Grattis, Carl Gustaf!
Till 70-årsdagen ska vi försöka se till att du har fått byta jobb. Du verkar ju inte ha det så kul alla gånger.
Ingen som har följt någon som helst form av kulturmedia i veckan kan ha missat att Neil Strauss var på besök i Stockholm. Han som skrivit böcker om Mötley Crüe och Jenna Jameson och nu en bok om att ragga brudar systematiskt, ”Spelet”.
Det är samma sak som när Ryszard Kapuściński var på besök för ett tag sedan. Alla journalister ville prata med honom, eftersom de tror att allt som är viktigt för dem som journalister även är viktigt för allmänheten.
Nu kom också en viss reaktion på all Straussbevakning. Typ ”nu får de väl lugna ner er, så jävla fantastisk kan väl inte boken vara?” Uppmärksamhet kring själva uppmärksamheten.
Man tänka sig hur de har suttit på förlaget och spånat på hur de ska göra reklam för ”Spelet”. Någon har lagt upp en jätteambitiös plan med Kulturhuset, Hedengrens, P1 och fan och hans moster. Någon annan säger att nja, blir inte det där lite overkill? Men så kommer de fram till att även själva överdriften i marknadsföringen ger reklam. Som när man ägnar tid åt att tid åt att klaga på dålig tv-reklam, men egentligen bara bidrar till budskapet blir ihågkommet. Som att de där som väl hette Europolitan förut ska byta namn igen.
Och ja, ni ser ju själva att förlagets Neil Strauss-strategi funkar.
Jag fick boken i födelsedagspresent för ett par månader sedan, men har inte prioriterat att läsa den. Nu däremot... Jag har blivit en del av spelet (pun intended).
Visserligen går otroligt många senila människor och handlar på den butiken. Prinsessan Lilian till exempel.
Men om man bara ska gå och handla en enda sak, då kan väl hålla den i huvudet?
Men ingen reaktion. Sedan visade jag de här:
De kände hon igen lite grann. Sedan visade jag den här killen:
Honom kände hon inte igen alls. Jag försökte: ”Men, han heter Alf och han kommer från rymden! Han äter katter! Han bor granne med Seinfelds mamma!”
Men hon brydde sig bara om smurfarna. Blå och tråkiga.
Den nya musiken fortsätter strömma fram och den gamla musiken fortsätter strömma fram. Efter att lyssnat igenom östtysk sextiotalsjazz och brittisk sextiotalscalypso måste man nu ge sig i kast med japansk sextiotalspop.
Genom WFMU upptäckte jag den här pärlan:
Out Cast – ”Futari no Himitsu”
Det är härligt loj jazzpop från 1968. Tänk vad the Zombies hade kunnat göra med den, om engelska sextiotalsband hade gjort covers av japanska låtar i stället för bara tvärtom. Och om the Zombies inte hade varit så upptagna med att splittras just det här året.
Recensenten tar i från tårna när han ska beskriva någon som gjorde en (ofta enda) skiva på sextiotalet, försvann (pga knark, fängelse, galenskap, svenssonkarriär eller någon kombination), och sedan till slut fått sitt Förlorade Mästerverk återutgivet på CD. Inte verkar det ta slut heller, nya Mästerverk upptäcks ständigt.
Jag har funderat lite på vad de nya tiderna kommer innebära för återväxten av Förlorade Mästerverk.
Av all musik som görs, vilken är det vi missar och kommer att ge riktigt erkännande först om trettio år? Vilka är framtidens ”Wolf King of L.A” med John Phillips, ”One Year” med Colin Blunstone, ”Parallellograms” med Linda Perhacs, ”Just Another Diamond Day” med Vashti Bunyan, ”Pacific Ocean Blue” med Dennis Wilson, ”Oar” av ”Skip Spence, ”Red Hash” med Gary Higgins och ”An Electrical Storm” med White Noise”?
Kanske den där första versionen av nya Radio Dept-skivan som de slängde? Eller kommer Richard Hawleys ”Cole’s Corner” att glömmas bort och behöva återupptäckas? Eller ”Last Beautiul Day” med New Buffalo? Kanske Johan Borgerts hemmainspelade ”Stilla Barn”-skiva?
Det är klart att musiker även nu kommer knarka bort sig efter en skiva. Men nu för tiden kan ju ingen komma och säga att de ”inte får göra fler skivor” om den första floppat, det är bara att spela in en ny själv. Vashti Bunyan skulle idag inte behöva sluta med musik bara för att hon flyttade från London, hon skulle kunna spela in i matkällaren.
Det finns chans för alla att uppmärksammas och för alla att få sin musik spridd. Mp3-bloggarna kanske verkligen gör att alla blir berömda i femton megabyte. Kanske. Att det sitter folk i Provo, Utah, som har större koll på svensk pop än vi här, det borde betyda att Nätet är finmaskigt.
Å andra sidan översköljs man med musik. Det verkar ibland som om ALLT uppmärksammas. Det räcker med att gå slumpvis vidare från mp3-söksidan Hype Machine för att märka att ganska många sitter och tipsar även om medioker musik. Som om det fanns ett tomrum som måste fyllas, med vad som helst.
Så antingen får vi inga Förlorade Mästerverk eller massor. Som vanligt stör den ovissheten mig väldigt mycket.
Bonuslåtar från tre Förlorade Mästerverk:
John Phillips – ”April Anne”
White Noise – “Love Without Sound”
Colin Blunstone – ”Though You Are Far Away”
Månadens skörd av gratistidningar har kommit, det har ni väl märkt. Det är bara att gå ut på stan och skörda: Nöjesguiden, Rodeo, Odd at Large. Påskläsningen är säkrad.
Det var kul att äntligen få läsa Carl Reinholdtzon Belfrages intervju med Morrissey i Nöjesguiden. Det har tjatats tillräckligt länge om den, och det verkar ju ha varit en trevlig pratstund. Dessutom läser man självklart krönikan i Odd at Large som inleds med att skribenten Karin Ström beskriver sina egna bröst (”inte så stora, men fint formade och fasta”).
Men efter ett par ariklar... tappar jag liksom bort mig i tidningsskogen. Jag börjar tycka att jag läst det här förut. Vilken tidning är det jag egentligen håller i just nu?
Nöjesguiden skriver om olika klädesplaggs historia. Odd at Large skriver om sjömanskostymens historia.
Rodeos ledare handlar om svenskars modesmak och att vi borde vara mer ”osvenska”. Odd at Larges ledare handlar om svenskars modesmak och att vi borde vara mer ”osvenska”.
Nöjesguiden skriver om Mike Skinner och Rodeo skriver om Mike Skinner.
Nöjesguiden har en arg insändare om hur de i sitt förra nummer skrev om ”The Game” av Neil Strauss, en bok som brevskrivaren säger att Rodeo skrev om ”för typ tusen år sedan”. Efter det kan man ta fram det senaste numret av Odd at Large och läsa om ”The Game”.
Sedan blir det riktigt pinsamt. En artikel i Odd at Large har rubriken ”Spelen äntrar filmens finrum”, berättar om hur Atari grävde ner miljoner exemplar av det misslyckade ”E.T.”-spelet i öknen och konstaterar att att sexscenerna i spelet ”Fahrenheit” funkade dåligt. En artikel i Rodeo efterfrågar dataspelens Ingmar Bergman, berättar om hur Atari grävde ner miljoner exemplar av det misslyckade ”E.T.”-spelet i öknen och konstaterar att sexscenerna i spelet ”Fahrenheit” funkade dåligt. Är männen bakom dessa artiklar, Magnus Eriksson och Thomas Wiborgh, samma person eller har de bara rewritat från samma källor?
När man tror att rundgången är komplett inser man att det går att läsa om Odd at Large i Rodeo och att skribenter från Odd at Large och Rodeo intervjuas i Nöjesguiden.
Efter att ha stört sig på hur Odd at Large krampaktigt försöker lansera sitt begrepp ”skarpkultur” (= allt som är bra) hamnar man till sist på Rodeos näst sista sida, där Daniel Björk lanserar begreppet ”Enyakulturen”. Han skriver:
”I dagsläget läser man sällan en artikel som inte har författats förut, eller en krönika där åsikten känns fräsch och infallsvinkeln originell. Och ingen verkar reagera.”
Nä kanske inte hittills. Men nu har i alla fall jag reagerat.
Den här bilden föreställer Sasha Bell, sångerska i Essex Green. De lär ska komma till Acceleratorfestivalen i sommar. Där spelade Sonic Youth förra året, men Sasha är långt ifrån en Kim Gordon:
Sasha är helt enkelt för präktig för sitt eget bästa. Inte ens när hon ibland på nya skivan ”The Cannibal Sea” mer än någonsin tidigare försöker riktigt, riktigt mycket lyckas hon sjunga rivigt eller rockigt. Det blir bara komiskt.
Faktiskt så mycket att det blir gulligt. Och när hon inte försöker vara något annat än präktig, då blir det bra. Och tvärflöjt är ett fint instrument.
”Uppdraget - boken som förändrar ditt liv” heter en bok. En annan heter ”This Book Will Change Your Life”.
Om du inte redan visste: så står det inte tryckt på böcker som faktiskt kommer att förändra ditt liv.
De här böckerna kommer kanske ge dig ett par skratt. De enda vars liv de har förändrat är däremot männen bakom namnet Benrik respektive förlaget Nicotext, som tjänar grova stålar.
Är du inte någon av dem, kommer de här böckerna inte att göra någon skillnad i ditt liv. Om du köper dem säger det däremot en hel om det liv du lever.
De här böckerna är en del av ett större problem – vi kan kalla det Designtorgssjukan. Designtorget är en av de stora missburkarna av ordet design. Många av deras produkter är bara designade för att köpas, inte för att användas. Att Designtorget kommer undan med det beror självklart på att det mesta som säljs där blir presenter.
Varje lördag fylls landets Designtorgetbutiker av ängsliga människor i trettionåntingåldern som ska på födelsedags-
fest/inflyttningsfest/barnkalas och inte har köpt present än. De vet att den som ska få presenten redan har allt, för det har de flesta trettionåntingar.
Men i stället för att komma med en present av något sorts värde, som en bok (en riktig bok) eller en skiva eller ett par hekto korv, så går de till Designtorget och köper något fullständigt värdelöst. Som wettextrasor där någon Beckmansdropout har tryckt ”Gråt inte över spilld mjölk”.
Det handlar självklart bara om rädsla att avslöja att dom där du trettionåntingare ska hem till, dom du kallar dina vänner, dom känner du inte alls. Du vet vad värdarna jobbar med och kan kvadratmeterpriset på deras lägenhet, men inte vilken bok, skiva eller korv de skulle uppskatta.
På samma sätt som en bok (en riktig bok) eller en skiva eller ett par hekto korv kan bli helt rätt present så kan de också bli helt fel. Och helt fel vill de här trettionåntingarna absolut inte riskera att vara. Så fega är de.
De kan däremot tänka sig att vara människor som tror på omslaget till skämtboken när det står att den ska förändra ditt liv. De kan tänka sig att ge bort en svindyr wettextrasa med tryck. Så dumma är de.
PS: All heder till K som köpte en rosa Barbapappaväggklocka till min flickvän i 30-årspresent. Även om vi inte hade plats för en till väggklocka, och därför bytte den i affären, så var det en fin chansning.
Så här när en fjärdedel av året har gått tänkte jag uppdatera er på hur det går med mina löften för 2006.
“Motionera (yeah, right...)”
Går förvånansvärt bra. Dvs. har motionerat cirka fem gånger sen årsskiftet. Hade tänkt träna lite igår också, men det var för mycket folk i träningslokalen. Jag gillar inte när folk tittar.
“Sluta bita på naglarna (yeah, RIGHT...)”
Går förvånansvärt bra. Dvs. i stället för att sitta och bita på naglarna sitter jag nu bara och stirrar på dom hela tiden.
“Inte alltid undvika dramahyllan i videobutiken”
Det närmaste jag kommit att uppfylla det här löftet är när vi råkade hyra en film med Isabelle Huppert i tron att det var en komedi.
“Då och då skriva ett brev till en vän i stället för något till Extra allt”
Har inte hänt.
“Inte slentrianrösta i september”
Funderar på att slentrianrösta ändå, eftersom partierna mest för slentrianpolitik.
“Gå ut och dansa”
När Adrian spelade gospel på Pet Sounds bar mingeldansade jag. Lite grann. Det är enda gången hittills. Däremot har jag sett årets alla avsnitt av “Gilmore Girls” och “Veronica Mars” och till och med “Joey”.
“Sluta ta med ‘Pretty Things’ med Rufus Wainwright på alla bland-CD:ar jag bränner”
Äsch, jag hade med den på en CD jag gav till Jörgen för två veckor sedan. Men den spellistan hade jag börjat på redan i augusti, så det räknas inte.
“Fortsätta skriva listor”
Jodå, jag fortsätter. Ni kan vara lugna.
Utanför The Knife: Kön ringlade senare genom Berzelii park. Utanför Morrissey: Hockeystämning.
The Knife-merchandise: Obefintlig. Morrissey-merchandise: Bland annat trosor med Morrisseytryck för 220 kronor.
Kändisspotting före The Knife: Håkan Steen (bilden), Robyn, Jenny Wilson, Teodor Jensen. Kändisspotting före Morrissey: Bo Sundström, Harri Mänty (ej på bild).
Indierandiga tröjor The Knife: Vanliga. Indierandiga tröjor Morrissey: Rätt ovanliga. Däremot var de smala rockbrallorna på nära nog var mans ben.
Musik i högtalarna före The Knife: Boards of Canada. Musik i högtalarna före Morrissey: Tommy Körberg.
The Knifes video- och ljusshow: Mycket snyggt, speciellt de 3D-projicerade döskallarna. Morrisseys ljushow: Som en rockkonsert i Las Vegas. Klassiskt och pompöst.