Jonas Hassen Khemiri, är tillbaka. Fast han är ju inte bara snygg, han är ju smart också. Och arg. Han är Emile Ajar och Nas samtidigt.
Nya ”Montecore. En unik tiger” rör sig inte långt ifrån debuten ”Ett öga rött”. Det är samma konflikt mellan det som kallas första och andra generationens invandrare och mellan far och son. Det är berättat med samma utsuddning av gränsen mellan verklighet och fantasi.
Boken är en mailväxling mellan ”Jonas Hassen Khemiri” och Kadir, en vän till hans far. Kadir behärskar inte riktigt svenska, men kör på. Alla som läst Jonathan Safran Foers ”Everything is Iluminated” känner igen sig.
Kanske har Jonas Hassen Khemiri gjort det lite lätt för sig, historien är tillräckligt stark för att hålla även utan att lättas upp av komiska språkkrumbukter. Att leka med berättandet ger honom chansen att hela tiden kommentera sitt eget skrivande. Så när man efter ett bit in börjar undrar om inte Hassen Khemiri någon gång har lust att strunta i det semisjälvbiografiska och bara HITTA PÅ, då är det precis det bokens Jonas har skrivit till Kadir. När man saknar kopplingen till titelns tiger Montecore, då frågar Kadir just om det.
Montecore var Siegfried och Roys tiger, den som nästan dödade Siegfried. Det är just det som ska vara det symboliska, att vägra vara dresserad och att vägra göra det förväntade. De oförväntade från Jonas Hassen Khemiri vore om ingen karaktär i hans nästa bok heter Jonas Hassen Khemiri.
I senaste numret av Bon skrev Emil Arvidsson att musikjournalisten inte längre behövs. Artisterna teoretiserar och analyserar tillräckligt själva och det bara blir en omväg att gå via medierna. Samma sak gäller självklart inom litteraturen, tydligt illustrerat i samma nummer av Bon. Genomgången av årets svenska debutromaner görs där av litteraturkritikerna Fabian Kastner, själv en av romandebutanterna.
Man skulle kunna tro att Jonas Hassen Khemiri inte vill analysera sig själv. Men han är väl trött på att bli missförstådd som ”han Rinkebykillen”, så Norstedts har lagt upp en tre minuters film inför boksläppet. Författaren sitter i ett brunmurrigt bibliotek och förklarar vad hans nya roman handlar om.
Se inte filmen om du – som jag – tycker att Jonas Hassen Khemiri är en bra författare och vill förstå ”Montecore” genom att läsa den. Det är en bra bok, du kommer inte ångra dig.
Se däremot gärna filmen om du mest tycker att Jonas Hassen Khemiri är en riktig gräddtårta som blir ännu mer smartsexig när han säger saker som ”att problematisera sin egen legitimitet”. Klicka i så fall här.