Julkalendern 2006

Imorgon börjar december. Bara trettioen dagar till nästa år, inte långt till framtiden. We can't wait.

Men först måste vi städa ut det gamla. Så precis som förra året sammanfattar Extra allt året med en julkalender. Ett inlägg per dag fram till jul med allt som varit 2006 för oss.

Väl mött, önskar Adrian & Jonas, a.k.a. Extra allt

Badly Drawn Boy-publiken

Jag är besviken. Såg inte en enda härmarluva i publiken på Nalen. Inte ens mannen med flint hade en Badly Drawn Boy-mössa som kamouflage.

Femtio ord

Generationsgap
Jag vet inte vad min morfars föräldrar hette. Eller mormors eller farmors. Däremot farfars, men bara av slump.
Ingen har berättat nåt. Jag har inte frågat.
Inte underligt att jag absolut inte känner att jag lånat jorden av mina barnbarns barn eller bryr mig om kärnavfallet för deras skull.

Inte helt referensfri Bond

Någonstans har väl Bondproducenterna tänkt på förnyelse när de gjorde ”Casino Royale”. Men det är ju inte första gången det pratas om förnyelse kring James Bond.

Större försök till totalrenovering kommer alltid när de byter Bondskådis. En tv-skådis med glimten i ögat (Roger Moore, Pierce Brosnan) följs alltid av en tuffare skådis med mer dramacred (Timothy Dalton, Daniel Craig). Det är naturlag, som ying och yang. Och när Brosnan kom skulle Bond sluta smacka miss Moneypenny i baken, som någon sorts ursäkt för Connery och Moore.

Ändå hade jag nästan gått på myten om att man den här gången hade börjat om från nytt, rensat bordet, suddat tavlan. Att de hade bestämt sig att göra en bra film om James Bond, inte bara en bra film som måste jämföra sig med de andra filmerna och på något sätt vara en kommentar till dem. ”Casino Royale” skulle ju för sjutton handla om hur James Bond får sin 00-status, tänkte jag. Men det är bara ett trick för att få oss till biografen, ungefär som när Bond blev av med rätten att döda i ”Licence to Kill”.

Sedan är det vi luras dit att se faktiskt en okej actionfilm, även om de inspirerats lite väl mycket av ”Celebrity Poker Showdown”. Förutom att skippa klockor som sprängs och skor med knivar i visar ”Casino Royale” mer än tidigare James Bond som den tragiske legosoldat han är, en föräldralös pojk som hjärntvättats av MI6. Han sköljer blodet från ansiktet och bedövar sig med whisky.

Men de kunde inte låta bli att referera till allt som varit. Frånvaron av miss Moneypenny MÅSTE tydligen kompletteras med ett fånigt skämt när Bond först möter Vesper Lynd. Och när någon kommer upp ur havet i en Bondfilm, då tänker man ju direkt på Honey Ryder i ”Dr No”, det gäller inte bara Bondnördar (annars hade de inte kört det med Halle Berry).

Ekon av min ungdomstid som Bondnörd (när jag tyckte bäst om ”Seen” Connery och kunde namnge typ B-fotografer i alla filmerna) fick mig också att sitta kvar hela eftertexterna. Jag lyssnade på Monty Normans Bondsignatur och sedan Chris Cornells brötiga titellåt en gång till, bara för att få se de där orden som alltid brukar stå sist, slutorden i varje Bondfilm.

Och de stod där nu också: ”James Bond Will Return”. Som om någon hade tvivlat.

Gwen vs Arvo

En mission i livet vore ju inte helt fel att ha. Eller ja, det behöver inte vara en mission i livet, men åtminstone en mission med att skriva det här. En övergripande tanke bakom varför jag sitter här och skriver på Extra allt. Något jag vill uppnå.

Som Eric Schüldt i Odd at large, som har som mission att få fler unga bloggare att gå på opera eller lyssna på Arvo Pärt. Han tjatar verkligen om opera och Arvo. Hela dagen lång: Pärt, Pärt, Pärt. Ja vi vet, vi har hört honom, han är bra, han har skägg och liknar ibland Stanley Kubrick, ja ja. Av de som inte har hört honom kommer kanske Erics tjat leda till att några promille orkar leta sig förbi skägget till musiken.

En mission jag redan har startat är att motverka nutida popartister som lånar refränger från musikallåtar. Det var i februari 2005 när jag klagade på Gwen Stefanis "Rich Girl", med refräng från "Speleman på taket". Nu måste jag säga till igen och det frustrerande är att boven återigen är Gwen. I sin senaste singel "Wind It Up" lånar hon från "Sound of Music".

Att Gwen Stefani är flippad visste alla redan. Och ibland har det varit på ett roligt sätt. Det går inte att vara sur när man hör hennes "the shit is bananas, B-A-yanayanayeah". Men joddlingen på "Wind It Up" är inte skoj.

Än så länge ligger "Wind It Up" bara på plats 36 på Billboard Hot 100, tio placeringar under Weird Al Yankovics "White & Nerdy". Men att en skämtlåt som faktiskt är tänkt som en skämtlåt går bättre än Gwens joddling, är det ett tecken på att jag kan lyckas med den här missionen? Knappast. Gwen kommer undan även med joddlingen. Hon kommer stiga på listorna, att jag står här och försöker hålla emot kommer göra minimal skillnad. Inte ens en promille kommer vända "Wind It Up" ryggen, inte ens om jag uppmanar er att lyssna på Arvo Pärt i stället.

Gwens ben kommer fortsätta att vinna över Arvos skägg. Snart sitter jag här och klagar på en refräng lånad ur "Jesus Christ Superstar".

Ben och hans bitches

Jag tänker inte bli en DN-bashare, men idag skriver Mattias Dahlström en notis i DN Kultur om Ben Folds cover av Dr Dres "Bitches Ain't Shit". Rubriken är "Veckans covervanvett: Ben Folds gör pianopop av Dr Dre", men i texten nöjer sig Dahlström med att kalla låten "årets motsvarighet" till Nina Gordons NWA-cover.

Problemet är bara att Ben Folds cover släpptes för 20 (tjugo) månader sedan. Då snackar vi mer än ett och ett halvt år när jag då och då har kommit på mig i jobbkorridoren nynnandes textrader som "lick on my balls and suck my dick" och hoppats att ingen har hört.

Att "Bitches Ain't Shit" kommit på en samingsskiva för ett par veckor sedan gör det varken till årets eller veckans cover.

Fredagskväll out of sight

Vad har jag haft för fredagsrutiner genom livet?

Åka från mellanstadiet och träna badminton, förlora mot Tobbe, kanske köpa godis av Rolf i badmintonhallens svettluktande fik, sedan sitta med blött hår i bilen hem och lyssna på ”Metropol”.

Komma hem från högstadiet och slötitta på ”Disneydags” eftersom det är det enda som är på tv, halvsomna och sedan gå på disco eller vad man nu kallade det. Önska Shamen och Stereo MC’s och Erasure av DJ Micke Karlsson.

Äta Quattro med pappa och syrran framför TV2:s nöjesprogram klockan åtta. Ofta med glad göteborgare som programledare. Det är så att jag riktigt känner smaken av pizzaskinka bara jag ser Oldsberg eller Treutiger.

Läsa DN På stan vid frukostbordet. Titta på bioannonserna. Tänka att alla de där filmerna vill jag ska komma till Sandrew 1-2-3 på Borganäsvägen.

Nu för tiden går ”På spåret” visst på lördagar. Och pizza kan jag ju köpa när som helst.

Min fredagsrutin är idag oftast att vara trött på att vara bland folk, gå hem och lyssna på Midlake sjunga: ”Let me not be too consumed with this world / Sometimes I want to go home / And stay out of sight for a long time”.

Sufjan Stevens-publiken (bild)

Gästfotograf: Björn

Populärkultur i P3

Jag fick vidarebefordrat en platsannons från P3. De ska starta ett nytt program om ”populärkultur” och en kompis tyckte att jobbet skulle passa mig.

Och jag funderade faktiskt på att söka, men sedan ändrade jag mig av skäl jag återkommer till. Nu är det för sent, ansökningstiden har redan gått ut.

Så här stod det:

”SR P3 Stockholm söker producent, programledare och reportrar
Populärkultur i P3
SR P3 Stockholm ska under 2007 producera ett ännu namnlöst program som ska bevaka populärkultur med stora ambitioner för både innehåll och lyssning. Vi söker nu producent, programledare och reportrar till detta program som ska börja sändas i januari 2007.
Du som söker är intresserad av i stort sett allt som definieras som populärkultur och har stenkoll på nya teveserier, nya webbsidor, ny litteratur, ny musik i många olika former och dito film och dessutom alla oheliga allianser med dessa beståndsdelar. Youtube, Klick, Nöjesguiden, Entourage, Lindsay Lohan, Stureplan.se, Fergie – allt är för dig företeelser som du bryr dig om.
Du har förmodligen ett omättligt behov av att läsa magasin och förstår varför man måste se de senaste filmerna och teveserierna före alla andra. Schlagerfestivalen är för dig vad älgjakten är för män i 50-årsåldern och dessutom tycker du att Nobelpriset känns lite… off.”

Visst är ”allt är för dig företeelser som du bryr dig om” en formulering man inte trodde skulle kunna slinka förbi P3:s kvalitetskontroll? Sådant säger mer om ambitionsnivån på programmet än att de skriver att det finns ”stora ambitioner för både innehåll och lyssning”.

Och visst är det underligt att i en beskrivning av programmet inte hänvisa till själva ”populärkulturen”, utan mest till annan media som man vill efterlikna? Vill de alltså göra ett slags Klick på radio, där man mest läser högt från Peoples nätsida om de senaste kändisskilsmässorna?

Och visst är det underligt att klumpa ihop ”Entourage” med schlagerfestivalen? Och om man ska vara en sådan som vill ”se de senaste teveserierna före alla andra”, ska man då inte redan ha gått vidare från ”Entourage”? (Förresten - och nu blir jag petig - så heter det ”se innan alla andra”.)

Och visst är det underligt att göra en markering mot just Nobelpriset? Speciellt som de ändå vill att man ska ha stenkoll på ”ny litteratur”. Vad menar de då? ”Djävulen bär Prada” eller vadå? Knappast Martin Luuks häften på Loyal press, det är den enda helt nya litteratur jag läst det senaste halvåret. Troligen lade P3 in markeringen mot ”finkulturen” för att slippa en massa Eric Schüldt-wannabes, som bara skulle komma och vilja spela opera mellan Lily Allen-hitsen.

Kanske var det ändå till sist omnämnande av Fergie som gjorde att jag struntade i att söka jobbet. Fergie? Skulle jag alltså stå i ett radioprogram och prata om den där ”London Bridge”-låten och hennes rumpa? Varför då?

Nej, jag får nog stanna kvar och gömma mig på det jobb jag har.

Femtio ord

Karin
Vi var på fest och hälften av tjejerna hette Karin. De hade tagit över köket. Vi tittade in ibland och ropade ”Karin!” för att se om de vände sig om. Varje gång.
Karinorna var inte så smarta.
Fast värre var de som inte hette Karin men vände sig ändå.

Indigo sessions

Ikväll är det dags igen. Jag och brorsan underhåller på Indigo med sedvanlig disco och annat spännande. Kom förbi och fira att det är fredag, eller att det är mörkt, eller vad nu ni annars kan tänka er att hitta på för svepskäl för att gå ut och dricka öl. Behöver ni hjälp med att hitta en anledning till att gå ut så är ni välkomna att kontakta mig via extra allts mail adress (ni finner den till höger, lite längre ner på sidan) jag är en mästare på att komma på anledningar till öldrickande, så tillsammans kan vi nog komma på ett bra alibi till fredagsnöje.

Och i sedvanlig ordning så bjuds det också på en låt :

Makossa & Megablast - Galaxy 82

Slutligen ett litet meddelande till Blogger (plattformen vi kör denna blog på): Varför funkar det aldrig att göra inlägg smärtfritt... Det krånglar ta mig fan alltid

Junior Boys-publiken

Alla ville se kanadensiska Junior Boys på Debaser igår. Men ingen ville dansa.

Jo, kanske tre-fyra killar längst fram. Varför var inte Jamaica-killen från Yo La Tengo-konserten här? När funkbasen var igång som mest kunde det ju blivit ett disco.

Fast ändå inte riktigt. Junior Boys står och väger mellan disco (därav den färgglatt klädda publiken) och något sorts svårmodig och halvsvulstig stadiumsynt (därav den svartklädda Depeche- och Kent-publiken). Jag önskar de tog steget fullt ut åt något håll. Antagligen skulle jag inte gilla stadiumsvulsten och antagligen skulle de inte klara av att göra särskilt bra disco, men hur som helst skulle jag slippa känna mig så kluven.

50 Cent och souvenirerna

Ikväll spelar 50 Cent på Hovet. För att uppmärksamma det återpublicerar jag en text från mitt fanzine om Fiddys förra Stockholmsbesök, i september 2003:

Allt är pengar

Utanför Globen delas kepsbärarna i två grupper. Rak keps till höger, till hockeyrinken och Toronto mot Färjestad. Sned keps rakt fram, till hiphopkonserten.

Men båda händelserna är familjeföreställningar. En del av publiken inne på Hovet når knappt över kravallstaketen som omringar souvenirförsäljarna.

Där, innanför kravallstaketen, finns bevisen för att du har varit här ikväll. Att du såg 50 Cent på Hovet i september 2003. T-shirt 270 kronor, affisch 60 kronor. Det räcker inte med kvittot på biljetten, som i sig kostade 350 kronor.

I februari gav 50 Cent ut ”Get Rich Or Die Tryin’”, det snabbast säljande debutalbumet på länge, trots nedladdning och CD-brännare. Han är Curtis Jackson från Queens, New York, knarklangaren som blev skjuten nio gånger, men överlevde och nu är ärren bevisen på att han är äkta. Som alla hiphopartister marknadsförs han med ett drag av seriefigur över sig. Han är som en leksak som inte säljs utan tillbehör. Du får välja mellan automatvapen, slitet baseballträ eller diamantkors. Bister uppsyn included in all versions.

På en av bilderna i häftet till ”Get Rich Or Die Tryin’” sköter Fifty och två polare bokföringen. På bordet syns en sedelräknare, en kassabok, en flaska med glas, varsina vapen. För säkerhets skull har 50 Cent ytterligare en pistol på sig. Bli rik eller dö i försöket.

På en annan bild har 50 Cent en hand innanför skärpet och den andra handen full med tjugodollarsedlar, som om han var ghettopojken med guldbyxorna.

Okej, så han drar pengarna ur brallorna, men man kan undra varifrån hans fans får dem.

Ahmed och Sara är båda tretton och hade inga problem med att se över kravallstaketet till försäljarna när de köpte varsin affisch.

Vem har köpt era biljetter?

– Det har vi gjort själva, säger Ahmed.

Hur har du fått ihop pengarna?

– Jag fick av mamma.

Helst hade Sara velat ha en t-shirt, men de var för dyra. Hon hade kunnat tänka sig vilket som helst av motiven, huvudsaken är att det står 50 Cent.

– 50 Cent är bra eftersom han rappar om sitt liv, förklarar hon.

– Det har varit hårt, men går ändå, säger Ahmed.

– Alla kändisar verkar ha mått dåligt förut. 50 Cent har blivit skjuten typ nio gånger, upplyser Sara. Jo tack, vi vet.

Under konserten snurrar vita sneakers på de stora skärmarna på scenen. De är 50 Cents egen modell, tillverkade av Reebok, som också gör skorna som bär Jay-Z:s namn. Och innan 50 Cent kastar ut sina exemplar i publiken i slutet av konserten berättar han att skorna släpps den 18 november. Börja spara.

Men än är den innan konserten och Dimitri lägger allt han har på en t-shirt. Mormor har gett honom pengar.

Alexandra fick sin tröja av mamma Lotta, som följt med på konserten.

– Det är för dyrt med 350 för en konsert. Men vad ska man göra – stanna hemma? suckar Lotta.

Cissi lade halva sin måndadspeng på konsertbiljetten och kompisen Sofia har lånat av sina syskon för att få råd. De väljer att titta på när Simon köper en t-shirt, den svarta modellen.

– Den var grymmast, säger han.

Men den som ser ut som en skottsäker väst då, är inte den grym?

– Den ser lite löjlig ut.

Till en 50 Cent-konsert kommer samtliga Missy Elliotts svenska lillasyrror, med Adidasdräkter att växa i tills de går ut gymnasiet. De trängs med bleka och taniga svenska pojkar som har Eminem som stilideal. Kanske är det inte frivilligt, det är i alla fall lättare än att försöka se ut som 50 Cent eller Dr Dre.

Mattias och Daniel, däremot, är lite äldre och har växt i sina skinnjackor och bekväma mockaskor. Utanför hade jag gissat att de var på väg för att se Toronto, men det är skönt att ha fel.

Mattias har köpt en keps för 270 kronor.

– Det var värt det. Det är en kul grej, säger han.

När ska du ha den på dig?

– Svårt att säga. På stan kanske. Och när jag seglar.

De du seglar med, vet de vem 50 Cent är?

– Ja, det vet alla. Med den här kepsen är man lite annorlunda. Det är lite attityd, lite chockerande.

Att chocka seglarkompisarna kan vara en anledning att lätta på plånboken. Eller så samlar man. En annan Daniel än han i mockaskorna är skinande glad trots att han just langat över 670 kronor. För det fick han en t-shirt, en key strap (det är inte hiphop att säga nyckelband), en bandana (snusnäsduk sa man på 1800-talet) och en intervju-DVD. Men har man en bandana med Xibit och en med Eminem, då måste man ju ha en som det står 50 Cent på. Det var värt att åka till Stockholm från Göteborg. Lönen från Volvo betalar.

Henke har betalat 600 kronor för en key strap, en keps och en t-shirt. Att han valde just den modellen av t-shirt berodde på att den har turnéprogrammet på ryggen. Det är inte snyggt, men det är ett bevis.

– Man vill ju skryta lite, den här t-shirten finns ju bara att köpa här.

Med biljetten har ju alltså lagt 950 spänn på i kväll, det blir väl tusen jämnt om du ska äta en korv efteråt?

– Då får man strunta i korven då.

Att jag inte tänkte på det.

Femtio ord

Morot
Får idén att samla allt navelludd jag producerar under ett år i en glasburk någonstans.
Jag tror det skulle sporra mig till att tvätta mina kläder oftare. Naveln får fram mer ludd från nytvättade kläder.
Plus att det vore kul att se att man gjort något med sitt år.

Anders & Bono

Jag vet att budgeten är mer än två veckor gammal, men jag kan inte släppa det här med Anders Borg. Varför sa de att han ser ut som en rockstjärna? Vem var ledarskribenten på SvD som klämde i med:

”Om det inte hade varit för den tjocka luntan som han kånkade på kunde man tro att killen med hästsvans, skinnjacka och det stora pressföljet var en rockstjärna.”

TT höll med och sedan var det överallt. Finansministern ser ut som en rockstjärna.

Men ja, jag har sett bilderna från budgetpromenaden och nej, han ser inte ut som en rockstjärna.

Han har hästsvans, ring i örat och skinnjacka. Det är en annan sak. Många medelålders män med just de här attributen har i och för sig länge trott att de ser ut som rockstjärnor, men riktiga rockstjärnor ser inte ut så.

De enda rockstjärnor som i historisk tid har sett ut på ett sätt som stämmer med SvD:s ledarskribents referenser var U2 på Joshua Tree-tiden

Förutom hästsvans, skinnjacka och ring i örat hade Bono på den tiden även en Stetsonhatt. Det har inte Anders Borg. Bono har inte heller någon Stetsonhatt längre, men bara ett par dagar efter Borgs budgetpromenad inledde Bono en process mot sin förra stylist Lola Cassman i ett försök att få tillbaka hatten. Han menar att hon stal den efter Joshua Tree-turnén i slutet av 80-talet.

Jag vet inte hur det här hänger ihop. Det kanske bara är en slump. Anders Borg har förresten likadana glasögon som Adam Clayton. När jag var liten kallade Muffarna i min gosskör sådana glasögon för kommebrillor (kommunistglasögon). Nästa år kanske SvD trycker följande text:

”Om det inte hade varit för den tjocka luntan som han kånkade på kunde man tro att killen med de runda glasögonen och det stora pressföljet var kommunist.”

Gästskribent: Erik

PS från Jonas: Om man är MUF-ordförande tycker man att Anders Borg ser ut som en annan rockstjärna.

Shugo-publiken

I gymnasiet ordnade vi alkoholfria fika- och trubadurkvällar i Borlänge, på Caoz, bakficka till Cozmoz. Det var en chans att spela DJ Krush och Chris Montez för folk i parallellklasserna. Ungefär som de kvällarna kändes konserten med Shugo Tokumaru och Ramona Córdova, även de på en bakficka, DFB bakom Debaser.

Konserten hade flyttats dit, eftersom typ ingen köpt biljett. Johan Jacobsson var där, så lo-fi och DIY och småskaligt var det. Inte mig emot. Vi som var där fick ackompanjera Ramón genom att rassla våra nycklar och på nära håll se Shugo justera reglagen på samplerpedalen med sina barfota stortår.

Plus att den lilla publikskaran gjorde det enklare för de tjejer som ville att försöka få ihop det med skäggige, skönsjungande snyggingen Ramón.

Yo La Tengo-publiken

Efter Arab Strap-konserten var det kul att gå in på Knuff och läsa om hur folk i publiken hade stört sig på dreadskillen som larvade sig med Aidans mikrofonstativ.

Kanske kommer man snart kunna läsa liknade beskrivningar från Yo La Tengos konsert på Debaser Medis. En kille – lika full/nedrökt som resten av publiken tillsammans – med ”Jamaica” på ryggen utförde underlig flumdans. Sedan skrek han ”Motherfuckers!”, följt av ”Where’s the fucking disco?”, försökte bjuda alla på öl, tappade en av sina två flaskor på min fot, gled längre fram och fick till slut en säkerhetszon om 3 x 3 meter runt sig.

Jamaica-killen var festivalkryddan i en helt ordinär, något äldre Stockholmskonsertpublik. Med god hjälp av killen i sjömanskostym som hela tiden önskade ”Our Way to Fall” (och hotade att kidnappa Ira och Georgia om de inte spelade den, vilket de till slut gjorde).

Jag tycker, och troligen håller Jamaica-killen med mig, att det var en lysande konsert. Skillnaden är att jag minns den.