Ord från världen

Foto: Tobbe

Tänk att vara ung i Le Kef i nordvästra Tunisien. Tänk hur långt bort den övriga världen måste kännas. Allt som finns där, alla lockelser, allt man hört talas om.

Kanske kan man få världen att kännas närmare genom att spraya en besvärjelse på väggen. Om man skriver de häftigaste orden man vet. Ord från världen där ute: ”HIP-HOP YAMAHA”.

Svart vinner alltid till slut

Bildtext à la Jan Stenmark: Det här var sista gången Ingmar lät Max representera honom i någon sorts förhandling över huvud taget.

PS: Om den funnits på YouTube skulle jag verkligen, verkligen ha velat lägga upp Olle Sarri i ”Knesset”-versionen av den här scenen, med schack utbytt mot badminton. ”Ja... jag är verkligen en ganska skicklig badmintonspelare.”

PS2: Seriöst, hej då och tack, Ingmar.

Dagen då Bergman dog

Är det inte helt fel sak att göra, att samma dag som Ingmar Bergman dött gå och se ”The Simpsons Movie”?

Eller snarare:

Är det inte helt rätt sak att göra, att samma dag som Ingmar Bergman dött gå och se ”The Simpsons Movie”?


PS: Nej, den här texten har jag inte haft liggande i en mapp, färdigskriven i förväg, så som jag tänkte i juni efter att Povel dött.

Akademien ser oss

Jag är djupt ärad. Svenska Akademien läser Extra allt. Vi har hamnat på länklistan på Peter Englunds blogg. Det är vi och sex andra bloggar.

Om mina mor- och farföräldrar levt hade jag ringt dem på direkten. Jag blev inte tandläkare, farmor, men Akademien vet att jag finns.

Jag vet inte hur det gick till att Peter Englund lade oss på sin lilla lista. Hur han hamnade på Extra allt. Satt han och slösurfade där hemma i Rasbo? (Åh, Rasbo, där jag en gång intervjuade pensionären Tore som överrumplats av planerna på en 3G-mast bredvid huset...) Googlade Peter Englund också på ”passande begravningsmusik” eller ”skosnören”, som ganska många andra gör? Och fastnade han för texterna med exakt 50 ord? Eller gillar han helt enkelt Paul McCartney, polistraggelfilmer och Dala Rapping Force? Vem vet? Vem bryr sig egentligen?

Tack, Peter för att du leder folk hit. Nu ska jag sluta att bara uppskatta dig utan egentlig grund och faktiskt läsa någon av dina böcker. Och Peter: hälsa Kristina Lugn på nästa sammanträde!

Det jag lärt mig på semestern

Att en av de få verkliga konstanterna i en evigt skiftande värld är att vid varje givet tillfälle har åtminstone en fransk damtidning Sophie Marceau på omslaget. Vill man se hennes ansikte är det bara att gå in i en fransk tidningsbutik. Där, i tidningshyllan, finns hon. Tryggheten.

Att jag och mina vänner inte skäms att erkänna inför varandra att flera dagars fjällvandring och tältande i regn inte är vår önskesemester. Då kastar vi hellre in handduken. Vi är trygga i vår manlighet. Åtminstone inför varandra.

Att gästfrihet är en av de finaste egenskaper jag vet. (Tack, Einar.) Även när det gäller gästfriheten att låna ut skjortor. (Tack, Arvid.)

Att det inte går att betala med Visakort på norska Vinmonopolet.

Att det är fullt möjligt att åka nedför Akersälven i centrala Oslo i uppblåsbar barnbåt (en vuxen per tvåbarnsbåt), även ett översvämmingsår som detta. Se mittenbilden ovan.

Att i Norge har man översatt namnen på de flesta personerna i Harry Potter-böckerna. Ron Weasley heter Ronny Wiltersen, Hermione Granger heter Hermine Grang, Albus Dumbledore heter Albus Humlesnurr, Hufflepuff heter Håsblås etc.

Att Karlstad är en av Sveriges uteserveringstätaste städer.

Att ”Ali G indahouse” är en så dålig film att den nästan upphäver det bra med Borat.

Att spela kazoo.

Att girafferna på Kolmården numera bara finns på safariområdet. Ett område som mest har ett värde genom att barn verkligen blir till sig av spänningen. ”Nej, nu kommer strutsarna, då får man inte stanna med bilen!”

Att jag faktiskt mår fysiskt dåligt av Manu Chao. Man kan föra teoretiska diskussioner om vilka artisters musik som skulle få en att automatiskt lämna en lokal (Adrian sade Gyllene Tider, F och M sade Sean Paul), men det är bara när man testas i en verklig situation som man verkligen KÄNNER det.

Att inte bara ändlösa rader holländskor, utan även svenskor, solar topless på grekiska stränder. Och att det därför är olämpligt att låta observerandet av deras Harry Potter-läsande leda in på en diskussion (på svenska) om huruvida sista bokens händelser gör Harry mer eller mindre till en Jesusfigur.

Att Alex James, basisten i Blur, är ”artist in residence” på astrofysikinstitutionen i Oxford. Ge mig ett sånt jobb.

Att drygt två och en halv timmes försening på ett charterflyg inte räcker till en ordentlig ursäkt från flygbolaget.

Wildlife

Nu drar jag ut på lite vildliv. Semester.

Kanske ska jag sitta med några kompisar på en trädstam som hänger ut över vatten, iförd rutiga brallor. Som Denny Laine där längst till höger på omslaget till Wings ”Wild Life”.

Eller så väljer jag bort de rutiga brallorna.

Wings – ”Wild Life”

Tagen av Victoria

Sakta, sakta har jag fallit för Victoria Bergsman. Den sista pusselbiten kom på plats i en flygbuss mitt i natten för någon vecka sedan.

Första gången jag såg henne tyckte jag hon var jobbig. Det var en Concretskonsert. Måste ha varit tidigt 2002 (när hon väl bar peruker?) och hon bad publiken som inte fyllde upp Fredmans i Uppsala att komma närmare scenen. Man såg hur hon otrivdes där uppe. Hon ville bara kliva av. Hon var så där osäker och sur att man bara ville säga till henne att det där med att vara sångare i ett band kanske inte var helt rätt karriärval. Kass engelska hade hon också när hon sjöng. De flesta av oss var för övrigt mest där för att se förbandet, Laakso.

Men nej, första gången jag såg Victoria Bergsman var nog vid kaffeautomaten i Studiefrämjandets replokal bakom Sabbatsbergs sjukhus. Concretes började sin karriär där jag avslutade min musikkarriär. Jag var trummis med några kompisar, sedan degraderad till tamburinist, sedan dess aldrig tillfrågad om att vara med i nya musikprojekt. Men i alla fall, där vid kaffeautomaten var Concretestjejerna ibland. Vi tyckte dom var snygga (ingen hade peruk).

Och där vid kaffeautomaten trivdes hon kanske, för hon hoppade ju av Concretes. Tydligen står hon på scen med nya projektet Taken By Trees också. Jag vet inte varför. Jag vill inte se det. Jag vill bara lyssna.

Som i den där flygbussen, på väg från Skavsta till Stockholm efter att Ryan Air försenats. Klockan var väl ett, halv två på natten, några dagar efter midsommar. Alla andra i bussen sov. Jag lyssnade på Taken By Trees. Dimmorna fyllde de sörmländska dalgångarna, flöt omkring. Jag försökte komma på om det var skymning eller gryning.

Där passade Taken By Trees.

Fast instrumentala ”Open Field” skulle nog mest passa i ”Min granne Totoro”, där när de åker omkring på småvägarna på landet och solen skiner.

Och jag – som är helt oförstående till att ingen gör något åt svenska sångare med kass engelska – jag började gilla att det i Victoria Bergsmans värld alltid blir ”dose eyes” i stället för ”those eyes”. Hon har övervunnit min petimeteraktiga besatthet med att man banne mig ska sjunga rätt.

Det blir ju extra fint när texthäftets ”july, july, july, july” i hennes mun blir ”you lie, you lie, you lie, you lie”. Då börjar jag nästan se en avsikt bakom det.

Jag - Springfield style

Jag antar att det här är en grej som "alla" gör nu. Som en prärieeld över bl*gg#sf*rn och på MySpace. Men jag gjorde det ändå: skapade mig själv som Springfieldbo.

Så här skulle jag alltså se ut om jag var med i "The Simpsons". Jag tyckte jag fick till det rätt bra. Tyvärr. Så här ser jag ju ut. Som en kusin till Milhouse ungefär. Jonas Van Houten.

Sen försökte jag skapa Adrian, men det blev inte ett dugg likt. Den ansiktsbehåring som närmast liknade hans tillhör Cletus Del Roy Spuckler (the slack-jawed yokel) eller Comic Book Guy.

På kampanjsidan för Simpsonsfilmen kan man när man skapat sin avatar låta den hänga på olika ställen runt kring stan. Tyvärr verkar de inte tänka lägga upp serietidningsbutiken. Det är nog där jag troligast skulle hänga i Springfield. Tyvärr är det så.

Två frågor...

...apropå Håkan Serner:

Ett. Någon som vet om man kan få tag på ”Snacka går ju...” från 1981 med Håkan och Carl-Gustaf Lindstedt? Jag har sett den en gång för länge sedan. Minns att de två spelar fotografer som har i uppdrag att ta kort på en stor folksamling, men i stället tar en närbild på köttfärs som de kammat för att få det att se ut som en massa huvuden. ”Men det måste vara blandfärs” tror jag de säger.

Två. Visste ni att ”Dunderklumpen”, där Håkan var rösten åt Lionel, hette ”Thundering Fatty” på engelska? Fast tydligen inte alltid.

Tålmodigt traggel

Nu har jag sett David Finchers ”Zodiac” om jakten på en kalifornisk seriemördare. Jag förstår om någon tycker att det var en rätt poänglös film, en ursäkt för sjuttiotalskläder och lite Donovan på soundtracket. Att det är lite för mycket ”based on a true story”, utan att någon har valt vilken story som är den viktiga. Jag förstår om någon tycker det, men jag håller inte med.

Först och främst kan man inte förlora med Mark Ruffalo och Robert Downey Jr och Philip Baker Hall. En person i min närhet (biofåtöljen bredvid) blev däremot deprimerad av att Anthony Edwards numera ser ut som Kevin Costner. Och jag blev besviken på att Adam Goldberg inte fick mer än två scener.

Förutom bra skådespelare (även om Jake Gyllenhaal är vaniljsåsig) så gillar jag den extremt smala filmgenre som ”Zodiac” tillhör: polistragglande. Den där sidan av polisarbete som går ut på att förhöra femtielva grannar, gå igenom tusentals sidor bevis, vända och vrida på allt och sedan gå tillbaka och jämföra de femtielva grannarnas skostorlekar. För att inse att det inte spelar någon roll och sedan börja om med någon annan detalj. Polisarbete där det flyter mer kaffe än blod.

Tyvärr har inte Imdb något plot keyword som heter ”police plodding”, så jag får väl fundera själv på vilka andra filmer man kan vända sig till för lite tragglande.

”Lasermannen” kunde ha tillhört genren om vi enbart hade fått följa poliserna och aldrig Ausonius. När poliserna vet att Lasermannen kört en viss sorts bil och enträget letar upp ägarna till tusentals bilar. När de har tappat bort Ausonius och kommer fram till att en så filmintresserad person måste hyra videofilmer och därför knackar dörr hos alla videouthyrare i Stockholm.

”Mannen på taket”, som gjordes när ”Zodiac” utspelar sig, är väl till stor del polistragglande. Man kan inte förlora med Håkan Serner och Carl-Gustaf Lindstedt, se bara hur de dricker kaffe på bilden ovan. Klassikt tragglande. Men sedan blir det oundvikligen pang pang med Sven Wollter och en kraschad helikopter.

I ”Mannen från Mallorca” tog Wollter och pangpanget helt över. Serner är med men Lindstedt ersattes på grund av sjukdom av Ernst Günther. Jag minns inte hur mycket kaffe som dricks.

Men det måste ju finnas många fler filmer med tragglande kriminalinspektörer, filmer jag glömt, filmer jag inte sett. Så kom igen, tipsa mig!

Konspirationen mot primadonnorna

Git Gay och Alice Timander borta inom loppet av några dagar.

Vilken sorts djävulskt specialgift har någon hällt i vattnet som bara dödar gamla primadonnor?

Och varför? Svensk avundsjuka?

Är det här samma onda superskurk som körde på Leila K med bil?

Flera gånger hände det

Nån: Vad läser du?
Jag: ”Nyår” av Stig Larsson.
Nån: Vadå, han har ju bara skrivit tre böcker: ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som…”
Jag (avbryter): Ja, men det här är den andre Stig. Stig utan E.
Nån: Vadå, finns det två?
Jag: Ja. Det här är snarare den förste.
Nån: Och den här lever?
Jag: Ja.

(Sedan fortsätter dialogen med att jag berättar om när jag bodde på Lilla Essingen och Stig Larsson, öns ende kändis, när det var tre personer före i kön på Hulvéns livs blev otålig och ropade om att de borde öppna en till kassa. Kanske hände det bara en gång, men i min hjärna ha det blåsts upp och hände i princip jämt. Men han är ju sån, Stig, han reagerar. Han har själv berättat om det: ”Jag säger alltid till folk som är jobbiga.”)

Pikétröjornas kamp

Några klädinköp fick mig att börja undra vem som skulle vinna i en fight mellan Lacoste-krokodilen och Le Tigre-tigern.

Båda är snabba, men tigern borde ha överlägsen rörlighet. Å andra sidan har krokodilen käkarna. Får han bara en chans att slå ihop gaddarna, då är det kört för tigern.

Nåja, vilken som helst av dem skulle i alla fall lätt ta den fjantiga Retro Fox-räven. Finns det pikétröjor med flodhästar på?

PS: En annan sak jag började undra över är om min kamera återger färger särskilt bra...

Ett fort, två festivaler

Jag missade både Accelerator och Peace & Love, jag var i skärgården. Bodde på Kyrkogårdsön, där svenska försvaret mitt under första världskriget började bygga ett fort för att försvara Stockholm mot angripande fartyg. Man sprängde tunnlar i berget, satte dit kanoner och hade långa talrör för kommunikation.

Synd bara att bygget inte var klart förrän tio år efter första världskrigets slut. Synd bara att fortet blev omodernt direkt, eftersom båtkrig hade ersatts av flygkrig och eftersom tunnlarna inte var skyddade mot gas. Synd. Men om inte staten köpt ön för att bygga fortet hade det nog idag bara funnits en miljonvilla där, i stället för ett vandrarhem där vi kunde bo.

Nu, tillbaka, behöver jag inte ens ringa Adrian för att få veta hur det var på Peace & Love i Borlänge. Jag läser om det lite varstans och det verkar ha varit som vanligt: allt för trevligt grillande hemma hos Birgit och Kjell gör att man missar de första banden, infödda Borlängebor som med stolthet, illa dold med ironi (”Välkommen till Sveriges fulaste stad” etc), visar upp detta framgångsrika arrangemang för inresta stockholmare, efterfester i Wasabryggeriet med TTA-människor, en scen med nån gammal stofil som var nostalgi redan för femton (och tjugo) år sedan.

Sedan kan jag ju meddela att jag blev otroligt glad av att läsa Roger Wilson skriva att Rufus Wainwright inte var lika bra på Accelerator som på Södra teatern. I och för sig hade jag bestämt mig redan innan att jag skulle tycka så, och i och för sig är det svårt att veta om Roger är ärlig eller bara ville visa att han minsann var med då också, men ändå, jag blev (skade)glad.

Femtio ord

Cykelutflykt
Idag är en dag för att cykla iväg.
Till tomma, gröna fält, utan gråbo eller skugga, med sin bok och sin flaska vatten och en påse Bassett’s, flaskan kvar i väskan, påsen i solen för att vingummina ska mjukna.
Och sedan, när vingummit är slut, kanske cykla hem. Kanske.