Dubbelt upp

En dålig nyhet kommer sällan ensam. Först får jag reda på att Aud Schønemann (Modern i ”Fleksnes”) har dött. Sedan att Reese Witherspoon ska skilja sig. Ja, kanske borde det sista vara en bra nyhet, hon förtjänar bättre än den där Ryan, men ändå, tanken på att Reese kanske är ledsen just nu gör även mig ledsen.

Och stackars lilla Ava.

Femtio ord

Siffror
Han gick iväg på visningen, till Granitvägen 6A, en aprikosmålad tvåa. Men det var lågt utropspris, niohundrafemtio, nu med rådande ränteläge....
Han hade räknat, han skulle ha råd. Man måste vara noga med siffrorna.
Han kom tillbaka utan att ha sett lägenheten. Kollade på lappen. Det var visst 16A.

Arab Strap-publiken

Två motverkande krafter är lössläppta den här kvällen. I ena ringhörnan: det är lördagskväll på Debaser och många jeans har kommit hit bara för att bli nedspillda med öl till tonerna av rock.

I den andra hörnan: det är farvälturné med Arab Strap, två deprimerade skottar som spelar rock och dricker öl.

En folkgrupp som vill snacka och dricka öl. En folkgrupp som vill nicka med huvudet och jubla när deras favoritlåt börjar. Och framför allt ha tyst för att få lyssna på texter som ”It was the biggest cock you’d ever seen / But you’ve no idea where that cock has been / You said you were careful / You never were with me”.

Att det är lördag innebär en mer uppklädd publik än vanligt. Även Arab Strap-publik som hyschar åt de andra bär randigt, rutigt, prickigt, Adidas, Cheap Monday, dreadlocks, långt skägg, klänning och en leopardmönstrad gubkeps. Men tjejen i ett rött livstyckeliknande linne, hon var inte där för skotska depressioner.

Arab Strap-publiken kom tidigt och köade i kylan, det gick inte att förköpa biljetter. Och de får lön för mödan. Aidan Moffat och Malcolm Middleton (med kompmusiker) gör som man ska på farvälturné, tar fram gamla låtar. Ju äldre, desto bättre. Publiken låtsas uppskatta till och med en saggig sak, bara för att den endast finns inspelad i en outgiven Peelsession. Det här är ju sista chansen att applådera.

Allt medan Debaserpubliken pratar, skrattar, raggar, dricker öl. För dem är det inte ”Monday at the Hug and Pint”, det är lördag på Debaser. Kanske finns det få band som passar in bättre den här motsättningen än Arab Strap. Sorlet från långt bak i lokalen hade lika gärna kunnat vara inspelat bakgrundsljud till sångerna om olycklig kärlek och utspilld öl.

När Arab Straps sista konsert i Stockholm är slut går många i deras publik direkt hem. Kön utanför Debaser har blivit längre än när de stod där för fem timmar sedan. Att konserten är slut spelar ingen roll för de som köar, de vill spilla öl, skratta, hitta någon med den största kuk de nånsin sett. Arab Strap kommer inte tillbaka. Men allt de sjunger om fortsätter.

Somebody to love

Det är i helgen den stora deprissionen rullar in. Omställning av klockan mellan lördag och söndag. Suck. Vem kom på att vi skall förlora en timmes sol under vinterhalvåret. Är det inte mörkt nog liksom. Förstår inte vart det kommer ifrån. Onödigt krångel för att tillvaron skall bli ytterligare deprimerande. Jag har så satans svårt för mörkret. Blir verkligen nedstämd. Jag lovar att försöka hålla humöret uppe, men det är inte lätt.

Jag fortsätter att lägga upp lite vacker disco. Det skall tydligen vara slött, episkt och vackert denna vecka. Snart kommer det en timmes mix med liknande musik. Ge er några dagar till tåls så skall den nog komma upp på denna blog.

Sylvester - I Need Somebody To Love Tonight

På en helt annan tipp. Det var längesedan jag såg nått med Shyffert som jag tyckte var riktigt kul. Detta klipp fick mig att skratta. Kanske är det bara att jag är lite trött eller så är det faktiskt rätt underhållande!

Det roligaste han gjort är en liten film som jag tror gjordes för MTV i tidernas begynnelse där shyffert förklarar olika musikers tillbehör på någon sorts påhittad isländska. (krullur sladdur) Hittar det inte på Youtube för jag kommer inte ihåg vad det hette. Någon som kan hjälpa till?

Kategoriskt

Någon på jobbet frågade varför låterna jag lagt upp de sista dagarna var så infernaliskt långa. Lite "räcker inte tre minuter?" liksom. Svaret är naturligtvis NEJ på den punkten.

Allt under 6 minuter och snabbare än 110 bpm är kasst.

Det är mitt svar på sådana påståenden. Rätt kategoriskt kan tyckas, men det blir ju så mycket roligare på det sättet. Det tvingar mig själv att hitta argument (låtar) som passar in i den mallen och det tvingar mig i sin tur att ta ännu en djupdykning ner i iTunesbiblioteket, som har börjat bli allt för omfattande. När jag överförde all lagrad musik till den nya datorn igår så insåg jag att jag inte får plats med en bråkdel (då finns det ändå 250 Gb i den nya burken)

Skit samma! Här kommer bästa låten i världen: (idag altså)

Trentemoller - Take Me Into Your Skin

Det regnar och allt känns episkt. Vet ej varför, men så är det!

Speedshare

Som kritan konstaterade (i kommentarerna till Yousendit-posten) så är Speedshare minst lika bra, om inte bättre än Yousendit. Och vad kunde vara mer passande än att testa lite:

Jimmy Somerville -Smalltown boy (full 12'' version)

Vacker disko!

Robbie!

Jag har sån jävla lust att höra den här nya Robbie Williams-skivan ”Rudebox”. Jag skulle till och med kunna gå ut och köpa den för 230 kronor på Åhléns. Försök att få ner den från nätet har tyvärr misslyckats än så länge, jag hänger väl inte på samma ställe i cyberrymden som Robbie-fansen.

Ur de beskrivningar jag läst av ”Rudebox”: Manu Chao, Lily Allen, Pet Shop Boys, Robbie leker Mike Skinner och Shaun Ryder, munspel, banjo, en låt om Madonna. Fy fan, Manu Chao. En sådan blandning kan bara bli en riktig sörja, en slarvsylta, en kökkenmödding. En räkpytt med lakritsströssel.

Kort sagt, det kan bli precis som Paul McCartneys ”McCartney II”. Och den är ju, som jag skrev här, helt lysande.

Femtio ord

Begravningspaket
Vi bad att få honom lagd i deras mest rakt fyrkantiga kista. Det underlättade när vi slog in allt i presentpapper. Sedan satte vi en stor rosett ovanpå och sänkte ner honom i graven.
Vissa tyckte det var smaklöst. Vi tyckte han var en fin present till andra sidan.

Yousendit

Kollar rätt mycket musikrelaterade bloggar. Och det är en sak som jag inte kan sluta undra mig över. Varför använder folk andra tjänster än Yousendit.com för att lägga upp låtarna gratis?

Why?, but why?

Yousendit är enkelt och bara en knapptryckning ifrån download. Alla andra skittjänster har en massa reklam, fult interface, vänta 45 jävla sekunder innan du kan ladda ner eller endast en simultan nerladdning. Varför får någon för sig att inte använda detta utmärkta verktyg? Har jag missat nåt eller är folk bara idioter?

Som en hylling till dem så bjuder jag på detta:

Talking Heads - this must be the place (native melody) (extended version)

En notis: Har ni sett att vi äntligen fått tummen ur rumpan och tagit bort den där irriterande blogger reklamen längst upp, och så är ju loggan lite större! Det kommer mer på den fronten senare...

Intervjuade

Yrken på de som intervjuats av journalisterna på Odd at Large till det femte numret:

• Journalist
• Musiker
• Tatuerare
• Musiker
• Ständig sekreterare
• Journalist
• Journalist
• Modedesigner
• Dräkthistoriker
• Journalist
• Professor i litteraturvetenskap
• Fd chef för Svenska barnboksinstitutet
• Journalist
• Skivbolagsanställd
• Skribent/musiker

PS: När jag gjorde den här listan skrev jag inte hela ordet ”journalist” varje gång, utan använde CTRL+C och CTRL+V. På så sätt sparade jag jättemycket tid.

Borat

Nu har Kazakstan gjort som jag föreslog för tre veckor sedan och bytt taktik mot Borat. Läs här i DN.

Packad och glad

I går såg jag ett helt vanligt resereportage om Japan i ”Packat & klart”. Några fina vyer, pärldykning, shintotempel, ninjor, lite bad i varm källa. När det noga förklarades vad wasabi är kände jag mig väldig urban, som om wasabi är som ketchup för mig.

Men sedan ville väl SVT klämma in ytterligare en japansk klyscha och då blev det helt plötsligt socialrealism. På den pyttelilla karaokebaren de besökte var alla femtioåringar pruttfulla och halvhånglade med varandra. Eller om de bara stödde sig på närmaste person för att inte ramla. Och så ”sjöng” de. Inte för att jag vet vad det var för japanska låtar, men jag är helt säker på att så där skulle det inte låta egentligen. Stackars neralkade japaner, hoppas de inte har släkt i Sverige. Imorgon ska jag själv sjunga karaoke och inga kamerateam får vara med.

Gör japansk tv liknande resereportage om Sverige? En idyllisk midsommar i Leksand, kyrkbåtsrodd, resning av stången av Gropen, matjessill (”det är nästan som vår japanska sushi!”) och sedan – närbilder av ungdomsfyllan på Noret?

Första Woody i stället för senaste

I stället för att gå och se Woody Allens nya ”Scoop” i helgen såg jag hans fyrtio år gamla regidebut. Fast ”What's up, Tiger Lily?” är ju bara en japansk agentfilm dubbad av Woody.

Allt var filmbolagets idé och till slut tog de också över helt och lät bland annat en imitatör lägga på ytterligare repliker från Woody. Sedan klippte de in väldigt apart musik av the Lovin' Spoonful. Jag gillar Lovin' Spoonful. Woody Allen gillar INTE Lovin' Spoonful, han gillar jazz. Så kallar han också idag hela filmen ”förskräcklig”, ”intetsägande”, ”smaklös” och ”en ungdomssynd” (i Stig Björkmans intervjubok).

Kanske hade det blivit roligt om den japanska filmen helt tydligt hade varit superseriös, så att de dubbade rösterna var en tydlig kontrast. Men nu är det en väldigt glimten-i-ögat-klapp-på-baken-
James-Bond-film. Jag hade hellre sett originalet. Undrar vad det egentligen var på mikrofilmen, i stället för Woodys hemliga recept på äggsallad?

Efter ett tag blir det trist att se en massa japaner snacka om äggsallad. Om jag säger så här: det är mer variation på de olika affischerna till ”What's Up, Tiger Lily?” än det är på skämten i den.

Bye bye Borlänge

Jag kan i alla fall inte sluta tänka på den.

Så mycket kan jag säga om ”Farväl Falkenberg”. Den var fin. Men högsta betyg? Nä. Och då tillhör jag ändå den grupp som måste ha absolut störst chans att identifiera mig med filmen, halvunga män från svensk småstad.

Även om det är skillnad på Falkenberg och Borlänge hade filmen lika gärna kunnat heta ”Bye bye Borlänge”. Jag kände igen alla killarna. Han som vill starta cateringfirma och som absolut första åtgärd låter måla firmamärken på mammas bil. Och han som småkäbblat så mycket med sin mamma, sagt emot henne så många gånger att det blivit en vana. Till slut känns det helt logiskt att påstå att ”bacon inte är fetare än nåt annat”.

Själv är jag väl Jesper, han som kom hem på besök och pratar om vädret och bussar med sin pappa och sover i utdragssoffan. Men det är svårt att veta vem Jesper egentligen var. Kanske hade det kommit fram om det blivit en tv-serie i fyra delar, som det var tänkt.

Nedklippt till ett timslångt avsnitt hade vi nog kunnat slippa en del campingplatser i motljus. Nu blev det för mycket. Om den skulle ha hetat ”Bye bye, Borlänge”, vad hade filmats i motljus då? Masenbadet, trodde Magnus. Inte alls lika poetiskt som de där havsstränderna.

Och inte hade man kunnat undvika centrum, som den här filmen gjorde? Det är ju i centrum, på bussgator och gågator och tomma butikslokaler och konditorier, som små städer verkligen är småstäder. Det är ju där man går och drar och längtar tillbaka till en tid när stan inte kändes lika liten.

Fast även om jag kände igen mig i personerna så kände jag inte igen mig i den här barndomsromantiken. Jag vill inte vara sex år igen. Jag trodde ingen ville vara det, jag minns inte de åren som särskilt oskyldiga eller enkla, som i super8-bilderna. Jag trodde alla ville vara typ 21 eller 17.

Och barndomsromantiken, det är bara en sak som fått mig att tänka på ”Farväl Falkenberg”. Är det mer jag missförstod? Allt det där som sades med berättarrösten, det var väl inte tänkt som annat än riktigt vilsna ord?

En film som inte kommer med några svar eller någon sensmoral, det känns skönt. Men någon Oscarsnominering ger det inte, trots super8-nostalgin.

Idag kl 13.00: äntligen?

Beach House så in i vassen

Beach House – ”Master of None” mp3

Höstmusik! Beach House från Baltimore är det amerikanska Broadcast! Victoria Legrand är den nya Hope Sandoval! Som främsta influens på sin Myspace nämner de The Zombies! De verkar ha gjort en fotosession i samma vass, på samma bro och samma motljus som i ”Farväl Falkenberg”! Fast på hösten! Köp skivan!

Korrigering

Jag blev tillsagd av B att det var helt åt skogen när jag i torsdags klumpade ihop Deftones med Nickelback och Creed. Jag ber om ursäkt. Jag kan faktiskt inte påminna mig om en enda låt med Deftones, så jag borde ha lämnat dem utanför det här.

B sa att det var som att det är som att klumpa ihop Lily Allen och Britney Spears och kalla det pop. Och så sa han att Deftones var Lily och Nickelback var Britney.

När jag tänker efter så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att den liknelsen säger mer om B än vad det säger om någon av de här artisterna.

Äntligen!

”Kul, långa sammanträden med Horace...”

Dagens guilty pleasures

Sedan jag för två veckor sedan sade ifrån kring Guilty Pleasures-larvet har många andra gjort samma sak. Så den här (långa) texten behövs inte.

Eller jo. För det finns mer att säga än att det ju i dag tvärtom anses hippt att lyssna på Toto. Det är visserligen sant, eller ja, man kan läsa Martin Gelin som att det snarast är ”väldigt 1997” att lyssna på Toto. Men från allt det här måste vi ju ta ett steg till.

Vi måste hitta musiken som är skambelagd i dag. För kom inte och säg att det inte finns skambelagd musik. Fördomarna finns kvar, även om det inte längre är den mest kommersiella musiken som är förbjuden, som för punkarna och proggarna. Maroon5 är alltså inte skambelagd musik.

Vilken musik är det vi i dag avfärdar, utan att ens ha lyssnat? Vilka låtar är det vi om tjugo år kommer att spela och lögnaktigt säga att vi försvarade den här redan när den kom? När Martin Gelin om tjugo år skaffat bostadsrätt i Vasastan, blivit en Jan Gradvall och sätter ihop samlingsskivor, vad kommer han ha med? OC-rocken? Norah Jones? James Blunt? Daniel Lindström? Black Eyed Peas? Eller Tomas Andersson-Wij (som jag gillar)?

Den brittiska Guilty Pleasures-grejen (och här räknar jag in Gradvalls samlingskiva ”Mainstream”) är ju bara en nostalgitripp. Inte mig emot, den har fått mig att upptäcka en del engelska sjuttiotalslåtar (som ”Hold on to Love” med Pete Skellern), men mer är det inte. Det hade varit roligare om de fått mig att ifrågasätta mina musikprioriteringar just nu. Blåst undan lite damm.

För första gången på år köpte jag för någon månad sedan den engelska tidningen Q. De hade Guilty Pleasuresspecial och besökte Sean Rowleys klubb Guilty Pleasures i London. Q-journalisten påpekar att en del av det som spelas där har väldigt lite med vare sig skam eller bortglömda pärlor att göra (t.ex. Blondies ”Heart of Glass” och ABBA).

På Q:s lista över 25 ”guilty pleasure”-album är det nyaste från 1993 (Counting Crows). På listan över 50 ”guilty pleasure”-låtar är bara tre från den här sidan millennieskiftet. Och här har de träffat helt rätt: Ronan Keatings ”Life Is A Rollercoaster” dyker upp i hjärnan då och då, ”Don’t Stop Movin’” med S Club 7 är en modern dansgolvsklassiker och Nickelbacks ”How You Remind Me” är kanske den minst fruktansvärda låten i post-grungen.

Ni märkte där hur jag inte kunde få mig själv till att skriva något bra om Nickelback? Nej, det känns bara för hemskt, hans raspiga röst, hans frisyr. Kanske kommer hemskheten blekna på tjugo år och jag kommer ljuga och säga att jag var nere med den bredbenta, men känslosamma getskäggsrocken från dag ett. Det kommer inte vara ljug att jag gillade Pearl Jams första och köade för att få köpa den andra. Men sedan kommer jag väl bre på om Nickelback, Creed, Puddle of Mud, Deftones. Se fram emot Gelins samling ”Goatee”, lagom till julen 2026.

The Sleepy Dream

I natt drömde jag att jag gav vatten till en väldigt, väldigt törstig häst. Han drack verkligen otroligt mycket. Sedan drömde jag att jag övertalade Luke Steele i The Sleepy Jackson att åka ut på turné.

Det där med hästen vet jag inte vad det kom ifrån. Det var nog inte en sanndröm.

Luke verkar däremot redan turnera, men inte utanför Australien. Nästa inplanerade spelning är dagen innan nyårsafton i kuststaden Lorne, Victoria. Där har jag varit, men det var länge sedan.

Spela mera

Igår kväll såg jag några kompisar band, Animal Hearts, spela i ett trångt sovrum i Midsommarkransen. Mellan låtarna fick publiken hjälpa till med att skicka instrumenten fram och tillbaka. En banjo hit, en gitarr dit. Killen bredvid mig fick hålla Anders öl när han skulle spela melodica.

Det var Animal Hearts första spelning. Men jag vet inte hur många gånger jag sett de här killarna spela, speciellt Calle och Zäta. Eller i hur många konstellationer. Banden har hetat Paddingtons, Blame, Dandelion Seeds, Elvis, Liebe Rebel. Ett tag hette bandet Lee och jag fick vara med som trummis. Sedan upptäckte de att jag inte kunde spela trummor och degraderade mig till tamburinist.

Om sovrumsspelningen i Midsommarkransen inte hade varit skulle jag ha kunnat åka till Norrköping och sett Rickard ”Discolor” Sjöberg spela på en endagsfestival. Rickard (som jag skrivit om förut) har jag också sett och hört i många olika varianter. Med mandolin, med piano, med elgitarr, med laptop, som singer/songwriter, som schlagersångare.

Och om jag inte hade velat åka till Norrköping hade jag kunnat hänga i baren och lyssna på Adrian spela skivor på Babylon. Jag har hört honom spela skivor många gånger, allt från hans Mo’ Wax-period i Borlänge till den nuvarande gubbrock- och cosmic disco-perioden i Stockholm. Förresten var Adrian sångare i tidigare nämnda bandet Elvis, som tog med sig en egen stol till sin enda spelning, för att kunna slå sönder den på scenen. Men en vakt kom och tog den.

Nu sitter jag här på söndagkvällen och blir nostalgisk. Men det slår mig att det kan komma lördagar när ingen jag känner har en spelning någonstans. När alla har lagt ner och möjligen tar fram gitarren eller laptopen eller taktmixarna sent på fester, efter att vi andra har fått tjata hela kvällen. Att allt, inte bara en tillbakablick som den här, blir nostalgi.

Det kan komma en tid när jag inte kan vänta mig nya bandnamn från Calle och Zäta, nya genrebyten från Rickard eller att Adrian snöar in på något nytt. Det vill säga, teoretiskt kan den tiden komma. Men känner jag de här killarna så tror jag faktiskt inte att det blir så.