Botten

I fredags drog jag till med det sämsta, minst passande ”...som flickan sa” som någonsin har yttrats. Inför cirka 60-70 personer. En av dem kastade sin ena sko på mig. Helt rätt gjort.

Jag vill här inte upprepa vad jag sa. Det tillhör ju ”...som flickan sa”-genren att man ska slänga in det spontant efter något som man tror kan få en dubbelbetydelse och efter att man har sagt det ska man ägna någon sekund åt att fundera på vilken dubbelbetydelsen egentligen blir. Den här gången behövde man inte fundera ens en sekund för att äcklas. Äcklas och kasta sin sko.

Men nu är liksom botten nådd. Golvet är lagt. The only way is up. Vilket uppskattades av den del andra hängivna ”...som flickan sa”-sägare.

FYI

”Lost Time”, en av låtarna jag lyssnat på från Fridges comeback, är mest som ett långt Coldplay/Shins-outro. Och det är ju inte är helt åt skogen, men det kan väl knappast vara meningen?

Jag kommer inte se Rufus Wainwright när han spelar i Stockholm i sommar, för jag ska med släkten till skärgården. Förvänta er att jag kommer snacka mycket om hur mycket bättre Rufus passade på Södra teatern än på någon jävla festival.

Jag har ännu inte köpt biljett till Steely Dan.

Jag känner mig tveksam till ”Simpsons”-filmen. Den behövs lika lite som de där färgsorterade påsarna med Ahlgrens bilar. Eller de chokladöverdragna bilarna.

I onsdags var jag i Kristianstad över dagen och alla, samtliga, tutti pratade skånska. Det var lite märkligt. Eller ja, så klart inte, men jag insåg att jag i hela mitt liv bara levt i blanddialektmiljöer: utlokaliserings-Borlänge, student-Uppsala, inflyttnings-Stockholm. Men Kristianstad flyttar man aldrig TILL, möjligen IFRÅN.

Note to self: nästa gång jag är med och leder ett årslångt projekt med hundratals personer och mångmiljonbudget, då ska det projektet äga rum i den stad där jag bor. Alternativt så ska mångmiljonbudgeten inkludera posten ”reseersättning”.

Främmande natt

Alla svenskars dolda funkförflutna ska grävas fram. Så är det bara.

Hitills har det varit Tomas Ledin, Micke Rickfors och Electric Banana Band, nu uppmärksammar Dream Chimney Anders Glenmarks tidiga discofas med låten ”Funky Lover”.

Men frågan är när Just Like Music gör en disco-reedit av John Holms ”Främmande natt” från 1976. Den skulle behöva en liten knuff i baken för att riktigt funka på ett dansgolv.

Tänk bara att kunna få en hel klubb att sjunga med i: ”Ett blixtrande sken, en spotlight och kulspruteeld mot en kropp / Dom dör i förnedring till blixtrande hitlistepop”.

Men i väntan på re-edit, lyssna på originalet:

John Holm ”Främmande natt” (Speedyshare)

Metadebatten om Ronnie

Majnumret av Rodeo dyker väl upp i veckan, så det här är sista chansen för mig att kommentera en grej med aprilnumret.

I ledaren suckas över debatten kring Aftonbladets scarfkillen Ronnie Sandahls roman ”Vi som aldrig sa hora”. Att det i ”medierna och på de vanliga bloggarna” har blivit en metadebatt kring hur alla är så taskiga mot Ronnie i stället för en rejäl diskussion om unga, självutnämnda feminister.

”Är det för att Sverige är för litet? Eller för att populärkulturella debattörer och tyckare är rädda för att hänga ut sig själva genom att ärligt argumentera för vad de egentligen tycker? För att det är lättare att slentriandissa skribenter än idéer?” frågar sig Rodeo.

Och jag delar uppgivenheten. De unga killfeministerna är en intressant företeelse som undersökas. Jag hoppas kunna delta nångång. Men vill man att den diskussionen ska ta avstamp i Sandahls bok, då måste man ju läsa den först.

En nyckelmening kommer tidigt i Rodeoledaren: ”När boken damp ner på redaktionen för snart två månader sedan (...)”. Precis. Den bara kom. Gratis. För länge sedan.

När jag vid tiden för recensionerna tänkte att den här Ronnieboken vill man ju veta hur den är EGENTLIGEN, då gick jag in på Åhléns, där den kostade 210 kronor. Det är inte värt det för att ha en underbyggd åsikt. På Adlibris kostar den 135 kronor. Det är det faktiskt inte heller värt.

Plus tiden. Jag har inte tid för Ronnie. Jag skulle nog inte ha det ens om jag inte var inne i en tröstperiod.

Så ja, förutom att många skribenter hellre tar den lätta, ytliga vägen så Sverige är för litet. För få populärkulturella debattörer har tid att faktiskt läsa en bok av en kvällstidningskrönikor och därmed kunna ha åsikter om innehållet. I stället blir det åsikter om ytan. Om Ronnie och hans scarf.

Det var annorlunda med Jonas Hassen Khemiris ”Montecore”. Den var för mig självklart värd pengarna, självklart värd tiden. Och eftersom bokhandlaren runt hörnet inte är så noga med releasedatum så hade jag redan läst den innan första recensionen dök upp.

Då slapp jag sitta där och slötycka. På det här sättet som jag nu sitter och tycker att Ronnies scarf är larvig. Men det är i alla fall en åsikt jag känner att jag har täckning för.

Tröst

Jo, som Adrian skrev har jag varit rätt upptagen på sistone. Har som en av många jobbat som ett as på ideell basis för att underhålla människor och på kuppen hjälpa en institutionsteater att förbättra sin biljettförsäljningsstatistik. Det blir alltid mer arbete än man väntat sig, speciellt som det alltid dyker upp extrauppgifter från vänsterkanten, som man gör mest för att ”upprätthålla goda kontakter”.

Till exempel fick vi representera hela teatern på en kommunal frukostträff eftersom professionella skådespelare inte kunde komma så tidigt på morgonen på grund av arbetstidsavtalen. Så vi glada amatörer fick kliva upp tidigare i stället och underhålla innan vi gick iväg till våra vanliga arbeten…

Visst hade jag kunnat skriva om hela det här arbetet här på Extra allt. Men jag har inte velat. Jag vill inte skriva om mitt livs detaljer på Extra allt, jag vill underhålla och tipsa om bra, nya saker.

Men den senaste tiden har jag bara ägnat mig bra, gamla saker. Välbekanta saker. För när jag är stressad och trött behöver jag inte utmanas, jag behöver tröst. Välbekant tröst. Därför har jag de senaste månaderna mest läst favoritavsnitt ur ”Räddaren i nöden” och sett ”Seinfeld”, ”Det stora blå” och ”Broadway Danny Rose” (i normalfall skulle det varit ”Radio Days” eller ”Annie Hall”, men jag håller på att slita ut dem).

Det senaste klädesplagg jag köpte var en brunrutig skjorta. Jag har haft många brunrutiga skjortor under årens lopp. Älskat dem allihop. Det kändes tröstande med en till.

Jag har lyssnat på Red House Painters, Tim Hardin, Crowded House, Frank Sinatras ”Watertown”-album, Chris Montez, Tracey Thorn, ”Island in the Sun” med Weezer. Riktigt så långt som att bara lyssna på ”Pet Sounds” har jag inte gått. Men det har blivit mycket Panda Bear. Ungefär samma sak.

Välbekant. Jag har varit där förut, jag vet att det lugnar mig. Mentalt tröstätande. Snart ska jag ge mig på nya smaker.

Fan vad slappt

Ja, vad säger man, det är slappt, mer än en vecka sedan senaste uppdateringen. Hopplöst. Jag söker jobb och Jonas testar att både jobba och driva kulturprojekt samtidigt. Så kan det bli när vädret är fint och trettioårskrisen välter in med stormsteg.

För att underlätta all problematik i världen så kan man lyssan på det här!

/Adrian

Loggga

Detta är bara en postning för att få upp vår logga och inget annat dessutom är det nästan som ett meddelande från framtiden då detta är postat exakt et år senare än vad som anges. Fan vad kul va!

Extra allt och Miffy önskar glad påsk!

Rambling and babbling

Jag vet inte vilket som är roligast av de inscannade skolproven på They Didn't Study - elevernas sätt att tackla larviga och alltför svåra provfrågor eller lärarnas rättningskommentarer.

Som när någon elev som svar på en fråga om mutationer har ritat en Teenage Mutant Ninja Turtle och läraren skriver ”I wish I could give you marks for this! LOVE IT!”

Eller när eleven Jeremy Lavine skrivit en lika innehållslös som rolig uppsats om El Niño och läraren kommenterar ”Jeremy, please a little less drama”.

Det verkar för övrigt inte vara enda gången lustigkurren Jeremy inte läst på läxan och freestylat lite. Här finns en uppsats om blixtar. Läraren vägrar se humorn och skriver: “Jeremy, what the heck is this? This is only one step beyond rambling and babbling. Can you get it together”.

Musik och miljö

I går kväll åkte jag buss genom Stockholm och lyssnade på Tracey Thorn. Utan de många resorna på kvällsbuss senaste tiden skulle jag nog aldrig sett storheten i hennes comeback. Man ska höra den ensam på en stadsbuss på kvällen eller natten, luta huvudet mot en kall ruta och titta på alla ljus.

”Out of the Woods” har ju tagits emot med nedlagda palmblad. Inte helt oväntat, Tracey Thorn är något av en helig ko.

Bara det att Stefan Thungren i SvD avslutar sin recension (efter att ha berömt ”den ypperliga smaken” att göra en Arthur Russell-cover, snark...) med att han har saknat Tracey ”like the deserts miss the rain”. Som om det inte är Tracey Thorn han saknat utan ”Missing”, eller antagligen mer specifikt Todd Terry-remixen av ”Missing”. Själv har jag kanske saknat hennes två låtar på Massive Attacks ”Protection”: titellåten och ”Better Things”.

Själv var jag först skeptisk, men jag har brutits ned. Klart man smälter av någon som sjunger ”This is just my heart laid bare, for anyone who might care”.

Och i går kväll på bussen lyssnade jag på ”A-Z”, ännu en av dessa historier om småstadsungdomens längtan efter storstaden. ”So pack your cigarettes, and your A-Z. It'll be just like that book you read.” När musiken tog slut exakt i samma stund som jag klev av och lämnade chauffören ensam, då kändes det som om jag var med i en video. Så som det känns när musik och miljö passar perfekt.

Hade det kommit en till buss precis bakom hade jag klivit på och lyssnat på ”A-Z” ett par gånger till.