Shugo Tokumaru

I förra veckan kom juninumret av Rodeo. Leta upp det och läs min intervju med japanske musikern Shugo Tokumaru.

Som bonusmaterial kommer här lite länkar om du vill veta mer om honom. Börja med Shugos egen sida. Gå sedan till hans MySpace-sida. Där kan du lyssna och slipper lita på mina lösa beskrivningar av Shugos musik som en krokig flygtur bland molnen.

Du kan även kolla in MySpace-sidan för the Gellers, några barndomskompisar som Shugo spelar gitarr med. Det är rockigare än hans egen musik, som han beskrev det ”more fuzzy noise”. Och inte särskilt bra.

Vill du köpa Shugo Tokumarus skivor rekommenderas Dotshop, som också låter dig provlyssna.

Andra intervjuer med Shugo finns i Bad Bee och Coke Machine Glow.

Men som sagt, börja med Rodeo.

Vila i frid, Desmond

För ett par veckor sedan uttryckte jag här min förvåning över att Desmond Dekker fortfarande lever. Det borde jag inte ha gjort, för i onsdags dog han.

Var var veckans Veronica?

Ibland är det faktiskt riktigt bra med kvalitetskontroll. Jag ska sluta klaga på att så mycket av min arbetstid går att till att mängder av människor ska komma med synpunkter på varje liten sak som släpps ut. Dubbelkoll behövs, det är ju så trist när det blir fel.

Som igår, när sändningsproducenten (eller vad det kan heta) på SVT tryckte på fel knapp. Och i stället för ett nytt avsnitt av ”Veronica Mars” fick vi se det från förra veckan igen.

De första minuterna kunde vi visserligen läsa veckans textremsa, men när de upptäckte att texten inte stämde med replikerna tog de bort den. Ett kort tag försökte de med förrförra veckans textremsa, men det var ju också fel. Då kom texten ”Vi ber om ursäkt för problemen med textningen” upp på skärmen. Att det var fel avsnitt tog dem däremot tjugo minuter att lista ut.

Jag vill inte vara småsint (avsnittet kom ju faktiskt idag, på repristiden), men varje liten klantgrej gör att jag allt mer börjar tro på devisen ”TV är bäst på import-DVD”.

Gatukonst på Östermalm, del 3

Den här konstnären vet jag i alla fall inte är en ”Beckmansstudent med revolution i sinnet”, som Adrian skrev. Den här killen, som jag tror vill vara anonym, har inte gått Beckmans. Han har gått här.

Känns tryggt att se hans verk både på mitt kylskåp och på vägen till min videobutik.

Att inte kunna tycka något

Det händer så mycket som jag inte vet något om. Det är så oerhört skönt att inte behöva tycka något om det som diskuteras, att faktiskt inte ens kunna tycka något.

VM-guld i hockey, utan att jag ens visste att vi var i final.

Nedgång på börsen, och en kollega frågar mig ”Tror du att det kommer fortsätta gå neråt?” och jag höll på att börja garva, så underlig var det att få den frågan.

En blond tjej vinner Big Brother och folk verkar tycka att dokusåpor är något man fortfarande behöver förhålla sig till och ha en åsikt om. Jag tycker att det är ungefär som att diskutera om det är rätt eller fel att ha mjölk i sitt kaffe.

Londonslampa

Min kollega var i London i helgen. Blev grymt avis. Hon hade varit på Sheperds Bush Empire på koncert. Sett Ian Brown på gatan. Jag har bott vid Sheperds bush, granne med Ian Brown. Fick grymma flashbacks över hur trevligt London är. Bästa tunnelbanan i världen. Sedan gled jag och min kollega in på nittitalsmusik och annat londonrelaterat för oss kring trettio (London var musik på den tiden) Sen kom vi in på att det finns mer slampiga brudar i London (vilket kanske gäller de flesta större städer...) och att det finns alldeles för få slampiga damer i Sthlm. I love slampor ! Sedan kollade jag lite på det där world wide web och vips så hittade jag en video som innehåller allt det där som jag hade tänkt på. Perfekt.

Nu skall jag sätta mig ner med kalendern och planera in ett Londonbesök. Tjohoo...

Gatukonst på Östermalm, del 2

Är det något sånt här Adrian menar i sin kommentar om tuschpennor? Jag tycker det är en rätt skön nuna, lite Tim Burton-aktig.

Gatukonst på Östermalm, del 1

Boring, beräknade Barkley

För att få höra intressanta kärlekshistorier i poplyrik har man behövt vända sig till soul/r'n'b eller country. Överallt annars är det mest bara samma gamla vanliga ”I love you” eller ”I want you” eller “I feel so sad”. Kommer det något nytt så är det oftast så inlindat i poesi att det inte når ut.

Vill man höra annorlunda vinklingar på till exempel temat otrohet får man vända sig till Keyshia Coles ”I Should Have Cheated” eller Louvin Brothers ”While You’re Cheating On Me”.

Men det annrolunda ska självklart inte vara uttänkta enbart för att vara annorlunda. Det verkar inte alla ha fattat.

I veckan gjorde jag min medborgerliga plikt och lyssnade igenom Gnarls Barkley-skivan. (Jag kommer inte låta den ta upp mer av min tid.) Där slår Danger Mouse och Cee-Lo på stort med låten ”Necromancer”, som handlar om nekrofili.

Så beräknat annorlunda vinklingar på temat kärlek behöver jag faktiskt inte. Jag antar att Cee-Lo vill att vi ska bli chockade, men det känns så otroligt kalkylerat och trist. Det får bli Louvin Brothers en gång till.

Total request live

Hittade en video till en av mina favoritlåtar. Jag har lirat den ute i princip vid varje spelning i ca. ett halvår nu och jag får alltid minst tre förfrågningar vad det är. Rekordet togs förra vackan då det var sex personer som lurade på vad det var som spelades. Jag förstår varför, den knäcker som fan !

Njut musiken och den fantastiska inspelninggen från den Italienska televisionen. Vill ni höra den genom ett lite större PA så lirar jag på Nalen ikväll, fredag. Have a nice weekend.

Anna gör det igen

Precis när man tror att Anna Hellsten inte har något mer att skriva om varför hon inte är någon partybrud, då skriver hon en lysande text om en misslyckad kväll på Lundakarnevalen för tio år sedan.

Själv har jag liknande, suddiga minnen från min enda Lundakarneval, för fyra år sedan. Det var också alldeles för optimistiskt tunna jackor och borttappade människor och förvirring, men vi hade roligare än Anna verkar ha haft. Vi såg Latin Kings på Smålands nation. Underligt nog hade min karnevalsupplevelse precis som Anna Hellstens en koppling till Agurk Players. Magnus, vars lägenhet vi fullkomligt tog över och fyllde med tomburkar, bodde granne med han trummisen Måns Block. Eller hur det nu var. Som sagt: förvirring. Fast förresten kanske allt som någonsin hänt i Lund har en koppling till Agurk Players. Förresten så var Janne Kasks syrra med också, hon var trevlig.

Någon borde ge Anna Hellsten ett larvigt stort förskott för att skriva en generationsroman. Eller förresten, gör inte det. Hon skulle bara bränna alla pengar på köksmaskiner.

PS: Fy fan va' jag hatar svenska bloggar som ägnar sig åt att länka till andra svenska bloggar. Jävla ankdamm.

Ett franskt blandband

Phoenix, det bästa Princeälskande Strokes-coverbandet i hela Versailles, satte för ett tag sedan ihop ett playlist till Stockholms till formatet minsta gratistidning People.

De valde Dylan, Snoop, Bolan, D’Angelo, Neptunes-producerad hiphop, Kenny Rogers och – shock horror – The Strokes. Och det är ju trevlig lyssning för våren, så vi sprider listan vidare och erbjuder lite mervärde i form av några av spåren:

01. The Beach Boys ”Our Prayer”
02. Curtis Mayfield “Blue Monday People”
03. Kenny Rogers & the First Edition “Ruby, Don’t Take Your Love to Town”
04. Prince “The Ballad of Dorothy Parker”
05. Snoop Doggy Dogg & Nancy Fletcher “Lodi Dodi”
06. The Strokes “Under Control”
07. Usher & Ludacris ”You Don’t Have to Call” (Remix)
08. Urge Overkill “(Now That’s) The Barclords”
09. Stevie Wonder “Golden Lady”
10. The Red Krayola ”Victory Garden”
11. D’Angelo ”The Root”
12. T-Rex ”Mambo Sun”
13. Iggy Pop & James Williamson ”Sell Your Love”
14. Mystikal “Bouncin’ Back (Bumpin’ Me Against the Wall)”
15. Bob Dylan & Johnny Cash ”The Girl From North Country”

Åh, hantverkskunnandet bakom ett välgjort blandband! Speciellt övergången från Iggy till Mystikal är ju snygg.

Observera att det här inte är första gången som Kenny Rogers & the First Edition dyker upp på Extra allt.

The End

Yes... Så var det slut. The West Wing. Världens genom tiderna bästa TV serie. Om jag får tycka, i alla fall. Jag har slaviskt följt varenda avsnitt i sju år och trots att sista säsongen slackade lite i kvalite så är det med viss sorg som jag konstaterar att nu är det hela över. Och precis som Martin G och Dumburken skriver så var sista avsnittet riktigt kasst, men efter att ha levererat så många klockrena TV ögonblick så är det kanske tillåtet att vältra sig i någon sorts kladdig nostalgi och långa klipp filmade med en strumpbyxa över linsen.

Om nu någon skulle förvänta sig en poäng med detta inlägg så glöm det. Detta är ren terapi för mig som har förlorat en god gammal vän...

Mest kommer jag kanske komma ihåg The West Wing för några få mästerliga scener där musiken spelar en stor roll. Det finns ett alldeles fantastiskt avsnitt som avslutas med att Dave Brubeck's Take Five ligger som soundtrack i någonting som känns som en evighet. Det går väl kanske inte att förklara i text men bra är det. Fan... Jag kommer på alldeles för många bra musiksekvenser i The West Wing, jag tror det kanske kan bli ett eget inlägg en annan dag då jag känner för det.

Som tröst kan man ju antingen se om alla säsonger av The West Wing (inleds inom kort) eller börja se fram emot Studio 60 at the Sunset Strip.

Sedan är jag även riktigt sugen på att nya säsonger av Weeds samt Entourage börjar innom kort.

Ja, TV är det nya bio

Och hur har veckan varit?

Vårjacka (inköp)
Ovan till vänster ser ni min gamla vårjacka. Ovan till höger ser ni min nya, inköpt igår på Perry Como. Som ni märker tycker jag det är viktigt med variation i mina kläder och att uttrycka mig med färger och oväntade lösningar. Fast den nya jackan, med sina axelklaffar, känns ju ganska mycket ”Rhythm Nation 1814”.

Per Gunnar Evander ”Härlig är jorden” (bok)
Den här boken är två äldre än jag. Fast jag var tvungen att kolla det där med tryckåret. Den känns inte sjuttiotal, snarare femtiotal, med ord som ”eljest” och ”svårligen”. Det är deprimerande att språket ska åldras så snabbt. ”Härlig är jorden” är ju egentligen en tidlös berättelse om en man som bryter ihop efter att ha blivit övergiven. Hur kommer det gå med det vi idag tycker är tidlöst? Vad säger Ebba Witt-Brattström och Gringoredaktionen i frågan?

”Endagsvarelser” av Lars Norén (pjäs på Dramaten)
En teateruppsättning om åttiotalet där de faktiskt hade hållit sig helt borta från alla tidsmarkörer i scenografi och kostym. Inte en axelvadd eller glasbord så långt ögat såg. Och det var ju bra, precis som skådespelarna. Å andra sidan var pjäsen i sig rätt trist: en är alkoholiserad, en är lyckad men olycklig, en har haft cancer, en är skild, några är otrogna, bla bla.

“Veronica Mars” (tv-program)
Jag upprepar samma “MI:3” måste manusförfattarna förstå att det aldrig får bli alldeles för lätt för hjälten, då bryr vi oss inte. Men när Veronica ska lösa ytterligare ett detektivfall på 45 minuter så måste det självklart vara hur lätt som helst att få fram kreditkortsräkningar.

Philip Roth ”The Plot Against America” (bok)
I ”Endagsvarelser” pratade de faktiskt om Philip Roth, kallad Råttan. Som en illustration av mitt litteraturintag kan man här notera att när tidningarna skriver om hans senaste bok ”Everyman” håller jag på att läsa hans förra. Ständigt efter, hinner aldrig ikapp.

Serious Party på Marie Laveau (klubb)
När ett par finnar (Komposti) har åkt till Stockholm för att spela dub måste musiken, som Jens kom på, självklart kallas ”Ruotsi Reggae”.

Phoenix ”It’s Never Been Like That” (skiva)
Som ni alla har märkt så är det alltså tryckfel på det här skivomslaget. Där det står ”Phoenix” ska det ju självklart egentligen stå ”Les Strokes”. Ça marche, ça aussi, mais c’est pas même chose...

Fredagslåten # 1

Det går inte en fredag eftermiddag utan att jag lyssnar på låten som börjar så här:

I’m so tired of working every day,
Now the weekend’s come
I’m gonna throw my troubles away
If you’ve got the cab fare, mister you’ll do all right
I want to see the bright lights tonight

Meet me at the station don’t be late
I need to spend some money and it just won’t wait
Take me to the dance and hold me tight
I want to see the bright lights tonight

Det är alltså ”I Want to See the Bright Lights Tonight” med Richard och Linda Thompson från 1974.

Fast jag blev lite besviken när jag insåg att det är till ”the dance” hon vill åka. Jag har alltid hört fel och trott att det är ”the docks”. Det låter ju mycket mer romantiskt och samtidigt skrämmande. I hamnen kan ju vad som helst hända, speciellt om man festar loss. Helt plötsligt har man mönstrat på ett skepp till Buenos Aires. Vilken fredag.

Vem spelar när?

Varför finns det inget bra konsertkalendarium för Stockholm? Eller finns det utan att jag vet om? Säg till mig i så fall.

Jag vill ha ett kalendarium som sträcker sig mer än en vecka fram i tiden och som tar upp även riktigt små konsertlokaler, men som struntar i när Wille Crafford spelar.

Varför krävdes det ett SMS från Rickard för att upptäcka att Mount Eerie spelade på Ugglan i tisdags? Varför krävdes det att jag läste notiser på Pitchfork för att upptäcka att Ariel Pink spelar på Debaser ikväll?

Dalarnas köpcentrum

Efter att Vapnet släppt sin skiva om olycklig kärlek i Östersund väntar man nu på skivor om kärlek i andra medelstora, svenska städer.

Eller nej, det är klart man inte sitter och väntar. De enda som väntar är väl musikläggare på P3 som inte bryr sig om att Vapnet är tråkiga. Och så Terry Ericsson, som drömmer sig bort om sin ungdom i Norrköping.

Men kanske borde jag be mina musikaliska vänner att kompa mig på en motsvarande skiva om vår hembygd och hur vi var olyckligt kära när vi bodde där. När Vapnet sjunger om Thoméegränd, Rådhusgatan och Brunflovägen skulle väl jag kunna sjunga om Liljeqvistska parken, Stationsgatan och Wallintorget (där en tjej hånglade med mig med sådan frenesi att jag fick fläskläpp, det kan bli skivans mer skabrösa inslag).

Vapnet sjunger ”snart går jag sönder – Östersönder”. Jag skulle väl kunna få till något om att ”jag var bored länge, i Borlänge”. Men så uttråkad var jag ju inte.

Charles-Ethan Jönsson

Det roligaste med ”Mission: Impossible 3” är att det mesta i uppdragen verkar väldigt possible. Här behövs minsann inga komplicerade skenmanövrar eller finurliga tricks. Planerna som Ethan Hunt och hans IMF-crew drar upp är faktiskt rena rama Jönssonligan.

I ”M:I 3” försöker de (lite halvhjärtat) bygga upp bilden av att det är svårt att ta sig in i Vatikanen. Sedan visar det sig vara så enkelt som att klättra upp för en mur och täcka över en övervaknings-
kamera. För att få klättra upp för muren i lugn och ro fixar man lite trafikstockning runt hörnet och bråkar med de andra bilisterna. Det är som den gången när Jönssonligan fejkade ett bensinstopp mitt i gatan och Peter Harryson som värdetransportförare lydigt satt bakom i bilkön och väntade tills Vanheden kom tillbaka från macken.

När man väl har klättrat över muren drar man på sig en vaktuniform och då får man tydligen släppa in vem man vill för de andra poliserna. Det är ungefär som när Vanheden går omkring och är jäkligt trovärdiga i tre storlekar för liten polisuniform och röda strumpor.

Sedan används det gamla tricket för hur man obemärkt får saker ut ur en bil. Parkera rakt ovanför en gatubrunn. Kollegan i kloakerna lyfter på brunnslocket och tar emot den sak man ger honom genom hålet i bilgolvet. Det här gör Charles-Ingvar Jönsson hela tiden, men Ethan Hunt kommit på det först till film nummer tre.

Ändå tyckte jag ”M:I 3” var helt okej en solslöig söndags-
eftermiddag. Jag har faktiskt inget emot actionfilmer grundade på de gamla sanningen att skurkar skjuter sjuttio skott och träffar noll gånger medan hjältar skjuter ett skott och träffar i hjärtat. Men i ”Mission: Impossible” ska det väl ändå vara svårare än så?

Tidsfördriv

Det är bara att tacka om ta emot när den lämpligt döpta bloggen Och livet bara flyger förbi utanför fönstret bjuder på nördiga Youtubelänkar. Tecknat, techno, Star Trek och så killen som får ett Nintendo 64 i julklapp och håller på att SPRÄNGAS av glädje.

Måtte dessa killar aldrig växa upp och behöva skaffa jobb. Eller kan Youtubetipsare vara ett framtidsyrke?

Marknadsanalysen av mitt liv

Det här är min självbiografi, enligt Marknadsanalys.se.

Där skriver man in sitt postnummer och får veta vem man är, hur man bor, vad man köper etc. Ni har väl gjort det allihop vid det här laget. Men har ni gjort det med varje adress ni nånsin bott någon längre tid på?

Jag föddes paradoxalt nog som yrkesutbildad pensionär.

Jag växte upp som Lagom är bäst och var tydligen intresserad av styrketräning.

Sedan flyttade jag iväg och var kunskapstörstande. Jag köpte klockor och accessoarer.

När jag släckt törsten drog jag vidare till Internet och mingel. Jag fortsatte köpa klockor.

Nu är jag sedan ett tag en Kosmopolit. Jag bor i bostadsrätt i stället för hyresrätt, men eftersom min disponibla inkomst har ökat kan jag köpa ännu mer klockor och assessoarer.

Okej att de här marknadsanalytikerna har lyckats pricka rätt förvånansvärt ofta. Jag bor inte i bostadsrätt nu och jag var aldrig intresserad av styrketräning, men det stämde väl in på folk runt omkring. Men inte kan det ha krävt någon större ”analys” för att komma fram till att folk i Uppsala är akademiker. Och vilka är egentligen dessa människor med osläckbar törst efter armbandsur? Tittar inte alla på mobilen nu för tiden?

David Puddy!

”Seinfeld”-boxarna har nått fram till säsong sex. Bland extramaterialet har det hittills berättats om hur karaktärerna George och Kramer kom till. Snart hoppas jag på berättelsen om hur karaktären Jerry skapades. Då kan man snacka om kort extramaterial. Larry David kommer väl säga typ ”Well, we realised Jerry can’t act, so he’ll just have to play himself”.

När de kommer fram till säsong nio vill jag ha en special om David Puddy.

Patrick Warburton hette han som spelade Elaines kanske mest långlivade och mest minnesvärde pojkvän. Bilmekaniker, senare bilförsäljare, kristen, Arby’s-fan, nykter bakteriefobiker.

Efter ”Seinfeld” har Patrick Warburton bland annat försörjt sig som röstskådis i tecknade tv-serier. Det var ett bra drag, att leverera repliker är hans styrka. Det är som om allt som kommer ur David Puddys mun skulle kunnat göras till en catchphrase om det hade upprepats.

Kanske var det var författarna tänkte, att i nionde säsongen – när Puddy mest var med – visa att ”Seinfeld” kunde vara en gigantisk sitcom nästan helt utan catchphrases. ”Seinfeld”-författarna hade kunnat låta Frank Costanza skrika ”Serenity now!” varje gång han var med, nu fick det bli i bara ett avsnitt.

Fast oj, här sitter jag och analyserar ”Seinfeld” och almanackan visar 2006. Ursäkta. Jag ber att får återkomma när jag någon gång orkat se ”My Name Is Earl”.

Reggaefestival

Visst finns det andra tillfällen där jag skulle sticka ut ännu mer (hockeyläger, möhippa, dvärgkonferens) men jag skulle nog bli utstirrad om jag dök upp på en reggaefestival.

Ändå har jag en liten, liten lust att gå på Uppsala reggaefestival i augusti. Desmond Dekker kommer ju. Han gjorde ju ”The Israelites”! Och ”007 (Shanty Town)” och ”It Mek”!

Jag visste inte ens att Dekker levde fortfarande. Gamla reggaestjärnor som inte har kolat än brukar ju dyka upp förr eller senare på svenska sommarfestivalscener. Om de blivit senila spelar ingen roll, se bara på den ständigt turnerande freakshowen med Lee ”Scratch” Perry.

Uppsala reggaefestival låg illa till efter förra året. Uppsalapolisen hade bestämt sig för att en knarkrazzia på en reggaefestival faktiskt inte var som att ta godis från barn. De åkte dit och resultatet blev 90 (nittio) personer misstänkta för ringa narkotikabrott. Efter det var kommunen tveksam till fortsatt kulturbidrag, men nu verkar det ju bli av.

Om jag nu möjligen, möjligen åker upp tar jag i alla fall inte på mig något röd-grön-gul-randigt. Och om polisen muddrar mig kommer de inte hitta någon ganja. Som sagt, jag kommer sticka ut.