test test test

Bröderna Nilsson strikes again

Så var det dags igen att inta musik-diktatorskapet på min favvobar, och alla är välkomna! Ni kan drillen. Indigo, Götgatan, 21 - 01 (fast baren har såklart öppet redan från fem) Sedan ville Jonas att jag skulle bjussa på en låt också, och självklart skall jag det. Fast det var riktigt krångligt att välja idag. Beslutsångesten tog nästan överhanden. Jag har ju nästan uteslutande lyssnat på Fleetwood Mac i mer än en månad nu...

...och ett tag var jag inne på om man skulle ta någon godbit från Fleetwoodarna, men det är ju trots allt inte så kul. Fast det är bra, men inte kul. Efter mycket om och men, plus att jag började skriva denna postning. Som dessutom visade sig att bli den i särklass tramsigaste postningen på Extra allt någonsin, med råge. Så tramsig att det tillslut nästan blev ett självändamål med tramsigheten. Hajjar ni? Nåja, när nu det är sagt så hittade jag faktiskt en låt. Och den är bra dessutom, skitbra. Plus att den har den magiska egenskapen att man på ett mycket lätt sätt kan få sig ett billigt skratt. Så här går det till:

De sjunger ju "Are you lonely" ett antal gånger i denna låt. Byt ut det mot "Vill du ligga" rakt genom hela låten det blir skitkul. Jag lovar. Det låter inte så kul ser jag nu när jag har skrivit ner det men det är kul. Jag kan visa ikväll på Indigo om det är någon som tvivlar.

Ok, så var det låten också: Hipnotic - Are You Lonely

Bilden föreställer en båt i Stockholm. Den har jag snott från nån på Flickr. Jag hade tänkt göra någon sorts flyer av den men mitt Illustrator har kukat ur. Vi ses...

Horace, vart är du när man behöver dig?

Nu har jag ett språkdilemma som jag hoppas att ni, kära läsare, kan hjälpa mig. Språk så som i grammatik och stavning har kanske aldrig varit min starka sida här i livet så det är väl mycket möjligt att jag är ute på hal is nu...

Jag vill minnas att jag lärt mig att man skriver "i natt", just så. Först i sedan ett mellanslag och sedan natt. i natt. Fast när man tänker efter så är det ju rätt ologiskt för man skriver ju imorgon, ikväll, idag, igår osv. som ett ord. Och nu till frågan: Varför är det så? Eller är det ens så?

Snälla språkpoliser, hjälp!

Båtbesvär

Trogna Extra allt-läsare minns när jag i september bjöds på en tur i Erics högsjösnipa, till tonerna av Bobby Darin. Nu hoppas jag att alla tar chansen att läsa om vården av denna träbåt, självutlämnande beskrivet på Tre ton ek.

Uppdateringar sker efter helgerna, när Eric lurat med sig någon stackare dit för att skrapa lack eller bygga båthus. Det goda humöret finns där ständigt, men i ärlighetens namn har jag bokmärkat sidan mest för att få läsa om någon som sliter mer än jag.

Som det står i senaste inlägget: ”det här är ingen martyrblogg, men inte fasen kommer jag att backa för att slänga in lite hardship.”

Musik som hjälpt mig senaste veckan

• Bart Davenport ”Saviors” (en återupptäckt pärla!)
• Panda Bear ”Person Pitch”-albumet (får långa vandringar att kännas korta)
• Nas & Jay-Z ”Black Republican” (det enda diskande jag fått gjort på sistone har skett till den här låten)
• John & Beverly Martyn ”Road to Ruin”-albumet (nu måste jag sent omsider metodiskt lyssna mig igenom hela Martyns karriär)
• Whale feat. Bus 75 ”Four Big Speakers” (sällan har en låt med en så bra rivstart saggat ihop så här mycket)
• Red House Painters ”Brown Eyes” (ibland vill man ha sina Kozeleklåtar korta)
• My Morning Jacket ”Lowdown” (hade nästan glömt bort den)
• Feist ”So Sorry” (ett par gånger om dan)

Scout Niblett!

Vad håller Scout Niblett på med nu för tiden? Bor i USA och njuter väl av vädret eller nåt. Det tycker jag hon ska sluta med och i stället spela in mer musik. Tills dess får vi trösta oss med en kavalkad av Niblettcovers, av olika slag.

Scout Niblett - ”Ruler of My Heart”
Irma Thomas - ”Ruler of My Heart”
Scout Niblett - ”Your Beat Kicks Back Like Death”
Jens Lekman - ”Your Beat Kicks Back Like Death”

Bilderna ovan tog jag när Scout spelade på ett regnigt Pop Dakar för två år sedan.

...and learning to fight

I en underlig parallell till ett avsnitt av ”Vänner” har 37-årige James Murphy (DFA / LCD Soundsystem) blivit besatt av ultimate fighting.

”If I didn't have to go on tour, if I wasn't wrapped up in the LCD world, I would be training six days a week,” Murphy says excitedly. ”That's all I would do: working on music and learning to fight.”

Ur en intervju i Village Voice.

Dolly Lennon

Självklart är Dolly Parton en kvinna med många, motsägelsefulla sidor. Det märktes inte minst på sammansättningen av publiken i Globen. Skinnvästarna bredvid Cheap Monday-jeansen. Countryälskarna bredvid bögarna. De countryälskande bögarna bredvid de som bara ville höra ”9 to 5”.

Och Dolly bjöd på lite av varje. Ibland så olika saker att det blev förvirrande.

Att höra Dolly Parton sjunga ”Imagine” var det mest underliga. Där stod hon och sjöng om en värld utan egendomar eller religion, där Lennon trodde att alla skulle leva lyckligt tillsammans. Dolly Parton är inte direkt känd som en anti-kapitalistisk ateist. Hon är ju från Tennessee, där man tror på två saker: Gud och Elvis.

Kanske hade Dolly anpassat repertoaren för det sekulariserade Sverige, tänkte jag. Det hade inte varit något i mellansnacket om att hon var ”blessed with gifts from God” eller ”thankful for every day the Lord has given me”. Budskapet som hamrats in om och om igen var i stället att hennes barndom var fattig, men lycklig. Det där med ”imagine no possessions” har hon redan provat och förkastat.

Elvis hade hon tagit med sig till Globen, i form av en maskeradbutiksimitatör i ett nummer som fick en del att rynka på näsan. Men det var helt underbart. Precis den sortens larvigt shownummer man ska göra om man, som Dolly, har en så säker grund att stå på. Om Dolly hade varit en dalande stjärna som sjungit kasst, då hade det numret varit Wallmans salonger. Nu vara det skoj.

Så Elvis tog Dolly med sig ut på scenen, men kanske hade hon lämnat Gud i kulisserna, tänkte jag, där när hon sjöng ”maybe someday you’ll join us”, en rad som Lennon antagligen riktade till just den amerikanska södern.

Men nej.

Hon följde upp ”above us only sky”, och avslutade hela konserten, med ”He’s Alive”, en egen sång om hur Jesu återuppstod. Det sista Dolly Parton gjorde i Globen var att, högst upp på trappan, utropa ”I believe it! He’s alive! Sweet Jesus!”

Sedan gick ridån, pang bom! Efter kort förvirring börjar alla applådera, även bögparet framför oss, som efter vad jag såg inte verkade tro så värst mycket på att Sweet Jesus lever. Sedan gick vi all ut för att köpa varsin Dollytröja. ”Imagine no possessions”? Nej nej.

Globen, ikväll

Jag har bara varit på två konserter i Globen: Neil Young och Destiny's Child. Ikväll blir det en tredje, som jag hoppas blir ganska precis mitt emellan de två tidigare.

Uthängd

Det nya integritetsfria samhället har man ju hört talas om. Man kan inte röra sig en meter utan att det blir dokumenterat och publicerat på det där Näääätet. Hittills har jag tyckt att det är okej (och rätt gäspigt), när det bara handlar om Naomi Watts eller Jake Gyllenhaal (jag vill stava det så här) och deras vardagsvanor. Men nu, nu drabbar förföljelsen mina nära och kära här i Extra allt-redaktionen.

Adrian hängs ut på Rodeobloggen som ”härdad Bumrocksnedladdare” som ändå blir tagen av ”livsbejakande festivalpop med episka Coldplaygitarrer” (i form av nytt från Concretes). Han får dela epitetet med Sönke, mannen som tidigare hängts ut för att spela Tomas Ledin för newyorkare.

Duetter

Både Nicolai Dunger och Peter Jöback ska tydligen vara med på Laaksos kommande skiva. Jöbacks musikalstämma och Krunegårds... tja, dampbarnstämma i brist på bättre beskrivning, hur kommer det bli?

Och när Jöback sjunger med Laakso, varför vågar inte till exempel Jens Lekman eller Embassy göra som jag en gång föreslog och ringa till Lill Lindfors?

Allas Angelina

Det blir ofta underliga blandningar när min flickväns tidningsprenumerationer dimper ner. Men på fredagens hallmatta var samstämmigheten fullständig: Angelina!

Förkylda Feist

Leslie Feist är tillbaka. Hennes ”Let It Die” hängde med länge, från tidigt 2004, ända till – underligt nog – många årsbästalistorna för 2005.

Som med många andra artister var det Adrian som upptäckte Feist åt mig, när han varit ute och trålat efter nya ljud. Som så många gånger förut är det jag som bitit mig fast och nu skriver det här om uppföljaren. Adrian har redan sprungit iväg, vidare för att hitta nytt, antingen sprillans nytt eller från obskyrt italienskt sjuttiotal. Han kommer att hävda att Feist aldrig lyckats toppa den där första mp3:an vi hörde, demon av ”Mushaboom”, fri från Gonzalezproduktionen på albumversionen.

Nya skivan ”The Reminder” kan kanske passa Adrian. Det är inte rått eller demomässigt, men avskalat. Och Feists röst är oförändrad, så där lite ständigt småförkyld.

Här kommer lite kanadensisk soul:

Feist – “Limit to Your Love”

Bilden ovan tog jag när Feist spelade på Södra teatern i Stockholm, 10 april 2005.

Förkorta inte Kozelek

Fick mail från en kompis som läst mitt ”RHP-inlägg”. Påmindes då om att jag lovat mig själv att aldrig förkorta Red House Painters. Inte ens på det minimala utrymmen på ett kassettomslag är det värt att tjäna in några bokstäver. Hela bandnamnet ska stå.

Kanske tycker jag det eftersom ”RHP” liknar ”RHCP”, och jag inte vill riskera att någon tror jag menar Anthony Kiedis i stället för Mark Kozelek. Men jag kan ju alltid låtsas att det är någon sorts hedersbetygelse. Red House Painters – bandet jag inte förkortar.

Men fortsätt alla ni som skriver PSB (hellre det än att ni larvar er med ”djuraffärspojkarna”). Fortsätt skriva GY!BE, AMC, EWF, EBTG, JAMC, MMJ, DM, BRMC, DCFC, QOTSA, ...AYWKUTD (eller hur det nu förkortas) och TMBG. Fortsätt med det, era lata jävlar.

PS: Den som först korrekt identifierar samtliga förkortade band ovan vinner… en öl och en bland-CD. Svara i en kommentar.

Mullvaden

Igår såg jag några minuter av Kanal 5:s ”Mullvaden”. Det var lite gulligt.

En grupp människor runt ett bord, dramatiskt upplyst av stearinljust, satt och fick förklarat för sig av en avdankad programledare att en av dem skulle åka ur tävlingen. Sedan skulle alla öppna varsitt kuvert (och det var otroligt högtidligt när Hans räckte fram brevkniven) och den som fann en grön fjäder fick stanna, medan den som fick en röd fjäder…

Ja, det var kort sagt som att vara tillbaka i dokusåpans barndom. Som om inget hade hänt, som om millienieskiftet aldrig hade ägt rum. Nästan så att jag vill slå fast att ”Mullvaden” är en del av den allmänna nittiotalsrevival som pågår.

Men för att gå så långt kanske jag ska se ett helt program, och jag har – minst sagt – bättre saker för mig.

Båtmässan och Soon E Mc

Vaknade igår med en lätt ångest över att jag faktiskt aldrig hade plöjt igenom ALLT Fleetwood Mac har släppt på skiva. Man kan ju ha missat någon godbit liksom... En timme senare fanns den samlade Fleetwod Mac katalogen på hårddisken och jag har nu kommit halvvägs igenom. Rätt mycket skit måste jag säga. Men däremellan finns det sådana ruskigt fina pärlor. Inga överraskningar så långt men jag har inte gett upp hoppet ännu.

Därefter blev det båtmässan med Jens. Han gillar sjön och båtar och så. Det är riktigt kul med mässor ibland, fast de är rätt tröttsamma i längden. Två, tre timmar topps annars stupar man och börjar irritera sig på den högljudda gubben som säljer båtrengöringsmedel eller hon som dansar lite sexigt i seglarklädes-montern. Fast det bestående intrycket var att alla utställare på båtmässan verkade ha fått tag i min pyrfärska sammanställning av Fleetwood Mac's bästa. I varenda eka med bandare så ljöd det en eller annan låt från Tusk eller Rumours, och så lite Dire Straits såklart. Fast vad kan man förvänta sig egentligen.

Nu vet jag ju inte om jag skall bli glad eller ledsen. Jag har ju uppenbarligen musiksmak som den genomsnittlige båtmässeutställaren. Kan inte bestämma mig om det är bra eller dåligt...

--------------------------------------------------------------------------------------

Jonas har ju åter fastnat i Red House Painters - träsket, och Red House Painters kommer alltid att få mig minnas gymnasiet och när man satt hemma hos Tobbe eller hos Jonas och diggade. Just Rollercoaster kommer alltid att framkalla de minnena. Via Dreamchimney hittade jag en annan låt som oundvikligen framkallar bilder.

Soon E Mc - "Elucider Ce Mystere"

Den där låten är Jonas gamla pojkrum, den slitna "läsfotöljen" i hörnet och en lätt känsla av att man var rätt "internationell" som lyssnade på fransk hip hop. Den är 15 år gammal och håller än i dag!

Rollercoaster

Det var ju ett jävla rookie mistake att lägga in Red House Painters ”Rollercoaster”-album på iPoden.

Nu lyssnar jag inte på annat. Jag är fast. Igen.

Som Nick Hornby frågade: "What came first, the music or the misery?"

Medborgare för boysenbärssylt

Tog fram ”Bookends” med Simon and Garfunkel, efter att jag hade skrivit det där om att Panda Bears skiva påminde mig om ”Punky’s Dilemma”. Det var ju så klart fel. Antagligen bara min hjärna som sa till mig att det alldeles var länge sen jag lyssnade på ”Punky’s Dilemma”.

Eller så gjorde jag någon sorts undermedveten koppling från Panda Bears överdos av Beach Boys till att ”Punky’s Dilemma” på ett väldigt löst sätt faktiskt refererar till Brian Wilsons L.A.-liv och Van Dyke Parks brist på hår (”casually glancing at his toupée”).

Det är i första versen. Tredje versen handlar om värnpliktskolkare. Men det är ju andra versen man minns. Det är där Paul Simon sjunger att han önskar att han var en ”english muffin” och att han gillar boysenbärssylt mycket mer än alla andra sorters sylt. ”I’m a ’Citizens for Boysenberry Jam’ Fan”.

Alltså, för att klargöra: han är inte medlem i ”Medborgare för Boysenbärssylt”. Men han beundrar dem.

Femtio ord

Pizza?
Sällan har jag ätit en pizza så snabbt. Ju kortare tid vi behövde umgås, jag och capricciosan, desto bättre.
Den var inte mat. Den hade inget med gårdagens kalventrecôte att göra. Jag slängde kartongen innan de andra ens börjat. Hade jag ätit capricciosa? Nä, inte vad jag kan minnas.

Lyssnade igenom mina grejer

Tog fram min MiniDisc-spelare för ett tag sedan. Närtidsnostalgi. MiniDiscen blev aldrig mer än en parentes i musikspelarhistorien, en parentes som för mig varade åren 2000-2004.

Jag tänkte att jag skulle hitta en del bortglömda pärlor när jag lyssnade igenom mina grejer. Och det gjorde jag. Bland annat en låt om att lyssna igenom sina grejer:

Unstuck Music - ”Listened Through My Stuff”

Men i låten handlar det inte om att lyssna igenom gamla blandband man gjort, utan låtar man skrivit. Att inse att de alla är sorgsna, men att det är okej. ”Here I go again, another song again” börjar texten, och jag skulle tro att det åtminstone lite grann kommer från Paul McCartneys ”here I go again” i ”Silly Love Songs”, fast via Red House Painters cover av den, så klart.

Jag vet inte varför jag spekulerar om texten, i stället för att bara slå numret och fråga. Bakom Unstuck Music står ju min kompis Thomas. Åren 2002-2003 spottade han ur sig EP-skivor, med tematiska legoomslag. ”Listened Through My Stuff”var med på nummer fyra i serien, den singer/songwriter-aktigaste, med undertiteln ”Shake Your Ache, Fake Nick Drake”.

Jag tror att omslaget ska föreställa huvudlösa, viljelösa singer/songwriter-wannabes som knäböjer framför ett altare med de avgudade förebilderna. Men i stället för att spekulera borde jag kanske ringa Thomas.

Michelle Williams

Kolla på de här fina bilderna på Michelle Williams! Snygg frisyr, snygg klänning, snyggt leende. Senast jag såg till Michelle var på förra årets Oscarsgala, när hon hade gul klänning. Jag upptäcker att jag måste ha saknat henne. I vanliga fall blir jag inte så här glad av att min flickvän visar mig skvallertidningsbilder på nätet.

Och jag som hatade ”Dawson’s Creek”. Nu sitter jag här och blir glad av att se Michelle Williams i en fin frisyr. Ska försöka tänka på det nästa gång jag känner hatet mot ”Grey’s Anatomy” eller ”One Tree Hill”. Snart sitter jag säkert där och blir glad av att Ellen Pompeo har klippt sig.