Förra söndagen var jag på parmiddag. Det var i en tvåa i Vasastan. Femtiotalsmöbler, textiltryck på väggen, stammarna bytta. En fondvägg i sovrummet målad i en grön färg som lägenhetsägarna inte var så nöjda med. Jag tyckte det var okej, men tydligen såg det hemskt ut i en viss sorts morgonljus.
Vi åt god lax och god couscoussallad med broccoli och paprika.Vi drack vitt vin, upphällt från en bag-in-box till en karaff. I vattentillbringaren låg limeklyftor. Sedan åt vi pannacotta, som var god, men hon som gjort den var besviken på att vaniljkornen hade sjunkit till botten. Till kaffet åt vi choklad med hög kakaohalt. Jag drack inget kaffe, ville kunna somna. Det är ju en dag imorgon också, tänkte jag.
Ni kan skämta med oss allt ni vill, men så var det. Dom kallar oss
dinkies. Det är
ett anständigt liv, kanske är det till och med ett
socialt arv. Jag trivdes som sjutton. Det var det bästa slutet min vecka kunde ha fått. Jag skulle må bra av fler kvällar som den.
En kompis sa för ett tag sen att dvd-boxen är den nya fastighetsmarknaden, samtalsämnet som återkommer om och om igen vid alla tillfällen, ett ämne som inte tar slut. Och i söndags betade vi av båda dessa ämnen. Där i femtiotalsmöblerna pratade vi om extramaterialet på ”Alien”-boxen med varsitt glas vitt, innan vi satte oss till bords.
Vid bordet betade vi av att Vince Vaughn upprätthåller könsnormer, att
DN:s läsarombudsman tar alldeles för mycket ställning i sakfrågor, att Joan Didion skriver bra om sorg, att underliga sökord leder folk till bloggar, att hemspråksförbud i klassrummen är dumt, att ”Infernal Affairs” var snyggare än ”The Departed”, att det görs för få filmer om Östtyskland på 80-talet och att IKEA:s textilutbud har förbättrats på sistone.
Dessutom redde vi ut skillnaden mellan ”Sömnlös i Seattle” och ”You’ve Got Mail”. I en nästan exakt kopia av scenen i ”Sömnlös i Seattle” förklarades också handlingen i ”An Affair to Remember”.
Det här är en ganska neutral skildring av vad vi gjorde, vad vi åt och vad vi pratade om. Men jag märker att jag inte kan skriva den utan att det verkar som om jag tog avstånd från det här livet, från att ha trevligt i en tvåa med smarta människor och äta god mat och prata om saker på ett lagom medelklassigt dinkysätt. Tycker ni jag verkar distanserad? Hur ska jag få er att förstå att jag verkligen menar att det var trevligt?
Det är nästan så att jag känner mig tvingad att bli Fredrik Lindström och analysera oss, säga att det är typiskt svenskt att alla läser Joan Didion samtidigt, när det egentligen bara är typiskt för en rätt liten grupp. Jag har faktiskt inga illusioner om att alla, eller ens särskilt många, har det som jag.
Sedan känner jag mig nästan tvingad att skriva något om att
”men bakom den idylliska fasaden fanns djupgående sprickor och Marimekkotyget var bara ett sätt att fylla tomheten”.
Men eftersom vi inte var med i en pjäs eller bok eller film så slutade inte kvällen med att vi blev fulla och otrogna. Inga livslögner avslöjades. Marimekkotyget föll inte symboliskt från väggen i andra akten för att symboliskt blotta en symbolisk spricka i väggen. Det slutade inte med att vi gick hem och grät.
Det slutade med att vi sa att det här var en bra kväll, för det var det. Det var den trevligaste söndagskvällen på länge. Vi sa att det var trevligt, men nu ska vi nog gå, det börjar bli sent. Det är ju en dag imorgon också.
