Grattis, Carl Gustaf!

Till 70-årsdagen ska vi försöka se till att du har fått byta jobb. Du verkar ju inte ha det så kul alla gånger.

Och hur har Neil-veckan varit?

Ingen som har följt någon som helst form av kulturmedia i veckan kan ha missat att Neil Strauss var på besök i Stockholm. Han som skrivit böcker om Mötley Crüe och Jenna Jameson och nu en bok om att ragga brudar systematiskt, ”Spelet”.

Det är samma sak som när Ryszard Kapuściński var på besök för ett tag sedan. Alla journalister ville prata med honom, eftersom de tror att allt som är viktigt för dem som journalister även är viktigt för allmänheten.

Nu kom också en viss reaktion på all Straussbevakning. Typ ”nu får de väl lugna ner er, så jävla fantastisk kan väl inte boken vara?” Uppmärksamhet kring själva uppmärksamheten.

Man tänka sig hur de har suttit på förlaget och spånat på hur de ska göra reklam för ”Spelet”. Någon har lagt upp en jätteambitiös plan med Kulturhuset, Hedengrens, P1 och fan och hans moster. Någon annan säger att nja, blir inte det där lite overkill? Men så kommer de fram till att även själva överdriften i marknadsföringen ger reklam. Som när man ägnar tid åt att tid åt att klaga på dålig tv-reklam, men egentligen bara bidrar till budskapet blir ihågkommet. Som att de där som väl hette Europolitan förut ska byta namn igen.

Och ja, ni ser ju själva att förlagets Neil Strauss-strategi funkar.

Jag fick boken i födelsedagspresent för ett par månader sedan, men har inte prioriterat att läsa den. Nu däremot... Jag har blivit en del av spelet (pun intended).

Köp Kalles

Inte för att helt plötsligt förvandlas till Found, men jag hittade den här roliga lappen vid kassan på min ICA.

Visserligen går otroligt många senila människor och handlar på den butiken. Prinsessan Lilian till exempel.

Men om man bara ska gå och handla en enda sak, då kan väl hålla den i huvudet?

Non Muppet Generation

Apropå trumduellen nedan så tog jag fram en kartong med grejer från min barndom och visade figurerna ovan för en sjuårig flicka. Hon kände inte igen dom. Jag försökte: ”Kermit! Miss Piggy! Rowlf! FOZZZZZIE!!!!”

Men ingen reaktion. Sedan visade jag de här:

De kände hon igen lite grann. Sedan visade jag den här killen:

Honom kände hon inte igen alls. Jag försökte: ”Men, han heter Alf och han kommer från rymden! Han äter katter! Han bor granne med Seinfelds mamma!”

Men hon brydde sig bara om smurfarna. Blå och tråkiga.

Animal vs. Buddy Rich

Extra Allt hakar äntligen på YouTube trenden (som nog i och för sig inte är en trend utan mer en realitet) med en trummisduell i världsklass... Enjoy !

Son-IQ Youth

Efter Extra allts ganska lätta IQ-test baserat på Franz Ferdinand, tänkte jag skruva upp svårighetsgraden en aning. Testa din intelligens med Sonic Youth!

Ni vet väl hur det funkar: ett par liknande figurer i rad och du ska lista ut hur nästan figur borde se ut, rent logiskt.

Som sagt är det lite svårare att gissa nästa Sonic än att gissa nästa Franz. Mönstren är mindre tydliga, men de finns.

Bildgåta 1:

Kort Sonic, längre Sonic, kortare Sonic, längre Sonic, kortare Sonic. Så nästa Sonic är längre. Utan glasögon, med, utan, utan, med: då blir nästa utan glasögon. Att en Sonic har slips är ett typisk undantag från mönstret som utformare av IQ-test lägger in för att förvirra. Bortse från det.
Svårare är det här med att ha händerna bakom kroppen, halvt i fickorna eller lealöst längs sidorna. Men mönstret pekar mot att nästa Sonic kommer att visa mycket av händer och armar.

Bildgåta 2:

Solbrillor, inga solbrillor, solbrillor, inga solbrillor. Nästa Sonic kommer definitivt ha solbrillor. Luggen blir svårare att räkna ut rent logiskt. Men nästa Sonic kommer i alla fall definitivt att vara svartvit. Och se lite grungeaktig ut.

Bildgåta 3:

Förvånad mun, förvånad mun, mull full av melon, förvånad mun. Då har nästa också förvånad mun. Att gissa längden på nästa Sonic är inget problem. I Springfield spelar det ingen roll om du är Thurston Moore eller Kim Gordon, alla är lika långa.

Ja, så där kan jag sitta i timmar! Prova gärna själv! Leta fram första bästa bild på Sonic Youth, lyssna på nya skivan och kolla hur smart du är!

Henkes nya seglarpjuck...

...heter visst Adidas Porto. Mycket snygga.

Fredagspuls

Yo. Strålande sol och snart helgledigt, skönt som fan. Jag och brorsan spelar skivor på Pet Sounds Bar ikväll, Fredag... Kul om ni kommer. Det är alltid trevlig stämning och det känns skönt att kunna bjucka på lite diskotoner i vuxenindiens högborg.

Så glöm alla distade gitarrer och ledsna män och damer från Kanada (de brukar ju komma därifrån nu för tiden) och trippa ner i källaren för en rejäl dos dunka dunka.

Vi ses...

Japanskt 60-tal

Den nya musiken fortsätter strömma fram och den gamla musiken fortsätter strömma fram. Efter att lyssnat igenom östtysk sextiotalsjazz och brittisk sextiotalscalypso måste man nu ge sig i kast med japansk sextiotalspop.

Genom WFMU upptäckte jag den här pärlan:

Out Cast – ”Futari no Himitsu”

Det är härligt loj jazzpop från 1968. Tänk vad the Zombies hade kunnat göra med den, om engelska sextiotalsband hade gjort covers av japanska låtar i stället för bara tvärtom. Och om the Zombies inte hade varit så upptagna med att splittras just det här året.

Grått

Den här dagen känns precis som den första genomlyssningen av nya Radio Dept. Allt är bara grått och formlöst och deprimerande.

Varför har jag inte något av Robert Wyatt i iPoden? Jag behöver honom nu.

I stället får jag vältra mig i självömkan med ”Why Does It Always Rain On Me?” av Travis. Om de hade varit svenskar skulle låten garanterat ha hetat ”Why Does It Always Snöblandat Regn On Me?”

Slå vad om framtiden

På Longbets.com satsar man pengar på framtiden. Den som vill får skriva in en spådom om hur livet kommer se ut om två, fem eller hundra år. Eller tusen år, det finns nämligen ingen bortre gräns. Sedan är det öppet för alla att sätta pengar emot.

En del är självklart riktigt nördigt (“In 2009, WinFX will be the dominant API for application development on all major PC platforms”). Annars handlar det om sådant som klimatfrågor och obemannade flygplan. Funderar själv på att gissa att Rolling Stones fortfarande kommer att turnera år 2099 i form av balsamerade robotar.

Några framtidsteorier som ingen vågat sätta emot är att CD-skivor kommer att säljas i vanliga butiker år 2050, att vi samma år kommer att ha nåtts av intelligenta signaler från rymden och att rasism inte kommer att vara särskilt vanligt år 2100.

En annan oemotsagd spådom är att Longbets inte kommer att finnas om hundra år.

Motiveringen är lite bitter, men låter ändå rimlig: ”Long term thinking is counter to human nature. A few enlightened individuals are the exception, not the rule. There are not enough of them, and they do not have enough power to prevent the idiots from destroying our world.”

Thurston och de tre dvärgarna

Nu är de ju bara fyra i Sonic Youth igen, Thurston Moore och de där tre som inte är lika långa som han. Jim O'Rourke har hoppat av, men de är fortfarande kompisar.

Nya skivan "Rather Ripped" kommer i juni och låter som fyra människor som bara vill spela lite rock, är det för mycket begärt? Är det det, va!?

Inga fler Förlorade Mästerverk?

Det Förlorade Mästerverket är en evig återkommande karaktär i musikjournalistikens såpopera.

Recensenten tar i från tårna när han ska beskriva någon som gjorde en (ofta enda) skiva på sextiotalet, försvann (pga knark, fängelse, galenskap, svenssonkarriär eller någon kombination), och sedan till slut fått sitt Förlorade Mästerverk återutgivet på CD. Inte verkar det ta slut heller, nya Mästerverk upptäcks ständigt.

Jag har funderat lite på vad de nya tiderna kommer innebära för återväxten av Förlorade Mästerverk.

Av all musik som görs, vilken är det vi missar och kommer att ge riktigt erkännande först om trettio år? Vilka är framtidens ”Wolf King of L.A” med John Phillips, ”One Year” med Colin Blunstone, ”Parallellograms” med Linda Perhacs, ”Just Another Diamond Day” med Vashti Bunyan, ”Pacific Ocean Blue” med Dennis Wilson, ”Oar” av ”Skip Spence, ”Red Hash” med Gary Higgins och ”An Electrical Storm” med White Noise”?

Kanske den där första versionen av nya Radio Dept-skivan som de slängde? Eller kommer Richard Hawleys ”Cole’s Corner” att glömmas bort och behöva återupptäckas? Eller ”Last Beautiul Day” med New Buffalo? Kanske Johan Borgerts hemmainspelade ”Stilla Barn”-skiva?

Det är klart att musiker även nu kommer knarka bort sig efter en skiva. Men nu för tiden kan ju ingen komma och säga att de ”inte får göra fler skivor” om den första floppat, det är bara att spela in en ny själv. Vashti Bunyan skulle idag inte behöva sluta med musik bara för att hon flyttade från London, hon skulle kunna spela in i matkällaren.

Det finns chans för alla att uppmärksammas och för alla att få sin musik spridd. Mp3-bloggarna kanske verkligen gör att alla blir berömda i femton megabyte. Kanske. Att det sitter folk i Provo, Utah, som har större koll på svensk pop än vi här, det borde betyda att Nätet är finmaskigt.

Å andra sidan översköljs man med musik. Det verkar ibland som om ALLT uppmärksammas. Det räcker med att gå slumpvis vidare från mp3-söksidan Hype Machine för att märka att ganska många sitter och tipsar även om medioker musik. Som om det fanns ett tomrum som måste fyllas, med vad som helst.

Så antingen får vi inga Förlorade Mästerverk eller massor. Som vanligt stör den ovissheten mig väldigt mycket.

Bonuslåtar från tre Förlorade Mästerverk:
John Phillips – ”April Anne”
White Noise – “Love Without Sound”
Colin Blunstone – ”Though You Are Far Away”

Rodeoguiden at Large

Månadens skörd av gratistidningar har kommit, det har ni väl märkt. Det är bara att gå ut på stan och skörda: Nöjesguiden, Rodeo, Odd at Large. Påskläsningen är säkrad.

Det var kul att äntligen få läsa Carl Reinholdtzon Belfrages intervju med Morrissey i Nöjesguiden. Det har tjatats tillräckligt länge om den, och det verkar ju ha varit en trevlig pratstund. Dessutom läser man självklart krönikan i Odd at Large som inleds med att skribenten Karin Ström beskriver sina egna bröst (”inte så stora, men fint formade och fasta”).

Men efter ett par ariklar... tappar jag liksom bort mig i tidningsskogen. Jag börjar tycka att jag läst det här förut. Vilken tidning är det jag egentligen håller i just nu?

Nöjesguiden skriver om olika klädesplaggs historia. Odd at Large skriver om sjömanskostymens historia.

Rodeos ledare handlar om svenskars modesmak och att vi borde vara mer ”osvenska”. Odd at Larges ledare handlar om svenskars modesmak och att vi borde vara mer ”osvenska”.

Nöjesguiden skriver om Mike Skinner och Rodeo skriver om Mike Skinner.

Nöjesguiden har en arg insändare om hur de i sitt förra nummer skrev om ”The Game” av Neil Strauss, en bok som brevskrivaren säger att Rodeo skrev om ”för typ tusen år sedan”. Efter det kan man ta fram det senaste numret av Odd at Large och läsa om ”The Game”.

Sedan blir det riktigt pinsamt. En artikel i Odd at Large har rubriken ”Spelen äntrar filmens finrum”, berättar om hur Atari grävde ner miljoner exemplar av det misslyckade ”E.T.”-spelet i öknen och konstaterar att att sexscenerna i spelet ”Fahrenheit” funkade dåligt. En artikel i Rodeo efterfrågar dataspelens Ingmar Bergman, berättar om hur Atari grävde ner miljoner exemplar av det misslyckade ”E.T.”-spelet i öknen och konstaterar att sexscenerna i spelet ”Fahrenheit” funkade dåligt. Är männen bakom dessa artiklar, Magnus Eriksson och Thomas Wiborgh, samma person eller har de bara rewritat från samma källor?

När man tror att rundgången är komplett inser man att det går att läsa om Odd at Large i Rodeo och att skribenter från Odd at Large och Rodeo intervjuas i Nöjesguiden.

Efter att ha stört sig på hur Odd at Large krampaktigt försöker lansera sitt begrepp ”skarpkultur” (= allt som är bra) hamnar man till sist på Rodeos näst sista sida, där Daniel Björk lanserar begreppet ”Enyakulturen”. Han skriver:

”I dagsläget läser man sällan en artikel som inte har författats förut, eller en krönika där åsikten känns fräsch och infallsvinkeln originell. Och ingen verkar reagera.”

Nä kanske inte hittills. Men nu har i alla fall jag reagerat.

Vuxen kvinna spelar vuxenindie

Den här bilden föreställer Sasha Bell, sångerska i Essex Green. De lär ska komma till Acceleratorfestivalen i sommar. Där spelade Sonic Youth förra året, men Sasha är långt ifrån en Kim Gordon:

• Sasha Bell har kläder från sjuttiotalet, för hon har inte råd att köpa nya.
• Sasha Bell spelar tvärflöjt.
• Sasha Bell fick inte en enda röst när Stereogumläsarna röstade fram hetaste indietjejen år 2005 (Kim Gordon fick i alla fall en röst, Jenny Lewis vann med 496).
• Sasha Bell är från Brooklyn, men vill helst bo på landet, så hon ägnar sin karriär åt att sjunga om ”Kentucky hills”, ”country roads” och ormar i gräset.

Sasha är helt enkelt för präktig för sitt eget bästa. Inte ens när hon ibland på nya skivan ”The Cannibal Sea” mer än någonsin tidigare försöker riktigt, riktigt mycket lyckas hon sjunga rivigt eller rockigt. Det blir bara komiskt.

Faktiskt så mycket att det blir gulligt. Och när hon inte försöker vara något annat än präktig, då blir det bra. Och tvärflöjt är ett fint instrument.

Essex Green - "Sin City"

En minnesbeta

Att minnas allt, verkligen ALLT man varit med om, att inte kunna glömma en enda trist dag, komma ihåg varje svek och varenda dum jävla grej man själv gjort – det måste vara det ultimata straffet. Ett levande helvete utan chans att fly.

Vad gjorde egentligen den kaliforniska kvinnan AJ i sitt förra liv för att förtjäna detta?

Designtorgssjukan

”Uppdraget - boken som förändrar ditt liv” heter en bok. En annan heter ”This Book Will Change Your Life”.

Om du inte redan visste: så står det inte tryckt på böcker som faktiskt kommer att förändra ditt liv.

De här böckerna kommer kanske ge dig ett par skratt. De enda vars liv de har förändrat är däremot männen bakom namnet Benrik respektive förlaget Nicotext, som tjänar grova stålar.

Är du inte någon av dem, kommer de här böckerna inte att göra någon skillnad i ditt liv. Om du köper dem säger det däremot en hel om det liv du lever.

De här böckerna är en del av ett större problem – vi kan kalla det Designtorgssjukan. Designtorget är en av de stora missburkarna av ordet design. Många av deras produkter är bara designade för att köpas, inte för att användas. Att Designtorget kommer undan med det beror självklart på att det mesta som säljs där blir presenter.

Varje lördag fylls landets Designtorgetbutiker av ängsliga människor i trettionåntingåldern som ska på födelsedags-
fest/inflyttningsfest/barnkalas och inte har köpt present än. De vet att den som ska få presenten redan har allt, för det har de flesta trettionåntingar.

Men i stället för att komma med en present av något sorts värde, som en bok (en riktig bok) eller en skiva eller ett par hekto korv, så går de till Designtorget och köper något fullständigt värdelöst. Som wettextrasor där någon Beckmansdropout har tryckt ”Gråt inte över spilld mjölk”.

Det handlar självklart bara om rädsla att avslöja att dom där du trettionåntingare ska hem till, dom du kallar dina vänner, dom känner du inte alls. Du vet vad värdarna jobbar med och kan kvadratmeterpriset på deras lägenhet, men inte vilken bok, skiva eller korv de skulle uppskatta.

På samma sätt som en bok (en riktig bok) eller en skiva eller ett par hekto korv kan bli helt rätt present så kan de också bli helt fel. Och helt fel vill de här trettionåntingarna absolut inte riskera att vara. Så fega är de.

De kan däremot tänka sig att vara människor som tror på omslaget till skämtboken när det står att den ska förändra ditt liv. De kan tänka sig att ge bort en svindyr wettextrasa med tryck. Så dumma är de.

PS: All heder till K som köpte en rosa Barbapappaväggklocka till min flickvän i 30-årspresent. Även om vi inte hade plats för en till väggklocka, och därför bytte den i affären, så var det en fin chansning.

En lysande ide

...är att göra nåt kul ikväll. Så varför inte komma förbi Pet Sound Bar's källare där Bröderna Nilsson håller låda ikväll, Fredag. Det blir den vanliga musikunderhållningen samt den numera högst ordninära öldrickandet. Garanterat supertrevligt, serru...

Jag har fortfarnade inte orkat ta tag i min serversituation, så det blir tyvärr ingen musik denna gång heller... Men Bumrocks fortsätter att leverera dag efter dag så ta dig en titt !

Jag testar Jonas nyårslöften

Jag sysslar inte med nyårslöften. Verkar bara dumt, men det kanske är kul ändå, så jag testar att låna Jonas nyårslöften och ser hur det har gått för mig.


“Motionera (yeah, right...)”

Går riktigt bra ! Det företagssponsrade friskiskortet har används rätt flitigt. Inte för att det har gett något nämnvärt resultat (förutom när man kommer hem småfull från krogen och står och spänner sig i spegeln… Då ser man sjukt bufft ut. Beach 2006 får väl bli beach 2007 istället)

“Sluta bita på naglarna (yeah, RIGHT...)”
Har aldrig bitit på några naglar förutom då de blir för långa och nagelsax känns för mycket “Queer eye for a straight guy”

“Inte alltid undvika dramahyllan i videobutiken”

Har inte hyrt en film eller DVD på en jävla massa år. Har laddat ner destå fler, dock sällan nåt som hade placerats på en dramahylla…


“Då och då skriva ett brev till en vän i stället för något till Extra allt”

Jag är ju sjukt slapp med att skriva på Extra Allt, ännu slappare på att skriva ett email till polare och vanlig post vet jag knappt hur det funkar.

“Inte slentrianrösta i september”
Funderar på att slentrianrösta ändå, eftersom partierna mest för slentrianpolitik.


“Gå ut och dansa”
Spontandansar i princip alltid när jag lirar plattor. Går dessutom rätt ofta ut och skakar på benen utan att spela skivor. Detta nyårslöfte hade nog hetat “Gå oftare på koncert” vilket aldrig händer. Det närmaste en koncert jag varit i år är när Josh Rouse hade en liten spelning på Pet Sound Bar’s källare och jag stod på övervåningen och drack öl.

“Sluta ta med ‘Pretty Things’ med Rufus Wainwright på alla bland-CD:ar jag bränner”
Tror inte jag ens hört den låten… Om nu inte Jonas har tagit med den på någon samlingsskiva han brännt.

“Fortsätta skriva listor”
Oj, oj, oj här blir det svårt… Detta är första listan på evigheter och då är det bara en rippoff.

Booyakka / Adrian

Kvartalsrapport

Så här när en fjärdedel av året har gått tänkte jag uppdatera er på hur det går med mina löften för 2006.

“Motionera (yeah, right...)”
Går förvånansvärt bra. Dvs. har motionerat cirka fem gånger sen årsskiftet. Hade tänkt träna lite igår också, men det var för mycket folk i träningslokalen. Jag gillar inte när folk tittar.
“Sluta bita på naglarna (yeah, RIGHT...)”
Går förvånansvärt bra. Dvs. i stället för att sitta och bita på naglarna sitter jag nu bara och stirrar på dom hela tiden.
“Inte alltid undvika dramahyllan i videobutiken”
Det närmaste jag kommit att uppfylla det här löftet är när vi råkade hyra en film med Isabelle Huppert i tron att det var en komedi.
“Då och då skriva ett brev till en vän i stället för något till Extra allt”
Har inte hänt.
“Inte slentrianrösta i september”
Funderar på att slentrianrösta ändå, eftersom partierna mest för slentrianpolitik.
“Gå ut och dansa”
När Adrian spelade gospel på Pet Sounds bar mingeldansade jag. Lite grann. Det är enda gången hittills. Däremot har jag sett årets alla avsnitt av “Gilmore Girls” och “Veronica Mars” och till och med “Joey”.
“Sluta ta med ‘Pretty Things’ med Rufus Wainwright på alla bland-CD:ar jag bränner”
Äsch, jag hade med den på en CD jag gav till Jörgen för två veckor sedan. Men den spellistan hade jag börjat på redan i augusti, så det räknas inte.
“Fortsätta skriva listor”
Jodå, jag fortsätter. Ni kan vara lugna.

Hello Africa, no Coke

Nu är det så fattigt i Zimbabwe att de inte ens har råd med Coca-Cola.

Det är sådant som behövs för att få till en artikel om afrikansk svält som västvärlden kan relatera till. Det har man ju varit med om, att närköpet haft slut på cola.

Så att man tvingats köpa Sprite i stället.

The Knife vs Morrissey

The Knife-biljett: Rätt dyr, slutsåld. Morrissey-biljett: Dyrare, inte slutsåld.

Uppvärmning inför The Knife: "City style", öl och vin på Riche efter halvtimmesväntan på nonchalanta bartenders. Uppvärmning inför Morrissey: "Utanför tullarna style", pizza, öl och cola på Röda Kvarnen.

Utanför The Knife: Kön ringlade senare genom Berzelii park. Utanför Morrissey: Hockeystämning.

The Knife-merchandise: Obefintlig. Morrissey-merchandise: Bland annat trosor med Morrisseytryck för 220 kronor.

Kändisspotting före The Knife: Håkan Steen (bilden), Robyn, Jenny Wilson, Teodor Jensen. Kändisspotting före Morrissey: Bo Sundström, Harri Mänty (ej på bild).

Indierandiga tröjor The Knife: Vanliga. Indierandiga tröjor Morrissey: Rätt ovanliga. Däremot var de smala rockbrallorna på nära nog var mans ben.

Musik i högtalarna före The Knife: Boards of Canada. Musik i högtalarna före Morrissey: Tommy Körberg.

The Knifes video- och ljusshow: Mycket snyggt, speciellt de 3D-projicerade döskallarna. Morrisseys ljushow: Som en rockkonsert i Las Vegas. Klassiskt och pompöst.

Kändisspotting efter The Knife: Joe Labero! Kändisspotting efter Morrissey: Fredrik Strage på tunnelbanan.

Sammanlagt vill man ju helst säga att Morrissey vann, eftersom han spelade en hel konsert, vilket var vad han hade utlovat. The Knife hade däremot utlovat en "audio visual experience", men bjöd på en konsert, avancerad visserligen, men en konsert. Kort dessutom. Å andra sidan hade The Knife dragit dit Joe Labero, det hade inte Morrissey. Å tredje sidan kan Joe ju ha varit på Hovet utan att jag såg honom. Så oavgjort då.