Original mot cover, del ett och två

Del ett:
The Royalettes – “It’s Gonna Take A Miracle” 1965
Laura Nyro – “It’s Gonna Take A Miracle” 1971

Del två:
The Originals – “The Bells” 1970
Laura Nyro – “The Bells” 1971

Dita väljer välgörenhet

Läser juninumret av brittiska Glamour. Ja, läs meningen igen, men det är ändå sant, jag läste brittiska Glamour. Man måste vara bred i sitt läsande.

I alla fall, det jag skulle komma till var att i juninumret av brittiska Glamour donerar fyra kända kvinnor kläder till välgörenhets-
auktioner. Tre vanliga brittiska modekvinnor väljer att stödja utrotningshotade djur, barnhem i Ghana och en organisation för kvinnor som fått missfall.

Men så kommer Dita Von Teese, nästan lika oväntad i brittiska Glamour som jag. Och hon ska självklart sticka ut, vara lite egen, ungefär som när hennes man Marilyn Manson har vita linser och är originell med "Tainted Love". Den välgörenhet Dita väljer är the Exotic World Burlesque Museum i Kalifornien, "beacuse it's the only museum of it's kind".

PK-Jonas säger: tvångsförflytta Dita till ett barnhem i Ghana! Så får hon se om hon tycker om att hon prioriterade rätt. Men det är klart, hon skulle kanske mest gå omkring och fråga om barnhems-
barnen har någon leopardfäll hon kan sätta sig på.

Broadcast blir nostalgiska

Kalla mig elitist. Men jag hatar när band släpper samlingar med "sällsynta spår" som jag redan har.

Allt är Suedes fel. Jag köpte alla deras singlar, rädd för att missa en bra b-sida. Jag köpte till och med singlarna från den tredje skivan, de som alla släpptes i två versioner. Det visade sig vara nästan helt bortkastade studiebidragspengar när Suede gav ut samlingen ”Sci-fi Lullabies”.

Och nu är det Broadcast som samlar sig. I augusti kommer ”The Future Crayon”, med b-sidor och udda låtar.

Ska man alltså inte få något för att man är ”ett lojalt fan” som jagar runt efter tolvtummare och sjutummare?

Det är inte att jag missunnar fler personer att få höra de här låtarna. ”Where Youth And Laughter Go” och ”Poem Of A Dead Song” är bland det bästa Broadcast har gjort. Men det är inte som på Suedes tid, de här låtarna finns tillgängliga nu, inte bara på skivbörsar. De är inte inlåsta, de flyter runt.

Och det är inte att jag missunnar Broadcast att få betalt för de här låtarna. Men att ge ut en samling förflyttar ett band från nutid till dåtid. De blir nostalgi. Broadcast, eller andra nu aktiva band, ska inte vara nostalgi.

Jag vill inte att Broadcast ska ta tre år på sig att göra nästa skiva också. De ska komma med ny musik. De ska därför inte kunna tjäna sitt levebröd på att omförpacka gammal skåpmat, hur välsmakande den skåpmaten än är.

Men mest är jag kanske rädd för att det här kommer att ändra min relation till Broadcast. Trots att jag redan äger låtarna kommer jag självklart, som ”ett lojalt fan”, gå och köpa ”The Future Crayon” i fysisk form. Precis som jag med studiebidragspengar köpte ”Sci-fi Lullabies”. Det var å andra sidan det sista jag gjorde som lojalt Suedefan, sedan tröttnade jag. Hoppas inte mitt förhållande till Broadcast går samma väg.

Linda Cardellini dansar

Bruce

Men snälla nån, människan heter Cockburn i efternamn. Kukbränna.

Okej, det uttalas ”co-burn” men det visste troligen inte läraren vid uppropet första dagen i skolan.

Blev han mobbad tror ni?

Rimma som Nelly F

Tvärtemot vad alla dramalärare säger så är det faktiskt bra att hoppa över konsonanterna. Det hörs kanske inte lika tydligt vad man säger, men det är därför man har mikrofon. Och det blir ju så mycket enklare att rimma då.

Som Nelly Furtado i nya ”Maneater”:

”Come on ev’ryboy whatchu here fo’?
Move yo’ body aroun’ like a nympho”

Ordet ”nympho” är ju bara så snyggt! Speciellt när det uttalas så där en stavelse i taget.

Det här blir en sommarplåga och inte mig emot. Först var jag visserligen besviken på att ”Maneater” var en ny låt. Att Nelly Furtado skulle spela in en Timbaland-producerad Hall & Oates-cover var faktiskt inte helt otroligt år 2006. Men det var för bra för att vara sant.

Thom Yorke utan de andra fyra

Thom Yorke -“Black Swan” från albumet “The Eraser”

Thom, pophögern, nittiotalet etc

Först hade jag tänkt att bara lägga upp en låt från Thom Yorkes soloalbum ”The Eraser”. Men så gled tankarna iväg.

Allt blandas samman, allt jag läst och hört och sett under dagen. Jag ser mönster som antagligen inte finns, som Russel Crowe i ”A Beautiful Mind”. Är jag bara trött eller är det att jag inte höll mig till enbart folköl?

Med Thom Yorke i lurarna satt jag ikväll på ett tåg och läste i nya numret av Bon om ”pophögern”, en artikel som kokar soppa på mediabloggar. Illustrerar gör bilder av Adrians brorsa, man skymtar en av tatueringarna.

I artikeln simmar tanken att det är en motsägelse med konservativ populärkultur, eftersom populärkultur ska handla om att bryta med det gamla. Därför är det konstigt med ”pophögern: kreddiga, kreativa människor som kommer ut som höger”. Den är tydligen en reaktion på nittiotalet, det där nittiotalet som allting jämförs med nu.

Att populärkulturen skulle vara revolutionär är ju helt befängt. Populärkulturen är femtio, sextio, åttio år gammal. Den är allt och inget, och alla kommer att använda den för sina egna syften. Påminn mig att aldrig använda ordet populärkultur igen. Men jag vägrar säga ”skarpkultur”, som tidningen Odd at Large tycker att man ska.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli, hon som skrivit om pophögern, borde ha lyssnat på Primal Screams nya skiva ”Riot City Blues”, som låter mellansvensk stadsfestival.

Har Primal Scream blivit riktiga gubbar, som inte orkar provocera? Har de blivit musikaliskt konservativa? Är de inte popvänster längre? Men snälla nån, ställ lite väsentliga frågor i stället, som om ”Riot City Blues” är ett skämt eller inte. Skivan går i alla fall inte att placera på en skala konservativ–revolutionär. Den är varken eller.

Det är inte Thom Yorkes skiva heller. Bara för att han har lite blippblopp istället för boogiegitarr är han inte automatiskt ”nyskapande”. Han bryter inte med det gamla. Men han är bra. Han låter som en tågresa en sen sommarkväll och kommer att hamna på blandskivor mitt emellan Hot Chip och Midlake.

Tidningen Sonic har satt Primal Screams sångare Bobby Gillespie på sitt senaste omslag. Han som var på tre av Pops omslag, på den där tidningen som tog slut samtidigt som nittiotalet, det där som allting jämförs med nu.

Jag får återkomma när jag väl läst senaste Sonic, det enda jag vet om Bobby-artikeln än så länge är att den, precis som om det vore nittiotal, är skriven av Andres Lokko. De två har liksom blivit äldre ihop, som två kepsmän på en bänk i parken. Lokko, han som fick folk att säga upp tidningsprenumerationer genom att skriva att Radiohead och Thom Yorke var onda. Lokko, han som fick symbolisera popvänstern.

Nej, det är ju Dennis Lyxén som verkligen symboliserar popvänstern. Han som får ta skit för att han pratar om Marx iförd snygga byxor. Strax före Bon läste jag Odd at Large-mannen Eric Schüldts intervju med Dennis Lyxén i nya Sex. Intervjun som slutar med att Dennis Lyxén säger att han och (gamle Refusedtrummisen, numera skäggisen) David Sandström ibland funderar på att återförenas. Han skrattar och säger att de har bestämt att i så fall vara ”sjukt dåliga”.

Kanske var det så Primal Scream tänkte.

Men jag behöver ju inte bry mig om Primal Scream längre, jag kan lyssna på Thom Yorke. Det är inte nittiotal längre. Pophögern skriver blogg, Adrian och hans brorsa är tatuerade, ingen sätter Bobby Gillespie på tidningsomslag. Nej vänta, det där sista har ju faktiskt inte förändrats. Det är väl så med vissa saker.

Ska vi tävla?

Ska vi tävla om vem av oss som hade tråkigast anledning till att inte gå på Ne-Yo på Berns i tisdags? Själv pluggade jag. Visserligen i halvskuggan av en ek, men ändå, kunskapsinhämtning går inte upp mot första versen i ”So Sick”.

Ska vi tävla om vem av oss som är inblandad i flest uppsättningar på Uppsala stadsteater nästa år? Den jag är inblandad i har premiär i april. Närmare bestämt fredagen den trettonde.

Ska vi tävla om vem av oss som enbart bryr sig om perifera saker kring Sveriges fotbollslandslag? Jag skiter i vem Ljungberg bråkar med, vem som står i mål och faktiskt om Sverige ens går vidare, bara Wilhelmsson klipper av den där jävla flätan. Det finns fler som tycker som jag, så den här tävlingen vinner jag kanske inte.

Ska vi tävla vem av oss som tycker sämst om årets sommarhit ”Boten Anna” med Basshunter? Att jag inte unnar den killen framgång är min starkaste anledning till att önska Zlatan lycka på planen, för då kan den där barnreggaelåten om honom få mer skjuts. Barnreggae hör sommaren till.

Ska vi tävla om vem av oss om ska på flest dop, bröllop och trettioårsfester i år? Varannan helg, hela året. Livsfasen där alla runt omkring mig hade inflyttningsfester verkar däremot vara över.

Prat om Tomas

- Varför recenserar dom Tomas Ledins skivor när dom gett honom ettor i tretton år? Då kan dom väl låta stackarn va' i fred?
- Men skrev inte DN nåt lite annorlunda?
- Du menar att en enda låt var lite bra?
- Ja.

"Elizabethtown"

Har precis sett "Elizabethtown". Jag vet inte varför.

Fick jag lära mig något? Att det är viktigt med familj? Att det är oviktigt med karriär? Att det är kul att träffa quirky tjejer? Att det är vackert i amerikanska södern? Att Cameron Crowe egentligen bara gör filmer för att få välja ut låtarna till soundtracket?

Allt det där visste jag redan. Och ni visste det också, utan att jag behövde påpeka det. Så kanske är anledningen till att Crowe gjorde filmen inte annorlunda än anledningen till att jag skriver den här texten: jag har lite tid över innan sängdags.

Black Jack

Att plugga filmvetenskap på universitetet är som en garant för att för all framtid undvika all film som bär det minsta tecken på att vara "djup" eller på något sätt en smula "svår". I mitt fall (Jag pluggade ett år filmvetenskap och lyckades skrapa ihop 5 högskolepoäng fast jag nog inte missade en föreläsning) så har sviterna efter dessa studier tagit sig extrema former.

Jag undviker all film som inte är lättsam komedi eller action. Skulle filmen i fråga inte vara från USA så skall det till storslagna recensioner från media och kompisar innan jag tar mig mod att kolla in trailern. Om inte en film verkar ha haft gigantisk budget och en massa storslagna hollywoodstjärnor i huvudroller och biroller så faller den mycket troligt utanför min radar.

När allt detta är sagt så kanske ni förstår bättre när jag säger att jag är rätt förväntansfull inför Nacho Libre. Det verkar dyrt, förutsägbart och fånigt! Perfekt. Tack för tipset, Erik. Kolla in trailern och boka första flyg till New York och se den. (Den kommer till Svedala till hösten och då kan man ju uppsöka sin lokala bio, fast då har jag redan laddat ner den för länge sedan. När skall de lära sig?)

Det är vackert nu

Yes, det är vackert... Överallt och alla. Jag har märkt att min musiklyssning har klart förändrats den senaste veckan i takt med att vädret har blivit bättre och bättre. Mer lugna och fina bitar. Rätt såsig musik, det passar bra till fotbolls VM, parksittande eller bara att gå runt hemma. Den här biten hittade jag någonstans på the world wide web och den har gått på repeat i lite över en vecka. Den är grym! Total sommarfeeling.

Jorge Ben - Errare Humanum Est

Jag har ingen aning vad han sjunger om men jag gissar på att han lovsjunger alla vackra flickor som man inte kan undvika vart man än tar vägen. Det är trevligt men ibland även lite jobbigt. Eller som en kompis till Jonas sade: Can't live with them, then you die. Eller: Life's a bitch and I want one.

Gatukonst på Östermalm, del 6

Någon har kommenterat verket "En inre delning" från 1965-66 av Gert Marcus.

Och hur har veckan varit?

”Fifa-skandalen” (fix idé på DN)
Sällan har ett telefonsamtal mitt i natten till en gammal Hagaelev gett så mycket utrymme i DN. De kramade verkligen ut varenda droppe ur den här väldigt torra historien. Det sköna är att så få andra hängde på attt DN känner att de måste påpeka att några faktiskt gjort det.

Pirate Bay (polisrazzia)
Sällan har så många tonåringar brytt sig så mycket om yttrandefriheten. Och det som fick dem att demonstrera vid Mynttorget var inte politiska fångars situation eller att USA på en FN-konferens inte ville att erkänna att kondomer är ett bra sätt att stoppa HIV. Det var deras egen rätt att få se ”X-Men 3” utan att betala.

”Tristram Shandy” (film)
Jodå, kul film. De vet att publiken nu har vant sig vid extramaterial på DVD:er och att det går att göra en hel film som bara består av extramaterial.

Det är däremot ett misstag att ”Tristram Shandy” blandar kända skådisar som spelar sig själva med kända skådisar som spelar roller. När Jeremy Northam dyker upp som ”regissören Mark” bryts dokumentärillusionen. Sedan kommer en numera tjock Stephen Fry som ”Patrick”. Varför?

Att karaktären ”Steve Coogan” (spelad av skådisen Steve Coogan) säger att han vill distansera sig från karaktären ”Alan Partridge” blir mer intressant när man tänker på att Steve Coogan (skådisen) gått med på att prata om det i filmen. Att Coogan än en gång spelar sig själv (senast var ju i ”Coffee and Cigarettes”) gör att man undrar om han har en stor plan för att bygga upp en legend om sig som divig och kanske inte särskilt talangfull. Speciellt som han ju – tvärtemot vad ”Rob Brydon” säger – faktiskt inte är en lika endimensionell som idolen Roger Moore. Men snart får vi chans att jämföra dem, eftersom Coogan ska göra Moores roll i filmversionen av ”Snobbar som jobbar”. Ben Stiller tar Tony Curtis-rollen.

”Invasion!” (pjäs på Stockholms stadsteater)
Kanske det bästa Jonas Hassen Khemiri gjort. Och det vill inte säga lite. Sedan gillade jag alla Tintinreferenserna också.

Betapet.com (livsstil)
Jag kan inte komma ifrån att det är fantastiskt att kunna spela ett parti Alfapet mot någon mitt i natten.

Lordi vs Lordy
Varför har ingen tagit reda på om de finska monstrens seger i Eurovision gör att Stevie Kotey och Andrew Meecham lägger ner sitt gruppnamn Lordy? De har ju tillräckligt med andra namn.

Gatukonst på Östermalm, del 5

Roth vs Woody

Det var svårt att läsa Philip Roths ”The Plot Against America” när man – som jag – sett ”Radio Days” ett tjogtal gånger.

Woody Allen har redan etablerat hela miljön. Hos en judisk arbetarklassfamilj på USA:s östkust under andra världskriget ser inredningen ut som den Santo Loquasto skapat och människorna ser ut som de skådisar Woody och Juliet Taylor valt ut.

Alltså satt jag där och läste Roths beskrivning av sin pappa, men jag såg bara Michael Tucker framför mig. För vissa är han känd för ”Lagens änglar”. För mig är han pappa Allen, och nu pappa Roth.

Jag såg Julie Kavner som Roths mamma och den lysande Kenneth Mars som en av rabbinerna. Det är bara Roths moster som jag inte riktigt såg som Dianne Wiest, de hade för olika personligheter. Men å andra sidan tänkte jag mig i stället Roths moster som Woodys lärarinna, hon som tar ifrån killen en kondom han tagit med till show-and-tell.

Det riktigt stora undantaget är hur jag tänkte mig den unge berättande Philip Roth. Självklart såg jag inte Seth Green som honom. Delvis för att den riktige Roth inte är rödhårig. Men mest för att jag inte bara har sett ”Radio Days” många gånger, jag har också sett ”Buffy the Vampire Slayer”. Jag kan inte föreställa mig Philip Roth som varulv.

Gatukonst på Östermalm, del 4

Ja, ni ser rätt. Någon har skrivit ut en liten etikett där det står "Snuttilleplutt-Prutt" och satt på ett elskåp på Riddargatan. Jag vet inte riktigt hur jag förväntas reagera.