Femtio ord

Regler
Hon säger att hon lärt sig att regler finns till för att tala om för oss vad vi egentligen vill göra, men inte vet om.
På flickskolan hon gått på fick de bara äta banan genom att bryta av bitar.
– Killarna gillade vår skola. Vi var bäst på avsugningar.

Niklas och Niclas

Niklas och Niclas jobbade på Expressen förut, men fick sluta. De hade gått för långt. Men äventyren fortsätter.

Niclas med C, Niclas Rislund, han fälldes för att i jakten på uppgifter om den kidnappade Siba-chefen ha sagt att han var polis.

Nu skriver han själv en nyhetsartikel i Dagens Media om att domen fastställt och kallar sig själv i tredje person för ”stjärnreporter”. Chefredaktörens försvar i kommentarerna är banne mig det roligaste jag läst på länge. Ett utdrag: ”Vi kom överens om att han skulle skriva den och känna in om det var okej. Det tyckte han och vi tryckte ut nyheten.”

Niklas med K, Niklas Svensson, han fick sluta för att han hade loggat in på socialdemokraternas datornätverk SAP-net.

Nu skriver han åt bland annat Metro och har precis begärt att få ut namn, personnummer, mejladress och löneuppgift för samtliga anställda i Regeringskansliet. Vilka scoop tänker han sig få ut av det? Jag blir nyfiken.

Niclas och Niklas borde få ett tv-program ihop. Som Filip och Fredrik. Eller Humle och Dumle.

Oscarsresultat och filmmusik

Fem rätt av elva hade jag i min Oscarstippning. Det är inte bra. Nästa år ska jag ta det här tippandet på större allvar.

Jag hade fel på bästa film, bästa utländska film, manlig biroll, båda manusprisen och bästa sång. Jag tröstar mig med att Alan Arkin är värd pris mer än Eddie Murphy.

Det är däremot ingen tröst att jag hade rätt på Scorsese, Mirren, Whitaker, Hudson och ”Happy Feet”, eftersom av dem var det bara pingvinerna som över huvud taget var oväntad.

Förresten är det rätt tragiskt att den enda gång man hör talas om Randy Newman är på Oscarsgalan. Han dyker alltid upp där, klinkande någon låt han skrivit till en tecknad film. På sjutton nomineringar har han fått vinna en gång, för sin låt till ”Monsters, Inc.”. Någon som minns den? Någon som ens minns att det var med en låt i ”Monsters, Inc.”? Nä. Någon som hört årets vinnare, ”I Need To Wake Up” med Melissa Etheridge från ”An Incovenient Truth”? Nä.

Låtar från filmer blir tydligen inte hits längre, eller om det är att ingen specialskriver bra låtar till filmer. Senast vinnaren som någon minns är väl ”Lose Yourself” från ”8 Mile”. Och innan dess ”My Heart Will Go On” så klart. En jobbig låt, men en självklar vinnare.

Det har inte alltid varit så här illa med filmsångerna. Man behöver inte gå tillbaka till någon Hollywoodnostalgisk ”storhetstid” med ”Moon River”, ”Over the Rainbow”, ”White Christmas”, ”Que Sera, Sera”, ”The Shadow of Your Smile” och ”Theme From Shaft”. Det räcker att titta på de låtar som vann Oscar för bästa sång under 80-talet. Det är en riktig hitkavalkad. Samtliga ingår i den allmänna karaokerepertoaren: ”Fame”, ”Arthur’s Theme”, ”Up Where We Belong”, ”Flashdance… What A Feeling”, ”I Just Called To Say I Love You”, ”Say You, Say Me”, ”Take My Breath Away”, ”(I’ve Had) The Time Of My Life”, ”Let The River Run” och ”Under The Sea”. I de flesta fall ser man dessutom filmscener framför sig. Det här var inte låtar som kördes medan eftertexterna rullade.

Men vinnare 1989 var alltså från ”Lilla sjöjungfrun” och där började väl förfallet. Sedan dess har sju av sjutton vinnare av bästa sång kommit från tecknade filmer. Trist. Men i och för sig kul att då och då påminnas om att Randy Newman fortfarande lever.

Hej praktikanten

Fick i fredags veta att Daniel inte anser sig ha tid att läsa bloggar (”för många klick”), men ändå inte vill missa nåt. Så han låter sin praktikant skriva ut vissa bloggar varje dag och överlämna det till honom i en pärm.

Och en av bloggarna som hamnar i den där pärmen är Extra allt.

Så hej, Daniels praktikant, whoever you are.

Oscarsvinnarna - hela listan

Oscarsgalan måste ha haft mockasiner på sig, för jag märkte inte hur den smög sig på. Men nu är den här igen.

Förra året satt jag uppe och realtidsbloggade från galan. Det kommer jag inte orka i år. Jag måste upp tidigt på måndagsmorgonen och bli bjuden på ostfralla av en kristdemokrat.

Men tippa vinnarna, det ska jag göra. Förra året hade jag sex rätt av elva, året innan fick Extra allt med kollektiva krafter till åtta rätt av tio.

Film: “Babel”
Varför har jag inte träffat på en enda person som talat bra om den här filmen? Har alla som sett den haft så höga förväntningar att de inte väntat sig annat än mästerverk?

Regissör: Martin Scorsese ”The Departed”
Som Jon Stewart sa efter att ha delat ut priset för bästa låt på förra årets gala: ”For those keeping score: Three 6 Mafia: 1. Martin Scorsese: 0”. Nu rättar juryn till felet. Och ja, jag sa exakt samma sak för två år sen. Skillnaden är att den gången hade jag fel.

Manlig huvudroll: Forest Whitaker ”The Last King of Scotland”
En tråkig lågoddsare.

Kvinnlig huvudroll: Helen Mirren ”The Queen”
En tråkig lågoddsare till.

Manlig biroll: Eddie Murphy ”Dreamgirls”
Nästan lika låga odds på den här också.

Kvinnlig biroll: Jennifer Hudson ”Dreamgirls”
Ja, jag vet, jag är tråkig. Men jag tippar på lågoddsare, då får man rätt. Samma fyra skådisar har vunnit både Golden Globe och SAG-priset, att någon annan vinner Oscarstatyetterna får då räknas som en smärre chock.

Icke-engelskspråkig film: ”Pans labyrint” Mexiko
Det blir nog ingen Oscar till Bier.

Animerad långfilm: ”Happy Feet”
Här kan det bli ”Cars”, men jag har fått så många trailers för den där bilfilmen nedtryckta i halsen att jag HATAR den. Jag tror på pingvinerna.

Originalmanus: ”The Queen”
Eller blir det ”Babel”?

Manus efter förlaga: ”Little Children”
Fast det vore ju hysteriskt roligt om ”Borat” vann, det skulle spränga gränserna mellan skrivna filmmanus och framimproviserade filmmanus. Plus att Sasha Baron Cohen förhoppningsvis har skickat Borat för att hämta priset åt honom.

Originalsång: ”Listen” från ”Dreamgirls”
Som vanligt har man inte hört en enda av låtarna, men eftersom ”Dreamgirls” har tre av sex nominerade så borde något därifrån vinna.

I år är ju dessutom priset för bästa långfilmsdokumentär extra intressant eftersom Al Gores ”An Incovenient Truth” är nominerad. Hur blir bemötandet om den vinner? Ställer sig samtliga Hollywood-demokrater upp och applåderar så länge att tv-producentens schema spricker?

Indigo sessions

Finbesök ikväll på Indigo. Boeoes Kaelstigen lirar live någon gång efter elva. Blir spännande som sjutton. Lyssna och njut redan nu...

Boeoes Kaelstigen's Myspace

Medan Extra allt sov, del 10-17

Vad jag har gjort sen sist:

10. Lyssnat på Panda Bears tredje soloskiva ”Person Pitch”, antagligen albumet som kommer leda mig in i våren. Det är så här jag alltid har velat att Animal Collective och Ariel Pink ska låta, som musik gjord hemma, under en filt, av någon som bara lyssnat på Beach Boys månader i sträck och därför häller på litervis med falsettstämsång. Någon som tycker att det låter så bra att det ofta inte finns anledning att avsluta låten efter fyra minuter, så den får fortsätta att rulla på. Dessutom känns ”Person Pitch” som en snabbspolning genom Paul Simons karriär (från ”Punky’s Dilemma” till Tangoterjes dubre-edit av ”Diamonds on the Soles of Her Shoes”).

11. Fått frågan om det var Stevie Wonder som förde in wailandet i populärmusiken. Det satte myror i huvudet på mig. Wailandet, som väl med mer musikaliska termer kallas ”melisma” (engelskan verkar kalla det ”vocal runs”), kommer väl från gospeln, men vem drog in den i soulen? Ray Charles, Sam Cooke, Marvin Gaye, Stevie Wonder, nån obskyr kusin från landet?

12. Undrat vad som egentligen hänt med den där Arthur Russell-hyllningsskivan som Jens Lekman skulle sätta ihop. Jag har fått nöja mig med hans cover av Scout Nibletts ”Your Beat Kicks Back Like Death” från en kommande Secretly Canadian-samling.

13. Undrat varför Kinky Afro inte kommenterat nyheten om den nya chefen för Folkoperan.

14. Hängivet följt grillekryddebloggen.

15. Beställt varor för avhämtning från Badlands. Numera har de ingen butik, så om man inte vill betala för hemleverans får man åka till Nytorget, ringa till Andreas, vänta i ett gatuhörn, så kommer han ner med paketet i en liten påse och man betalar kontant. Hela skeendet fick den där Cary Grant-boxen att kännas som topphemliga dokument.

16. Läst Marcus Joons och Niklas Elmérs häfte ”Korallreven / Kullimutt”. Mer om den någon annan gång.

17. Insett att jag av de filmer som är nominerade till viktiga Oscarsstatyetter har jag bara sett två (”Borat” och ”The Departed”). Det är för ruttet. Inte är jag särskilt insatt i hur förhandssnacket har gått heller, men jag ska ändå försöka tippa vinnarna. Jag vill ha revansch från förra årets enbart acceptabla sex rätt av elva möjliga.

Europas sista Sovjet-stat

Drog hastigt och lustigt till Oslo. Daniele Baldelli lirade the original cosmic sound på Blå i Oslo och Måns och Johannes hade plats över i bilen. Jag hakade på och passade samtidigt på att stanna några dagar för att hinna träffa gamla kompisar.

Norge är ett uland (eller världens sista sovjetstat) vad det gäller det mesta. Folk ser dåligt ut, maten är piss. Priserna är surrealistiska, extremt surrealistiska när man ser prislappen tänker man att de måste ha infört gamla italienska lire eller nåt... Fullt med heroinister och när jag gick på jakt efter en butik med arbetskläder tidigare idag var jag tvungen att värja mig för ca 20 aggresiva prostituerade kvinnor samt deras hallikar... Mitt i Oslo. Sedan är det bizarrt kallt dessutom. Men folk är som regel väldigt hyggliga och det är en fin och avslappnad stämning som är trevlig. Oslo verkar sakna det som kanske är ett dominerande drag för stockholm, nämligen en grov elitism och rädsla för att vara fel. Här ser man för jävlig ut och gör det man gör och alla runt omkring tycker att det är toppen och hurrar för varandras ideer. Lite hippie feeling tycker jag men ändå något befriande, plus att man står inte och tittat på damer i samma utsträckning... det finns ju nästan inga att titta på... Rätt fint att komma bort från det vanliga rutinen i Sthlm.

Debatten om finkultur och skarpkultur (eller vad fan de nu kallade det) skulle aldrig ha uppstått i Oslo. De hade aldrig förstått den då de inte har de tankebanorna. Känns nästan utopiskt för min del. Men svensk meddelklass som man är så hade man väl saknat den typ av inavelsdebatt efter ett tag, man är en låg och enkel varelse.

Och hur var Baldelli då? Det var bland det bästa dj-set jag någonsin upplevt. Sjukt kul. Han lyckades vara svår och publikfriande på samma gång... Dessutom kände jag inte igen mer än ca. 20 %, något som väldigt sällan händer!

Medan Extra allt sov, del 1-9

Vad jag har gjort sen sist:

1. Lyssnat om och om igen på ”See How I Came Into Town” med Frida Hyvöven. 213 sekunder, om och om igen. Hon låter äldre nu, kanske har det verkligen hänt något med hennes röst, antagligen är det de smäktande stråkarna och körerna. Inte lika mycket attack som förut.

2. Känt glädjen av att ”The Departed” är en film som nästan alla har sett och som man därmed kan diskutera med nästan alla.

3. Löst DN:s sudoku like there’s no tomorrow. När det egentligen är precis det som är grejen. Imorgon kommer två till och det går rätt snabbt att antingen lösa eller ge upp, till skillnad mot lördagskrysset som kommer en gång i veckan och kan ta väldigt lång tid, trots att jag ändå antagligen inte lyckas lösa hela till slut.

4. Insett sanningen i det gamla August Blanche-citatet ”Fan ska vara teaterdirektör”. Mer om det någon annan gång.

5. Skakat på huvudet åt reklamskylten ”Unna dig en matlagningsfri kväll i veckan”. Det är Gooh! på Centralen som försöker få mig att köpa färdigmat. Eftersom jag inte har ätit hemma två gånger per vecka under de senaste månaderna och saknar det otroligt mycket tycker jag nog att matlagningsfrihet är en av få friheter man kan få för mycket av.

6. Återvänt till ”So Sick” med Ne-Yo och förvånats av hur snabbt den faktiskt går. I min hjärna, när jag gått runt och nynnat, hade den förvandlats till en väldigt långsam pianoballad.

7. Sett ”Darling” och blivit glad av en berättelse som kändes sann, helt utan häpnadsväckande omvälvning eller spektakulär karaktärsutveckling. Michael Segerström kan i princip hämta sin Guldbagge redan nu. Eftersom jag aldrig sett Michelle Meadows i något annat sammanhang så vet jag inte hur bra hon spelade. Hon kanske är så där i verkligheten.

8. Blivit verkligt ledsen när Johanna Sällström dog. En femårig dotter... Borde inte hennes öde göra att alla skådespelare i framtiden tänker ”Men, tänk om mitt liv snart tar slut, ska då verkligen det sista jag gör vara tio Wallanderfilmer?”

9. Stått på Indigo en vardagkväll och ur högtalarna njutit av ett My Morning Jacket-album, som byttes mot the Shins senaste skiva bara minuter innan SvD:s Kristin ”the Shins är bäst just nu” Lundell klev in genom dörren. Ringde hon när hon var på väg upp ur tunnelbanan och specialbeställde musik? Kan jag också få den servicen? Kanske när Bröderna Nilsson spelar?

Mer snarare än mindre

Alla vill ha mer. Och ändå har vi på Extra allt under nästan tre veckor gett er mindre.

Vi har faktiskt inte gett er något alls, bara ett meddelande i stil med ”Du har inte tillåtelse att visa denna sida”.

Vi ber om ursäkt för det och tackar samtidigt för alla bekymrade mail, telefonsamtal och frågor. Hade Extra allt lagt ner? Nej, bara haft strul med vår webbhost (härligt ord). I affärsvillkoren står nämligen att man inte får ha ”större mängder filer liggande för download eller visning”.

Nu är vi i alla fall tillbaka och vi tänker ge er mer. Har ni märkt att dagarna blir ljusare?

/Adrian & Jonas

We're back

Vi blev avstängda av vårt webhotell för att vi lagt upp mp3'or... Sedan hamnade deras supportmail automatiskt i både min och Jonas spamfilter, därav den långa tiden. Mer inom kort...

Femtio ord

Övergångsställe
Min chef hann ikapp mig när jag väntade vid röd gubbe.
– Jag såg dig, sa hon. Du hade hunnit över om du sprungit.
Jag sa att pausen var skön. Hon undrade hur den inställningen någonsin skulle ta mig någonvart.
– Men du har ju inte direkt kommit längre, sa jag.