När du hör
”Heroes” med David Bowie, vad tänker du på då?
Själv tänker jag på
Smog, det är samma sorts monotoni som i många av Bill Callahans låtar. ”Heroes” är också en av låtarna jag vill höra så sällan som möjligt. Det är rätt svårt att undkomma en låt utsetts till
världens 46:e bästa av Rolling Stone, senast hörde jag den i en bar förra veckan, men jag vill verkligen hålla mig undan. När man aktat sig för ”Heroes” under ett år eller två kan man ta fram den, vrida upp volymen och låta sig drabbas igen. Och tänka på hur fruktansvärt bra den är.
Idag diskuteras associationer till ”Heroes” på DN:s insändarsida, av alla ställen. Som en rockklassiker har den förekommit i en hel del reklam och nu har SJ använt den i en reklamfilm (se den
här). Detta har upprört en man vid namn Klas Dykhoff som därför skrivit in till DN (insändarna finns tyvärr ej på nätet).
Utan att vara SJ:s reklambyrå kan jag berätta att de har tänkt så här: man visar hur småjobbigt det kan vara att åka tåg (jobbiga ungar, främmande gubbar somnar mot ens axel etc) och tackar alla som ändå åker tåg (på slutet står: ”Tack alla ni som väljer världens mest miljövänliga sätt att resa”). Tågresenärer är miljöhjältar. Man spelar ”Heroes”.
Men insändarskribenten Klas Dykhoff får inte den associationen. När han hör ”Heroes” tänker han inte att det är en av Bowie mest kända låtar, att det är en rockklassiker eller att den handlar om ett utsatt kärlekspar vid Berlinmuren.
Han menar att låten
”framför allt är känd för att den ingick i en film som heter ’Wir Kinder vom Bahnhof Zoo’”. Och eftersom den filmen handlar om heroinmissbrukande 14-åringar som hänger på en järnvägsstation och prostituerar sig så undrar Dykhoff vad SJ med sin reklamfilm vill säga om missbruk och prostitution.
”Vill SJ understryka att även missbrukande prostituerade barn är välkomna att resa (och varför skulle de inte vara det?), eller vill man insinuera att personerna i filmen ruvar på egna trauman som kan förlösas genom en tågresa?”När jag läst så här långt tyckte jag det var en småkul insändare. Ungefär som något som jag hade kunnat säga till en kompis i tv-soffan. ”Hö hö, är tåget på väg till Bahnhof Zoo eller?” hade jag kanske skrockat där i reklampausen. Det vill säga om Bahnhof Zoo hade varit min association till ”Heroes”. Mer troligt är att jag hade fått lust att lyssna på Smog.
Klas Dykhoff tycker i alla fall att reklamfilmen
”blir mycket förvirrande”. Han tycker att det är
”beklämmande” att SJ använder låten i en reklamfilm för tågresor. För att ge tyngd åt sina åsikter anger han under sin signatur även sin akademiska titel.
Folk som skriver under insändare med sin akademiska titel brukar man inte behöva ta på allvar. Det står vanligen ”Bertil Ljung, fil. kand.” med innebörden att personen har läst några spridda kurser i Uppsala någon gång på femtiotalet.
Nu är inte Klas Dykhoff fil.kand. Eller ens fil. mag. eller fil. dr. Han är professor. Närmare bestämt professor i filmljud och andre prorektor vid
Dramatiska institutet.
Professor Dykhoff fruktar att det är så enkelt att det är
”ett uttryck för total brist på kunskap och bildning från SJ och reklambyråns sida” att de använder just ”Heroes”. Det vill säga att de inte delar hans privata uppfattning om vad låten ger för associationer.
Jag kan inte motbevisa Dykhoff om vad ”Heroes” framför allt är känd för, lika lite som han kan bevisa att den framför allt associeras med fjortonåriga heroinister eller att reklamfilmen förvirrar någon annan än han själv.
För att bevisa någon av dessa teser skulle man behöva genomföra en enkätstudie, inte bara lita på sina egna, antagligen väldigt generationsbundna uppfattningar (jag är 30 år, Dykoff är 49). Åtminstone hoppas jag att det är sådana krav på vetenskaplighet som Dykhoff använder sig av i övrigt.
En sak kan jag i alla fall bevisa: att
”Heroes” skrevs 1977 och att ”Vi barn från Bahnhof Zoo” kom 1981. Låten hade alltså åtminstone ett par år där den inte kunde förknippas med missbrukande prostituerade barn. Visste Klas Dykhoff detta? Om inte, är det ”ett uttryck för brist på kunskap och bildning” från hans sida?
Eller tycker han verkligen att bara för att en låt dyker upp i en film så ska filmens sammanhang ta över låtens egen innebörd? Och då inte bara i en enskild betraktares huvud, utan som en allmän sanning, som alla företag och reklambyråer måste anpassa sig till för att inte i insändare bli misstänkta för att vara obildade och insinuera saker om sina kunder? Det är i så fall det som verkligen är beklämmande.
PS: Samtidigt som jag lägger upp detta kommer jag maila en länk till Klas Dykhoff så att han får möjlighet att svara.
