Moz

Plocka fram påskliljorna! Tatuera ”Death” vid armbågen! Kamma upp luggen! I helgen kommer Morrissey till Sverige.

Steven Patrick Morrissey. Gamle Morran, eller Moz, eller El Mozerino if you’re not into the whole brevity thing.

Jag har inte kunnat låta bli att kolla vad som hänt på turnén hittills, i Tulsa, Oklahoma City och Austin. Så nu kommer spoilers: han öppnar hårt, med ”You Have Killed Me” eller ”First of the Gang to Die”. Sammanlagt spelar han sju-åtta låtar från nya skivan, ungefär fem från förra. En eller två äldre sololåtar, men vi kan inte vänta oss något från ”Vauxhall and I”. Och så fyra Smiths-låtar. Tyvärr ingen ”There Is A Light That Never Goes Out”, men å andra sidan slipper vi ”Paint A Vulgar Picture”, som när jag senast såg honom för nio år sedan.

Ja, jag förstår om ni vill att jag ska sluta. ”Du gillar ju inte ens nya skivan särskilt mycket” säger ni och det har ni rätt i. Som en helhet tyckte jag faktiskt inte så värst mycket om förra heller. Eller förrförra. Förrförrförra ("Southpaw Grammar") var däremot bra.

”Du avgudar Morrissey bara för att du gjorde det när du var sjutton. Släpp det, sluta vara som en skinnvästgubbe på en Fogertykonsert” säger ni. Men tyvärr, det funkar ju inte så med Morrissey. Jag kan inte släppa honom. Precis som om jag verkligen skulle ha ”Death” tatuerat vid armbågen.

Här skulle jag kunna citera det där ur ”Rubber Ring” om att inte glömma låtarna som räddade ens liv, inte ens när man är äldre och är ett smart svin. Men om jag skriver mer får jag Natalia Kazmierska på mig.

Bengts blogg

Det är fyra månader sedan Bengt skrev på sin blogg senast.

Jag har börjat vänja mig vid tanken på att jag aldrig kommer att få läsa om Bengt igen. Det känns sorgligt. Jag brydde mig om honom. Jag saknar honom. Bengt, hör av dig!

Det var Erik som hittade bloggen, jag tror han i sin research hade googlat på ”länsarbetsnämnd”, där Bengt jobbar. Vad jag vet kan Erik och jag vara de enda utomstående som någonsin var inne och läste om Bengt.

Bengt skrev till och med om Erik, chockad över att ha hört av att på nätet ha nått en läsare han inte kände personligen: ”Antingen är han psykiatriker eller också är han arbetslös.”

När jag om femtio år tänker tillbaka på den svenska bloggexplosionen 2005 kommer jag nog tänka på Bengt. Som så många ställdes han inför det här som så många höll på med, det som verkade kul. Bengt ställdes inför många av de problem som många andra som började blogga om sitt privatliv. Alla de där problemen som förklarar varför vi på Extra allt bara skriver om Hot Chip, Jane Fonda och annat som inte handlar om våra privatliv. Då slipper vi hantera en massa saker som drabbade Bengt.

Hur hanterar man det på sin blogg när man söker nytt jobb? Bengt hanterade det genom att skriva att kvinnan som intervjuade honom var ”snygg och trevlig”. En vecka senare konstaterade han: ”Chefen ville ha mig men inte personalen och då var det så.”

Hur hanterar man möjligheten att någon – kanske en potentiell arbetsgivare eller nuvarande kollegor – hittar till ens blogg genom Google? Bengt tänkte inte på den möjligheten alls, utan skrev om ett företag där han sökt jobb: ”Det är ju ett vinstdrivande företag vilket innebär att jag måste producera kunder /…/ Det hänger inte riktigt ihop med min syn på det terapeutiska förloppet.” Han fick inte det jobbet heller, kanske för att arbetsgivaren kunde googla.

Och hur hanterar man det egentligen på sin blogg när flickvännen gör slut? Bengt skrev: ”BOM faderalla SKIT! Så fick jag då en dyrköpt lektion i uppbrottets psykologi... Det kommer jag att ha nytta av men jag hade klarat mig ganska bra utan den erfarenheten också kan jag tycka! Singellivet hägrar ett tag!”

Det var det mest hjärtslitande jag läst på en svensk blogg.

Men nu var det fyra månader sedan Bengt skrev. Det är väl bara att inse att det är slut. Och börja leta efter nån annan bloggande arbetsförmedlare.

Bröderna nilsson underhåller med kakmonsterboogie och gubb-disco i Pet Sound Bar's källare ikväll fredag. Kom och bli full !

Hade den där förbannade servern slutat tjafsa med mig så hade jag bjuckat på en fredagssång, men nu är ju servern på megabråkhumör så ni får ge er till tåls med Jonas vuxen-indie han postar lite då och då... kolla inlägget här under...

Tre bra med mycket slide

Kip Boardman – “Dirty Work”

The Sleepy Jackson – “Miniskirt”

The Byrds – “Yesterday’s Train”

Jane Fonda svarar (och frågar)

Internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm har funnits i åtta år. Mängder av kända författare har varit där och pratat: Salman Rushdie, Umberto Eco, Wislawa Szymborska, Imre Kertész, Ian McEwan, Paul Auster, Donna Tartt. Jag har aldrig gått dit.

Ikväll kom Jane Fonda. Jag hade för länge sedan inhandlat biljett för 120 kronor. I maj kommer två ukrainskor. Jag kommer inte gå, trots att det är gratis den gången.

Jag vet inte riktigt varför jag betalade 120 spänn för att få höra Jane Fonda bli intervjuad i en timme. Inte fick jag mycket känsla av att ha sett Jane Fonda ”på riktigt”, där hon satt en bra bit bort med tonade glasögon.

Man fick se mer av hennes rynkor när Stina intervjuade henne på tv förra veckan. Ganska mycket blev likadant också, nu när Stina intervjuade henne igen. ”How come your childhood was so bad? It looked perfect: your father was successful and your mother was beautiful” säger Stina ungefär. Inte heller hon lyckas undvika normen att män är bra om de är framgångsrika och kvinnor är bra om de är snygga.

Men Jane Fonda svarar på, vältaligt och inlevelsefullt och roligt. Man får känslan att hon faktiskt är öppenhjärtig om sina misslyckanden inte bara för att sälja sin bok utan för att hon vill berätta.

Mest oväntat är det när Jane Fonda försöker vända på kuttingen och själv ställa frågorna. ”So are you married?” frågar hon Stina, som väl numera heter Lundberg Dabrowski igen. Och publiken fnissar till, för vi vet inte riktigt hur det är med Stina och Kjelle nuförtiden.

”That’s a difficult question” fnissar Stina tillbaka. Men det är ju de svåra frågorna man vill höra svaren på.

Jag vill simma!

Förra helgen gjorde jag här narr av Adrians vinterhat. Jag tyckte det var rätt fint med snön. Men nu har jag fått en liten smak av våren, känt den där doften av damm, sett solen och hunnit tänka ”uteservering”.

I veckan sa Peter: ”Det är sommarens låt. Det hade jag kunnat säga nykter.”

Han pratade om:

Destroyer – ”Painter In Your Pocket”

Och visst, bra (och rätt Laaksoaktig) låt, men somrig är den ju mest på slutet. Min längtan efter värme väcks mer av den här, från soundtracket till ”The Squid and the Whale”:

Loudon Wainwright III – ”The Swimming Song”

Loudon sjunger helt enkelt om hur han under sommaren har simmat på olika sätt och i olika vattendrag, till ett enormt klämmigt banjokomp. Det är så lockande att man vill ta fram badbyxorna.

Pluspoäng för att skivan den var med på 1973 heter ”Attempted Mustasche”. Åh, sommaren och det tillhörande semesterskägget! Jag längtar.

Vad ska jag skriva?

Jag hade tänkt att kanske skriva om Po Tidholms Concretes-recension i DN i veckan, där han säger att det är fullt av bloggar som skriver att Lisa Milberg är en ”ond estetikfascist”, vilket står i bjärt kontrast till att min sökning på hennes namn på Knuff.se ger 8 (åtta) träffar, varav två är från Extra allt. I ingen av dem kallas hon fascist.

Men då kom jag på att jag hatar bloggar som bara går ut på att kommentera nåt man läst i DN.

Sen tänkte jag skriva att jag tycker att det är en myt att Concretes är ”små i Sverige, men stora utomlands bla bla bla”. Det var ju omöjligt att komma in på Ugglan förra veckan när de spelade! Alla ”upphetsade indiekids” som Tidholm menade var hemma och hatbloggade, det var där de var. De som inte kom in var så många att de räckte till att fylla hela Pet Sounds bar. Vi blev först avvisade i dörren och fick gå till Vampire Lounge.

Sen tänkte jag skriva om att Andres Lokko flyttat till London.

Men då kom jag på att han själv meddelat det i Svd. Två veckor i rad. Så jag tror den informationen har nått fram nu. Nästa vecka kommer han väl deklarera att han gillar Paul Weller eller nåt annat nytt.

Sen tänkte jag skriva om nåt som inte har med paret Milberg-Lokko att göra, nämligen att Essex Greens nya skiva ”Cannibal Sea” är precis så där lagom mysig som man ville ha den.

Men då kom jag på att det var Lisa Milberg som i Nöjesguiden öppnade mina ögon för Essex Green-människornas sidoprojekt Sixth Great Lake.

Så nu ger jag upp och tar helg.

Vågigt hår och skägg

Peter Eriksson, mp – William Petersen, ”Manhunter” – Wayne Coyne, Flaming Lips

Den här jämförelsen visar väl mest hur snygg språkröret skulle kunna bli om han bantade ner sig.

Men det är klart, för att bli som William Petersen måste man dessutom ta fast mördare och för att bli som Wayne Coyne måste man dessutom klara av stora mängder fejkblod och kunna göra b-sideslåtar som den här:

The Flaming Lips – ”You Got to Hold On”

Hot Chip igen

Men snälla nån, nu får ni se till att boka Hot Chip till Sverige!

Enligt deras kalendarium har de inget inbokat mellan 24 mars och 15 maj. Söndagen 2 april ska jag på Morrissey, men de flesta andra datum passar mig, så det är bara att ta hit dom.

Jag har länge ångrat att jag inte såg nördfunkarna förra gången de var här för drygt ett år sedan, och inte känns det bättre efter att ha läst här och här om deras konserter i helgen i New York.

Tydligen spelade de en cover på den här:

Fleetwood Mac – ”Everywhere”

Och det är ju så självklart. Det är nästan så att man skäms för att man inte har föreslagit den som Hot Chip-cover.

Modeprat

I senaste numret av Rodeo diskuterar några journalister (och en illustratör) vårens mode.

Jag är väldigt mycket emot den slöhet det uttrycker att samla ett par journalister för ett rundabordssamtal, spela in det, skriva ner det och kalla det en artikel.

Eller ja, jag brukar vara väldigt mycket emot det. Just den här gången blir det intressant. Det blir den sortens samtal vid bordet bredvid man vill ska finnas tillgängligt för tjuvlyssning på fik. Vältaliga, kunniga personer, som inte är rädda för att säga emot varandra, men tyvärr även säger emot sig själva.

Det här modesamtalet innehåller visserligen repliker som ”kavajen känns rätt”, men mest handlar det faktiskt om vad mode är: saker man omger sig med för att ge en viss bild av sig själv. Vilka saker man väljer beror på vad man ser omkring sig och därför handlar det här samtalet om ”Match Point” nästan lika mycket som rundabordssamtalet om Woody Allen i Odd at Large.

En sak de här journalisterna (och illustratören) kommer fram till är intellektualismens återkomst. Lisa Milberg meddelar att det inte räcker med att se ut på ett visst sätt, man måste kunna förklara varför och kunna föra en konversation.

Johan Wirfält tar upp att böckerna är den nya statusprylen, nu när musik och filmer flyter runt fritt. Lisa Milberg nämner McSweeney’s och The Believer och tycker att det är tröttsamt att folk hellre läser en tidning om böckerna än själva böckerna, och att alla dessutom läser samma tidning.

Men samtidigt säger Lisa Milberg att hon – i stället för att titta på folks kläder, antar jag – har tre universalfrågor som hon använder för att ”sålla bort folk”.

Det låter ju som ett jättebra sätt att undvika folk med andra kunskaper eller referensramar än ens egna. Det måste vara skönt för Lisa att slippa behöva konversera med de som inte har läst samma tidning. Det är troligen förklaringen till att hon tror att ”alla” läser The Believer.

Att det är enklare att läsa om böcker än att läsa själva böckerna, det vet ju för övrigt alla som sett Whit Stillmans ”Metropolitan”. Eller för den delen, den som inte sett ”Metropolitan”, men läst om den och därmed fått höra både Whit Stillmans och recensentens synpunkter.

Tyst kaffe

Jag sitter på Stockholms tystaste fik. Jag tänker inte säga vad det heter, då kommer ni bara och väsnas. Det enda som någonsin är högljutt här är de få ord gästerna utbyter med den halvt döve innehavaren.

Hans hörsel är så dålig att när telefonen ringer lyfter han luren och säger direkt ”jag kommer inte höra vad du säger, men vi har öppet till nitton på vardagar och till sjutton på lördagar, om du vill nåt så kom förbi och säg det, ja hej då”. Sedan lägger han på.

Men nu är hans fru (?) här och det går att beställa kaffe utan att skrika. Jag köper en macka också. Jag känner inte för ägg och ansjovis. Tar skivad leverpastej, tomat, ättiksgurka, sallad och en dillkvist på det vitaste bröd du någonsin sett. Albinobröd. Apartheidbröd. Klorinbröd.

Det märks att det är lördag, the Big Day for Fika. Kundkretsen är vidgad. Någon har tagit med barnvagn, men det är ett tyst barn. Annars är här kunderna mest män med anteckningsblock eller böcker, långsamt sörplandes kaffe. Frun marknadsför det som ”riktigt kaffe” och ”Stockholms bästa”. Jag inser att jag aldrig tänkt på hur det smakar. Det enda som spelar roll är jag brukar få beställa det med stark stämma och sedan dricka det i tystnad.

Vintern

I gårdagens inlägg kallade Adrian vintern för “det här förbannade jävla skit pisset”. Och jag förstår det. Vyer som den ovan, från igår, vill man ju gärna slippa.

Bröderna Nilsson strikes again

Yes, det handlar om självhype igen.

Jag och brorsan leker musik-Chauchescu på Pet Sounds Bar (källaren) idag , Fredag. Kom dit och fira att vi är lite närmare den där sommaren som inte kan komma tillräckligt fort. Jag är urbota leds på det här förbannade jävla skit pisset. Är det inte vår inom en fucking vecka så hoppar jag av.

Hela min dag har tillägnats sommarmusik, ni vet musik som gör sig bäst en varm sommarkväll antingen när man lutar sig ut ur fönstret för att försöka fånga en vindfläkt eller bara trillar runt planlöst på cykel inne i stan. Det är i en mörk stund som denna att jag nästan kan förstå varför majoriteten av befolkningen gillar Per Gessles texter. Eller förresten vilken som helst svensk hit handlar ju om nåt naturromantiskt/sommrigt, om jag tänker efter lite...

Tillbaks till självhypen... Kom förbi, drick en öl, bli full, låtsas att det är sommar och invänta att vi lirar den här låten

Roy Ayers - Everybody Loves The Sunshine

Shoutouts till: Gud, Mamma, Infamous-Jenny och Steve Jobs... Peace !

Idé till dokusåpa: Nagelbitarna

En gång i veckan får vi följa en grupp udda personligheter med en sak gemensamt: de biter på naglarna. De har haft vanan i tio år eller mer. Kan en miljon kronor få dem att sluta? Programledare: Pontus Gårdinger.

I ett avsnitt besöker gruppen en fundamentalistisk freudian, som analyserar fram varför de biter. Potential för gråt då en deltagare inser att han/hon aldrig varit älskad, typ.

I ett annat avsnitt tvingas deltagarna gräva runt med händerna i diverse vedervärdiga saker, för att bli äcklade av sina fingrar och aldrig mer vilja ha dem i närheten av munnen. Potential för åter-användning av rekvisita från ”Fear Factor” (larver, getspyor etc).

Varje gång en deltagare nibblar lite på en nagel så får han/hon en anmärkning och den med minst anmärkningar efter en månad vinner miljonen. Självklart ska det neurotiska gänget bo ihop och ständigt övervaka varandra. Man kan tänka sig hur de står i köket och någon skriker ”Du bet på nageln!” och får svaret ”Nä! Jag smakade bara på såsen!” Då kommer de på att det finns skitmånga bra alibin för att ha ett finger i munnen och smygbita lite. Helt plötsligt börjar alla smaka av såser och spika upp tavlor för att ”råka” hamra sig på tummen etc.

Jag tror det här kan bli lysande TV. Eller ja, det kan väl bli okej TV. Om man hittar snygga deltagare.

Oscar 5

Ja, det är larvigt att sitta uppe hela natten och lägga ut kommentarer om Oscargalan på nätet. Förlåt mig. Men jag är åtminstone inte som den här killen, som verkar ha skrivit konstant.

Men inte är "Crash" bättre än "Brokeback Mountain"? Räck upp handen ni som tycker det. Det enda bra med att "Crash" vann var att vi fick se prisutdelaren Jack Nicholson lyfta på ögonbrynen. Och vilka ögonbryn det är...

Smått besviken går jag nu och lägger mig. Cowboysen fick i alla fall tre statyetter, plus en bonus för bästa klänning: Michelle Williams i kanariegult!

Oscar 4

Det här var en skön lirare. Larry McMurtry. Smaka på namnet. Kom i smoking och jeans. Han var alltså helt klart rätt man att skriva det vinnande manuset till "Brokeback Mountain".

Just nu ligger jag på fem rätt av nio tippade.

Oscar 3

Hittills har jag tippat rätt på två av fyra kategorier. Hade aldrig trott på Three 6 Mafia, men kul för dom.

Årets Oscarsgala går för övrigt till stor del ut på att Hollywood ska övertyga världen och sig själv att de gör subversiva filmer som tar upp känsliga ämnen.

Och alla ställer upp i kampanjen: Hans Wiklund i sitt sömninga kommenterande, den tjusige men självgode George Clooney i sitt tacktal för biroll och Samuel L. Jackson i presentationen av ett litet hopklipp av ”politiska filmer”.

Ja, det var härligt att se lite av allt som Hollywood tagit upp genom åren. Social misär! HIV! Rasism! Krig! Homosexualitet! Knarkande countrystjärnor! Att de bara vågar!

Oscar 2

Hur gay är de här killarna? Eller är de bara väldigt brittiska?
(Förresten är de Nick Park och Steve Box, som vann för bästa animerade långfilm)

Oscar 1

Jon Stewart om hur Hollywood lider av olaglig kopiering:
"These are the people you are stealing from. Some of these women can't afford enough gowns to cover their breasts!"

Lydmar schlydmar

Flera tusen människor skriver på en protestlista för att hindra att Lydmar läggs ner. De här människorna behöver något att kämpa för. Något riktigt.

Jag antar att alla de här människorna verkligen var på Lydmar ofta. Bodde där och åt där och köpte många drinkar i baren, inte bara såg gratis konserter och sög på en liten mellis.

Eller så har de knappt varit på Lydmar, men vill visa upp att minsann är nere med neo soul.

I fredags ägnade Johan Åkesson sin krönika i DN På Stan åt det här. Visst är det synd om eldsjälar som är i fastighetsägares händer, men hur synd är det just om Jazzanovaeldsjälarna?

”Men den musik som i dag återfinns på Lydmars scen har ingenstans att ta vägen efter nästa helg” skriver Åkesson. Ett par centimeter nedanför finns en notis om att Clarion vid Skanstull tar över Lydmars bokningar. Så det flyttas till ett annat hotell. Det blir bara lite längre från Stureplan. Byt tunnelbana vid Slussen.

Jag kan inte heller förstå att Åkesson är ledsen för att Mondo fick lägga ner. Kommer vi sakna Mondo som konsert- och klubblokal? Ja, det är klart, det var väl trevligt där. Men är det inte lite slentrian av nöjesskribenter att ta fram sina gamla formuleringar från slutet av nittiotalet? Då fick alla halvsmå konsertlokaler i Stockholm lägga ner, men nu finns det ju ställen.

Dessutom, om Waxegård bara betalat skatten i tid skulle Mondo aldrig blivit av med utskänkningstillståndet och inte behövt försöka gå runt på att sälja folköl.

Fredagspepp

Weekend igen. Precis som förra veckan. Trevligt.

Det har hänt mycket på senaste tiden i vad som brukar kallas "klubbstockholm" eller något liknande. Det går i princip inte en helg utan riktigt vassa bokningar av discjockeys eller andra liveuppträdanden som framkallar den där "jag får inte missa" känslan. Att man sedan slutar antingen hemma eller bara sittande på sin favoritbar hela kvällen är en annan femma...

Ikväll har Serious Party besök av Rex the Dog, som jag förvisso skiter i men Serious är alltid trevligt. Nein är nått nytt av Fienden på Clarion och så finns det ju alltid Spy Bar som verkar ha etablerat sig i folks medvetande på bara en vecka eller två. Att tomrummet skulle vara så stort efter ett nytt Berns hade väl ingen kunnat ana. Berns var ju fruktansvärt på alla sätt och vis, världsmästerskap i dörrvakter, trappor, förvirring och bernskort. Nu är ju tack och lov Spy Bar inhyst i riktigt trevliga lokaler och så... Jag lirade plattor på invigningshelgen och det var kul, framförallt med ett ljudsystem som tål lite volym och bas. Något som annars är en total bristvara i denna stad. Underskatta aldrig ett bra ljud !

Nåja... Har ni inte lust att springa på klubbverksamhet utan hellre bara tar en öl på ett sjysst ställe och umgås med andra vita medelklassungdommar så kan ni väl komma och hälsa på mig och brorsan (aka. Bröderna Nilsson) när vi lirar lite Gubb-disco på Indigo ikväll !

Oscarsvinnarna redan nu

Natten till måndag är det dags för Oscargalan. Klänningar, smöriga filmcollage, ett och annat skämt och så sporten att gissa vem som vinner. Det trevliga med att tippa Oscars är självklart att det finns vissa naturlagar.

Vinner gör dramafilmer, helst baserade på verkliga historier, om någon som övervinner stora svårigheter, gärna ett handikapp, lite lätt kontroversiell, men inte för mycket. De här reglerna är så uttjatade att man undrar varför inte fler i juryn gör revolt och röstar tvärtom. Men det kommer de inte göra i år, utan ”Brokeback Mountain” får med sig en hel säck statyetter hem.

Här är vad jag tror:

Film: “Brokeback Mountain”
Ingen anledning att gardera här, det blir helt klart kåvbåjsarna.

Regissör: Ang Lee, “Brokeback Mountain”
Möjligen Steven Spie... nä, det blir ju faktiskt Lee.

Manlig huvudroll: Philip Seymour Hoffman, “Capote”
Cash må ha funnits i Verkligheten, men Capote var både Verklig och Homosexuell. (via Degrell)

Kvinnlig huvudroll: Reese Witherspoon, “Walk the Line”
Här vinner Verkligheten över Homosexualiteten.

Manlig biroll: George Clooney, “Syriana”
Ett agentskägg vinner, men Gyllenhaals cowboymustasch kan ha en chans.

Kvinnlig biroll: Rachel Weisz, “The Constant Gardener”
Weisz gör ett hat trick när hon kompletterar sin Golden Globe och sitt SAG-pris.

Icke-engelskspråkig film: “Paradise Now”, Palestina
Hur ska jag kunna gissa, jag har ju inte sett de nominerade? Men å andra sidan har juryn knappt gjort det heller.

Animerad långfilm: “Det levande slottet”
Även om jag unnar Miyazaki priset så skulle nog Tim Burton hålla ett mer underhållande tacktal.

Originalmanus: George Clooney & Grant Heslov, “Good Night, and Good Luck”
Svårtippad kategori, men manuset i ”Crash” höll ju faktiskt inte hela vägen.

Manus efter förlaga: Larry McMurtry och Diana Ossana, “Brokeback Mountain”
Här blir det också helt klart kåvbåjsarna.

Originalsång: “Travelin' Thru” av Dolly Parton, från “Transamerica”
Alla älskar väl Dolly? Och den nominerade låten från “Crash” lät ju som en dålig Aimee Mann-kopia i en scen som såg ut som en dålig ”Magnolia”-kopia.

Doherty och KLF

De senaste veckorna har det gått ett mailskämt om att Pete Doherty egentligen är ett konstprojekt. Han ska ha skapats av Bill Drummond och Jimmy Cauty, männen bakom KLF. Alltså ungefär som JT Leroy, fast utan peruken.

Drummond och Cauty ska enligt mailet ha gjort det här för att bevisa tre teser:

1. Indiemänniskor är på tok för rädda för att missa The Next Big Thing.
2. Västkulturen har blivit en såpa. Ingen bryr sig om vad någon åstadkommer, bara om skandaler.
3. Om tillräckligt många säger att en bajskorv är en gultacka, så tror folk till slut att det är en guldtacka.

Den som från början skrev det här verkar nu fått ta tillbaka allt. Sidan där det låg uppe är tydligen nedsläckt.

Underligt nog tycks den här bluffen (alltså inte att Doherty är fejk, utan att det verkligen skulle vara KLF som uttalat sig och påstått att de skapat Doherty) ha lurat en del människor och en del verkar halvt tro på det. Vad tror de om Drummond och Cauty egentligen?

Skulle KLF-männen ägna tid åt att göra uttalanden och kalla till presskonferenser för att bevisa de här tre fullkomligt självklara sakerna? Va, lever vi i en skvallerkultur? Va, går det att lura folk? Va, brukar engelska rocktidningar överskatta nya band?

KLF är visserligen kända för att bränna pengar, men det här skulle de inte slösa en pund på.