Min old school lunchrast

Efter att ha köpt en fysisk skiva (!) i en butik (!) gick jag och postade ett brev (!) med frimärken som inte var såna där klistermärken (!) och sen köpte jag en macka med bland annat pesto (”the quiche of the nineties”). Och allt utom skivan betalade jag med kontanter!

Det är nästan så att jag vill ringa och lämna ett meddelande på en kompis hemtelefonsvarare, spela in en blandkassett och sen avrunda dagen med att se en musikvideo på MTV.

Bröderna Baldwin

Bröderna Baldwin startade pokertrenden! Och så William som tennislärare.

Varför är det ingen som pratar om William Baldwins insats i ”The Squid and the Whale”?

Han glider omkring som tennisläraren Ivan, kallar lillebrorsan ”my brother” som om han vore från Harlem och sedan har han ihop det med mamman. Allt medan han sportar en väldigt underlig, men inte överdriven, bakåtkammad frisyr. Han är – i avsaknad av bättre ord – störtskön.

Man undrar ju hur de kom fram till att ringa just William Baldwin? Man har väl inte sett honom i något sedan... ja, ”Backdraft” för femton år sen.

Jag trodde att det var för att regissören Noah Baumbach hade sett ”Elizabethtown”. (Han visste redan att den skulle vara dålig, men som fellow blandbandsregissör som älskar 70-talsrock kände nog Noah att han måste se allt Cameron Crowe gör.)

Jag trodde att Noah då insåg att det bästa med ”Elizabethtown” var en mullig Alec Baldwin, på gränsen till nervsammanbrott. Att gamle Alec skulle visa sig bli en sådan bra komisk skådis (han var även bra som gäst i ”Vänner”), det hade ingen kunnat gissa. Jag trodde att det var då Noah kom på att ringa Alecs lillebrorsa.

Men jag har fel. Alec Baldwin var ju med som berättarröst redan för fem år sedan i ”The Royal Tenenbaums”, av Noahs kompis Wes Anderson. Duon verkar ha en Baldwin-hangup.

Så kanske får någon av de andra Baldwinbrorsorna, Daniel och Stephen, en chans till comeback i Andersons och Baumbachs kommande samarbete ”The Fantastic Mr Fox” eller i filmen med Jack Black och Nicole Kidman som Baumbach ska göra.

Jag hoppas verkligen att vi slipper. Stephen Baldwin är så fruktansvärt irriterande.

Lördagsgospel

Igår natt vid halv ett såg det så här euforiskt ut i dj-båset när Adrian lade på Larry Levan-remixen av ”Stand on the Word”. På dansgolvet var det ännu mer hänryckt, rena rama gospel-
kongressen.

Vet kyrkan om att unga, svenska ateister då och då ägnar sig åt att hylla Herren så här ohämmat?

PS: Tack för festen, Erica och Frida.

Outskällda

Kanske blir det ingen Outkast-backlash. Mer av en Outkast-gäspning.

Än så länge är jag besviken på de recensioner av ”Idlewild”-skivan som jag läst. Jag hade hoppats på lite hederliga sågningar, lite typ ”gör en ny ’Southerplayalisticadillacmuzik’ eller lägg ner för i helvete”, men det mesta man får är främst fesljumma funderingar (tack för den, Hallert).

Kritik i förtid

Jag tycker att det är hysteriskt roligt att Aftonbladet har publicerat en sågning av ett tv-program som inte har sänts än. (läs här i Resumé)

Kerstin Hallert var väl så stolt över att ha kommit på formuleringen ”fesljumma frågor” att hon – trots att hon inte sett programmet än – inte kunde låta bli att skriva ner sin kritik. (Det är ju en alitteration och allting!) Men varför skickade hon iväg texten?

Tänkte Kerstin Hallert att det där med kvalitetskontroll är ju Aftonbladets starkaste gren? Tänkte hon då särskilt på hur samma tidning hade full koll på Bjørn Benkows intervjuer?

Thank God It's Hucknall

Simply Red - ”Holding Back the Years”

Jag hade först tänkt lägga upp den här i fredags. Men det är ju inte riktigt en fredagslåt.

Så vilken tur att det kommer en mulen måndag, för ibland vill man bara lyssna på en soulballad med Mick Hucknall. Extra allt ger er chansen.

José i solen

Apropå González, så spelade de hans musik på Dramatenterrassen, dit vi gick på fredageftermiddagen. (Nick Shay kom faktiskt förbi också, av slump.)

Och det är ju trevligt att sitta i solen, dricka chardonnay och lyssna på José. Om det inte hade varit enbart ”Crosses”-EP:n på repeat. När de fyra låtarna spelats fler än tre gånger kände vi att vi bara måste säga till. Även om vi visste att det var en risk, vad som helst kunde komma i stället.

Så började EP:n om från början. Vi sade till. Och fick... ”Life Is Live” med Opus.

Och vinet hade blivit ljummet i solen.

Gradvall, González, gratiskultur

En av de slöaste grejerna man kan göra på en blogg är att bara klistra in utdrag ur en maildiskussion.

Nick Shay skrev:
Förresten, för första gången på typ 10 år skrev Gradvall en krönika som håller Jarefors-nivå. (anm: betyder hög nivå) Sakligt, positivt (i bemärkelsen värdeneutralt) och ganska samtida.
Så angelägen har inte Grållan känts sedan han 1994 listade The Citizen som världens bästa kulturyttring.

Jag skrev:
Ditt positiva omdöme om Gradvalls krönika gissar jag är ironiskt. Kopplingen mellan ABBA-intervjun och José förstod jag inte alls, förutom att den där intervjufrågan alltid är kul (och nästan lika klassisk som ”In Swedish The Jam means 'sylt', like jelly, but that's not what you mean, is it?” och hela den anekdoten).
Men att säga att ”förut var det fult att vara kommersiell, det är det inte längre”, det är äldre än årsgångsvinet Gradvall kommer dricka framför tv:n ikväll.
Och att Pripps blå skulle vara ett öl för sportiga människor, när var det? Innan min tid i alla fall.
Och hur passar Patrik Isaksson in i det här?
Eller de där små klisterlapparna på Nick Drakes ”Pink Moon”-skiva: ”As heard in the Volkswagen ads”?
Menar Gradvall att artister inte förlorar något alls på att vara med i reklam? Fråga Nicolai Dunger om han gillade att associeras med Statoil.
Det intressanta med SonyBraviareklamen är ju hur de lyckas bygga hype inför en reklamfilm, del två är på väg nu, när de spränger färg över ett helt höghus nånstans i brungråa England. Om Gradvall hade skrivit om det hade krönikan möjligen kunnat kallas samtida.

Nick Shay skrev:
Nej, jag var allvarlig. Jag tyckte att Gradvalls krönika var bra. Kan vara mina erfarenheter från konstbranschen som spökar (”jo, samhället behöver kulturarbetare som berikar samhället och det är statens uppgift att betala”).
Men om du försäkrar mig om att tesen ”kommersiellt är inte längre fult” inte dominerar svensk kulturdebatt, även utanför tullarna, så är jag nöjd. Stockholms härliga kulturfestival, komplett med slagord om att ”allt är gratis” och vulgär Gärdetfestivalsestetik a la 1970 talar tyvärr för motsatsen.
Och det gör även den nu gällande kulturproppen med den klassiska skrivningen om att politiken skall ”motverka kommersialismens negativa verkningar”.
Dessutom är jag så naiv att jag tror att 3 (företaget) fått folk som annars lyssnar på E-Type att upptäcka Jim Noir (”och annan konstig musik”).

Jag skrev:
Jaså, säljs Dagens Industri utanför tullarna?
Har Jim Noir ("konstig musik" betyder i det här fallet alltså att försöka efterlikna "Rubber Soul" in i minsta detalj?) fått ny publik av den där reklamen? I så fall är det ju lysande för honom, på samma sätt som jag tycker det är lysande för José. De har mer att vinna än att förlora.
3 (företaget) har ju även gett senaste Bo Kaspers en härlig spridning.

Fredagsdisco

Yepp.

Bröderna Nilsson dunkar disco ikväll, fredag
Indigo på Götgatan
21 - 01

Kanske kommer laptopen fram ikväll också !

Tänkte bara säga det.

Essensen av Lebowski

Fuck-versionen:

Dude-versionen:

Outkastade?

Är det nu den stora Outkast-backlashen kommer?

Det finns nog ett uppdämt behov. ”Hey Ya” står de flesta upp i halsen. Även våra, vi som – i motsats till den här Village Voice-bloggaren – älskade den. Kanske kramade vi sönder ”Hey Ya”. Och kanske visste vi om det, vi spelade den om och om igen nyårsafton 2003/04. ”Årets låt!” skrek vi. Sedan dess har vi inte velat höra den.

Särskilt irriterade på ”Hey Ya” är självklart alla tru 4 life hiphopaz. De som alltid föredrar Big Boi framför André, diggade ”Speakerboxx” och inte ens lyssnade på ”The Love Below”. (Själv gjorde jag tvärtom.) De hade hoppats på ordning på torpet, men får de en skiva med southern rap? Nä, de får en trettiotalsmusikal och Cab Calloway-refränger.

Filmen och skivan ”Idlewild” kommer nästa vecka och handlar om spritförbud, gangsters, otrohet, far/son-förhållanden, musik etc etc. Och liksminkning. André spelar en begravningsentreprenör som tydligen sjunger ”We’re gonna make ’em look divine / On the way to heaven”.

Finns det något bättre sätt för en artist att riskera fiasko än att göra en musikalfilm? För varje ”The Body Guard” och ”Purple Rain” går det flera ”Glitter” och ”Moonwalker”.

Trailern och klippen lovar visserligen en del snygga dansnummer (plymer och paljetter verkar ha varit stora budgetposter) men det ser mer än lovligt skakigt ut med André och Big Boi som skådisar. Antagligen har Outkast tänkt ”friskt vågat, hälften vunnet”, ungefär som när de väljer sina kläder . Men att som amatör försöka spela mot Oscarsnominerade Terrence Howard, det är en större risk än att ta på sig en rutig kostym eller grön slips på rosa skjorta.

Men jag ska inte vara pessimist. Jag har ju faktiskt bara hört ett par låtar och sett ett par små scener. Vi får se om det blir något Outkast på årets nyårsfest. Eller nästa års Oscarsgala.

Peter Kadhammar

När ni vill stoppa något i munnen på dem som slentrianklagar på kvällspressen, då räcker det att säga två ord: Peter Kadhammar.

Tidigare var han på Expressen, nu skriver han i Aftonbladet. Ofta är det lysande, senast i porträtten av statsministerkandidaterna.

Idag om Reinfeldt:
”När vi senare talas vid, när han står i trappan med den vänstra foten ett steg över den högra, som på språng, noterar jag att hans ögon är bruna, stora, vackra – men stumma.
Det finns ingen stridslystnad, ingen sprittande glädje över den kommande valkampen. Hallå! Är någon hemma?”

Igår om Persson:
”Den fantastiska maktkoncentrationen medför att han får personifiera socialdemokratin och dess försök – som alla partier gör – att ligga rätt i förhållande till opinionen.
Sålunda sa han vintern 2001, när unga veganer tycktes vara en växande opinionsgrupp, att han äter kött med obehag.
– Jag undviker kött.
Han hade också börjat reflektera över att djur känner smärta.
Tre år senare tog Persson jägarexamen.”

Moralpanik

Är ni upprörda över att Patrik Sjöberg och Sven Nylander knarkar? Strunta i det, här kommer något riktigt att uppröras över.

I fredags natt på Spy bar uppenbarar sig den trettonåriga basisten i Dräp en hund. Hon dansade runt och klev på mina tår både en och två gånger till tonerna av Kornél Kovacs mashup av Coronas ”The Rhythm of the Night” och Booka Shades ”In White Rooms”.

Och hon är tretton år! Exakt lika gammal som ”The Rhythm of the Night”.

Hon och hennes föräldrar borde skämmas. En trettonåring på Spy bar - som inte kan dansa utan att kliva folk på tårna!

Ny grafik

Ja, det känns som om Extra allt skulle må bra av en liten ansiktslyftning. Blogger formatet känns trött och trist. Vi jobbar på det. Under tiden väntar jag på denna film skall komma upp på en torrent-site i min närhet !

Lawless is flawless

Igår upptäckte vi att Lucy Lawless (ni vet, Xena the Warrior Princess) faktiskt heter så på riktigt.

Hon föddes Lucille Francis Ryan och gifte sig med en Lawless.

Numera är hon skild och omgift med Robert Tapert, men klart som korvspad att hon behöll sitt efternamn.

Och det bästa med hela det här är nästan att den förste mannen hette Garth Lawless. Garth! Lawless! Tyvärr är han inte countrysångare, utan jobbar med data.

Vem bryr sig om Greg?

När Extra allt för några veckor sedan åkte till fjällen med vår Financial Advisor och vår Medical Advisor föll det självklart på mig och Adrian att fixa musiken till bilresan. Två låtar hade båda med på någon av skivorna: ”Dirty Work” (Adrian hade originalet av Steely Dan, jag hade med Kip Boardmans cover) och ”Chicago” med Sufjan Stevens.

Och ”Chicago” passar bra på bilresan. Den dyker upp i trailern för ”Little Miss Sunshine”, en amerikansk halvindiefilm om en bilresa, regisserad av en långfilmsdebuterande musikvideoduo. Den verkar väl okej och har blivit hyllad, fast inte av alla. I slutet av november kommer den på svensk bio. I rollerna finns bland annat Steve Carrell och Toni Colette och Alan Arkin.

Och så Greg Kinnear.

Vad är grejen med honom? Finns det någon som gillar Greg Kinnear? Jag kan använda överord som ”underskattad!” och ”outnyttjad!” om såna som Sara Rue och Amanda Bynes och (inte minst) Chris Eigeman, men jag bryr mig inte om Greg. Ändå dyker han upp bredvid Steve Carrell och Toni Colette.

Jag har faktiskt aldrig träffat någon som bryr sig om Greg Kinnear. Igår försökte jag tvinga fram ett svar ur mina film- och tv-nördigaste kompisar, men de orkade inte ens svara. En kollektiv axelryckning gick runt bordet och så smuttade alla vidare på ölen och bytte ämne.

Greg har visserligen nån sorts fansajt. Men kolla bara på bilderna som välkomnar en dit. Han ser ju likadan ut jämt – som ett vedträ.

Paper cuts

Skönt, nu är Olle på Vassa eggen tillbaka från sommaruppehållet. Det är härligt att läsa nyheter som är riktigt nischade (media, men mest tidningar och magasin) skrivna av någon som är riktigt insatt.

Helt plötsligt sitter man där och tycker det är oumbärligt att få läsa att Utemagasinet har gjort om sin design och att bodybuildingtidningen Body har hologramtryck på sitt juninummer.

Ännu en motljusvideo

Leve den fejkade intervjun

Norske journalisten Bjørn Benkow har åkt dit för att ha fejkat intervjuer, senast med Bill Gates. Man önskar ju att någon sagt till gamle Benkow att det där kanske funkade förut, men inte längre. För många övernitiska mediebevakare i varje buske.

Troligen kommer Benkow snart få skriva historien om sitt liv, en historia som väl fylls av lika mycket desperation och fattigdom som pressmeddelandet där han bad om ursäkt. Eller så blir det en larvig Toby Young-grej.

Men man ska inte helt avfärda den fejkade intervjun. Flera av Beppe Wolgers vindlande och roliga intervjuer från slutet av femtiotalet var väl helt eller delvis påhittade? Och ibland ligger påhittade citat närmare sanningen än man kan tro.

Sommaren 2003 skrev jag en intervju med Hans Blix utan att träffa honom (till mitt fanzine och jag erkände på samma sida, tyvärr var jag inte kaxigare än så). Där berättade Hans bland annat om hur han i sin barndom brukade palla äpplen i Uppsala. Strax därefter hörde jag hans ”Sommarprogram”, där han berättade om hur han som barn pallade frukt av dåvarande utrikesministern Östen Undén.

Förvärvsarbetets förkortningar

I dag var första arbetsdagen efter semestern.

Tillbaka i den värld där VF inte betyder Vanity Fair, där GB inte betyder Glace-Bolaget eller gigabyte, där SB inte betyder Slottskällans bryggeri, RB absolut inte har något att göra med grundämnet rubidium, BA inte är British Airways, där SR bara ibland betyder Sveriges radio.

Man märker att man är långt inne i statsapparaten när man inte associerar ”SS” med Hitler, ”PLO” med Palestina eller ”BUS” med pojkstreck.

Synkroniserat

Man kan ju inte låta bli att bli impad av detta högst standardiserade indiebandet. Låten är inte speciellt kul men den synkroniserade dansen är fantastisk.

Stealing Dan

Först den riktigt korta sammanfattningen: jag spelar härmed med i smart reklamkampanj. Eller möjligen i två stycken samtidigt.

Nu den nästan lika korta sammanfattningen: någon har fått Steely Dan att ge gratis reklam för en filmkomedi, ”You, Me and Dupree”. Eller så har Steely Dan kommit på ett underligt sätt att göra reklam för sin pågående USA-turné.

Och så äntligen hela historien:

Steely Dan, alltså Walter Becker och Donald Fagen, skrev för fem år sedan en Grammy-vinnande låt som heter ”Cousin Dupree”. Den handlar om en jobbig kille som kinesar på sin fasters soffa och stöter på sin kusin Jannine.

För två veckor sedan gick komedin ”You, Me and Dupree” upp på amerikanska biografer. Huvudrollerna spelas av Kate Hudson, Matt Dillon och Owen Wilson, den sistnämnde är även producent. Den handlar om en jobbig kille som kinesar lite för länge på sina nygifta kompisars soffa.

Nu är Steely Dan sura och tycker att de blivit bestulna på sin idé.

Men vad är det då som får mig att tro att det här är en fejkad nyhet, en smart reklamkampanj?

1. Filmkaraktären Dupree verkar inte ha så värst mycket mer än just namnet och kinesandet gemensamt med låtkaraktären. Han raggar till exempel inte på kusiner.

2. Humoristerna Fagen och Becker (de har ju en gång haft Chevy Chase som trummis) försöker lösa saken inte genom att stämma filnbolaget, utan genom att skriva ett öppet brev till Owen Wilsons lillebrorsa Luke, ni vet han den lågmälde.

3. Brevet är så roligt, fullt av nedrökta saker som ”hey, like, man, you know”, att man kunde tro att det är skrivet av författarna bakom ”Yacht Rock”-sketcherna.

4. Owen Wilson har svarat att han inte känner till ”this gentleman, Mr Steely Dan”, men vill att hela den här saken ska lösas så snabbt som möjligt, så att han kan jobba vidare med sin nästa film, ”Hey 19”. Och ja, Steely Dan hade 1980 en hitlåt med namnet ”Hey Nineteen”.

5. Dupree inte var det ursprungliga namnet på filmkaraktären. Så här står det på Wikipedia: “The film originally had only lukewarm support from the studio until the name of the title character was changed to Dupree, allowing for a huge marketing campaign.” I och för sig saknas källa, men hursomhelst.

6. Det som kanske mest får mig att tro att det här är är fejkat är Steely Dans historia. I brevet till Luke Wilson nämner Fagen och Becker låten ”Rikki Don’t Lose That Number” för att förklara vilka de är. Och för den låten blev de själva stämda för plagiat av jazzmusikern Horace Silver. Han fick betalt, eftersom introt var snott rakt av från hans ”Song for My Father”.


Lyssna själv:
Steely Dan – ”Cousin Dupree”
Steely Dan – ”Hey Nineteen”
Steely Dan – ”Rikki Don’t Lose That Number”
Horace Silver – ”Song for My Father”