Hot Chip "I Became A Volunteer"

Efter en överdos har vi inte utsatt er Extra allt-läsare för något om Hot Chip sedan december 2006. Som en omvänd ketchupeffekt tystnade vi och skrev t.ex. aldrig om ”My Piano” på ”DJ-Kicks”-samlingen i våras.

Men nu är en ny skiva, ”Shot Down In Flames” på gång. Enligt deras MySpace ska den mest handla om WWF Wrestling. Och det skulle ju vara intressant, men Hot Chip har skämtat förr.

Två nya spår har släppts. (Ja, släppts, inte läckt.) Jag föredrar den G-funkiga ”I Became A Volunteer” framför bråkiga ”Shake A Fist”.

Detta trots Todd Rundgrens oväntade gästspel i ”Shake A Fist”, som via tidsmaskin från 1972. Jag tror att jag första gången jag hörde Todds prat om ”sounds of the studio” från ”Something/Anything”, jag tror jag tänkte att det där borde man ju sampla någon dag. Men jag hade inte gjort som Hot Chip.

Hot Chip – ”I Became A Volunteer”

När jag blir uttråkad på jobbet beklagar jag att de enda färgpennor jag har är överstrykningspennor

Det är ju fredag

The Cure - ”Lullaby (Extended Mix)”

Missa inte Sonjagon

Det är få märkvärdiga band jag upptäckt enbart genom MySpace. Förra hösten var Jack Peñate, främst ”Learning Lines”, ett undantag. Men nu har det hänt igen, med Sonjagon.

Det är vanligtvis meningslöst att planlöst surfa runt efter ny musik på MySpace, det finns för mycket sörja. I stället har det alltid varit någon kompis eller blogg eller tidning eller annat som lett mig till en MySpace-sida.

Men igår hittade jag till Sonjagon. Jag hittade dem faktiskt inte via någon blogg eller intervju eller ens tack vare att de utsetts till MySpace-favoriter, utan snubblade bara dit via MySpace-sidan för Lacrosse. Som jag visserligen känner, så helt planlöst var det väl inte den här gången heller. Nåja.

Sonjagon är fyra Nackakillar som inte får handla på Systemet. Tre av dem fick inte rösta i senaste valet.

De är i allra högsta grad ett märkvärdigt band. De fyra låtar de lagt upp har en egen stämning som hörs vid första tonen. Det är mörkt och spöklikt. Hör bara hur Jacob Stenberg nästan läspande sluddrar i ”Aristocrat”, utan att det låter tillgjort. ”Aristocrat” är den bästa svenska låt jag hört i år.

Ikväll spelar de på Berns och under resten av hösten på massa andra klubbar. Även om de börjar nämnas här och där inser jag hur lätt jag hade kunnat fortsätta missa dem. Låt det inte hända dig.

Vem hänger med?

På det här alltså. 9 februari. En småplufsig man i tuperat hår och smink spelar gamla låtar. Jag ser redan fram emot det, mest för att få se publiken, antagligen småplufsiga de med, men vågar de tupera håret och sminka sig?

Mer om The Cure

En kompis till mig sa – angående min pågående Cure-fas – att hon undrar varför ingen sa till henne under gymnasiet att hon borde lyssna på The Cure.

”Jag har fattat först efteråt att de var perfekta för mig då” sa hon. ”Det var så jag. I stället lyssnade jag på Red House Painters.”

Jag anpassar Gary Fishers ord: Anyone who listened to Red House Painters in gymnasiet is a friend of mine.

Men tillbaka till att vi inte mer än snuddade vid The Cure. Kanske var det för att Robert Smith var mainstream, plufsig och nästan glad där i mitten av nittiotalet (”Friday I'm in Love”), medan Mark Kozelek var okänd, smal och inte det minsta glad alls. Men mest var det för att man ju inte alltid kan veta vilken musik man faktiskt behöver just där och då.

Och om något gott kan komma av övervakningssamhället så är det ju ett LastFM som fått gå helt über-Stasi – någon i trenchcoat som kommer fram knackar en på axeln och säger ”Du, vi har hållit dig under observation och sett vad du gör och hur du mår. Du ska lyssna på ’Disintegration’.”

När jag blir uttråkad ritar jag Hercule Poirot på Post-It-lappar

Känslan av något stort kommer att hända

Det finns nästan inget bättre än när man hör en låt av en ny artist och man bara vet att detta kommer att funka. Det kommer att bli "stort" och jag får vara med och följa resan. Det skänker mig liksom en enorm glädje på nåt sätt. Det är väl lite det som gör Idol ett underhållande koncept (undanhållet förnedringsbiten) kommer ihåg första Idolsäsongen när Darin satt bland sina medtävlande på antagningssessionerna och sjöng. Det var helt oförglömligt, man satt sig rakt upp i soffan och bara tjöt. Eller första gången Jose Gonzalez spelades från en hårddisk. Wow, Eller första The Knife plattan. Fast den där känslan kommer nästan bara med svenska artister, ok, Bloc Party var också lite den grejjen, men annars mest svenskt.

Ok, slut med tramset, här är nya Lykke Li, kvinnliga Jose, nästa Stina, jada, jada...

Promise And The Monster - Antarktis

Kommer inte bli enormt men kanske en cafeklassiker?

Bonus: PSL intervju, Jag gillar verkligen inte att höra musiker prata om musik men kanske någon annan gör det? Men det är ju värt att tipsa om PSL!

Är det bara jag som ser det?

Önskecover

Jag har hållit mig undan från Taken By Trees konserter i sommar, precis som jag skrev förut att jag planerade. Nervös för att bli nervös av hennes nervositet, hennes scenskräck. Jag vill inte börja irritera mig på Victoria Bergsman igen, så där som jag gjorde för många år sedan när jag som många andra tolkade hennes beteende som surhet, allt det där hon skriver om här. Jag vill inte tycka synd om henne. Jag vill behålla känslan från skivan.

Kanske hade jag kunnat tänka mig att gå till Södra teatern i söndags, men hade redan bokat in en middag med fyra andra som sällan går att få ihop runt ett bord. Så jag tog det som en bra ursäkt för att strunta i konserten. Nu är det för sent, hon har åkt på Europaturné. Och självklart börjar jag ångra mig.

Jag råkar nämligen läsa att Victoria Bergsman i augusti fick välja musik i ”P3 Pop”. Hon spelade tydligen bland annat ”The Last Dance” med The Tough Alliance, ”Caroline Goodbye” med Colin Blunstone (som verkar vara hennes favoritlåt genom tiderna), ”On the Beach Boys Bus” med Bill Wells och Maher Shalal Hash Baz och ”Beautiful Girls” med Sean Kingston.

Och förutom att jag återigen tänker att det är synd att aldrig lyssna på de bra radioprogram om musik som görs, så börjar jag inbilla mig en Taken by Trees-cover på ”Beautiful Girls”. Tänk om hon körde den på konserterna? Eller skulle hon göra Jojos version? Jag tror att Victoria Bergsman skulle kunna sjunga ”suicidal, suicidal” mycket vackert, hur nervös hon än var.

Danskt barnsväng

”The Devil has all the best tunes” brukar det heta. Felaktigt. Det är barnfilmer från sextio- och sjuttiotalet som har de bästa låtarna.

På den tiden var det självklart att barn gillar trallvänlig jazz och därför fick Toots Thielemans spela munspel i ”Dunderklumpen” och Riedel&Johansson fick göra Astrid Lindgrenmusik.

I Danmark var det jazzmusikern Hans Henrik Ley som gjorde barnmusik, bland annat till ”Bennys badekar” från 1971. Här kommer en riktig pärla, som åtminstone delvis dök upp där och senare i andra filmer Ley gjorde musiken till.

Det här så svängig att det känns orättvist att allt är över efter 105 sekunder:

Hans-Henrik Ley – ”Bim bam busse”

Rasmus Stolberg i Efterklang tipsade Jens Lekman om den, han tipsade om den i tidningen Ondskan, som lade upp låten på sin mp3-blogg i våras och nu kan jag inte hålla mig från att tipsa vidare. Jag misstänker att ni inte hänger särskilt regelbundet på Ondskans mp3-blogg. Eller gör ni det?

Sången handlar om ett grodyngel (”haletudse” på danska) som är nöjd med livet. Här är texten. Lyssna och sjung med:

Bim bam busse, jeg er en haletudse
Det eneste jeg drømmer om
Det er at blive smuk og skøn
Og undgå storkens spidse næb
Og også undgå slid og slæb
Bim bam busse, jeg er en haletudse
Jeg boltrer mig i andemad
Så jeg kan sagtens være glad
For selv om vandet det er vådt
Så svømmer jeg dog ganske godt
bim bam busse, jeg er en haletudse

Grämelse

Nä, vi vann inte igår. Vi kom nånstans i övre mitten av startfältet, på elfte plats, i ett pop quiz med indieskygglapparna på. Det var Creation och Factory och Heavenly och twee och swindie och shoegaze (utgiven på Creation). Och visst, vi klarade mycket, men det gjorde de flesta andra också, speciellt som det var generöst tilltagna låtsnuttar som spelades.

Därför grämer jag mig idag över hur jag kunde glömma att Trevor Horn producerade Frankie Goes To Hollywood (jag associerade till andra urbrittiska namn, som Nigel), att Style Council gjorde covern på ”Promised Land”, att inte Perssons Pack utan Traste Lindéns Kvintett gjorde ”Svenska flaggans dag”, att låten där Pavement sjunger om Smashing Pumpkins så klart heter ”Range Life” (älskar ju den) och att det är Tyrone Davis som sjunger ”Can I Change My Mind”.

Sedan, om jag ska vara bitter, så skulle det rätta svaret på vilken ”norrländsk stad” som hör ihop med Jakob Hellman tydligen vara Vuollerim. Okej, vi hade fel ändå (skrev Piteå), men jag hoppas de som möjligen skrev Jokkmokk fick rätt. Att kalla Vuollerim (800 invånare) för ”stad” är rätt skumt.

Och sedan, för att avsluta på en lighter note, är det alltid trevligt att höra ”Ser jag ut att må bra?” med Björns vänner och ”I Forgot to Be Your Lover” med William Bell. Samt oväntat trevligt att höra ”Daydreamer” med Menswear. Och så lärde jag mig att ”Why” med Carly Simon producerades av Nile Rodgers och Bernard Edwards från Chic.

Femtio ord

Augusti
Han var inomhus, medan löpsedlarna skrek ”Så länge stannar värmen!”. Tryck över bröstet, domnande fingrar och gröt som kokade sig stel. Han satt en meter bort och hörde det hända. På köksbordet låg tidningen från imorse. Den hade hamnat med baksidan upp och han läste annonserna under väderprognosen. Pälsrea.

Vad kommer vi missa ikväll?

Ikväll ska Extra allt posse göra ett nytt försök att vinna Pet Sounds Pop Quiz. En källare, några mellis, koncentrerat lyssnande på låtsnuttar, det är en riktig torsdagskväll.

Som bäst har vi blivit trea, och då tappade vi lätta poäng på att svara Ronettes när det var Crystals och Hank Williams när det var Louvin Brothers. Inte heller kände vi igen introt på ”Baba O’Riley” med The Who. Och så blev jag övertalad till att låta laget svara att ”Girlfriend” framfördes av Jackson Five, vilket ju är helt fel. Den är ju med på ”Off the Wall”!

Det blir ju så, man missar alltid någon liten fråga och det överskuggar allt annat, att man identifierade outrot på ”Twiggy Twiggy”, kände till Phantom Planet eller kunde alla årtal på schlagerlåtarna.

Så med stora, osynliga bokstäver har jag skrivit in i almanackan vad morgondagen ska gå åt till: GRÄMELSE. Det vill säga, om vi inte vinner.

Att vara kär...

Detta är ett problematisk ämne. Vad skall sägas och vad skall man förtiga. Svårt att avväga och svårt att balansera. Men till sin hjälp finns det ett flertal låtar att lyssna på, de flesta är patetiska kärleksbalader men ett fåtal sticker ut som sanningssägare. Detta är min favorit:

Harry Nilsson - Can't Live if Living is Without You

Låten handlar nog om olycklig kärlek men det är min enda måttståck i ämnet så det är min dogm. Det är svårt att tackla lycka men i ljuset av olycka så kan det ge klarhet.

Jga är lyckligt kär för första gången i mitt 30åriga liv och det är svårt nog att hantera. Harry ger mig klarhet.

Hur än temporärt mitt tillståndt är så önskar jag er kära läsare en uns av detta fantastiska stadie!

Er lyckosalige / Adrian

När jag blir uttråkad hemma ritar jag ansikten på Post-It-lappar

Veckan i musik

När man ändå lyssnat på samma låtar hela veckan om och om igen kan man lika gärna göra en spellista. Kanske inte så mycket för att lyssna på som för att ha kvar och minnas den här veckan. Varför man nu ska minnas den, men ändå.

Och har man gjort en spellista med låtarna man lyssnat på hela veckan kan man lika gärna slänga in några fler låtar som passar in.

Och har man gjort en spellista kan man lika gärna lägga upp den här. Kanske inte så mycket för att tipsa er om musik ni aldrig hört talas om som för att visa er hur min veckan har varit:

• The Isley Brothers ”The Highways Of My Life” (1973)
• The Isley Brothers ”Footsteps in the Dark, Pts. 1 & 2” (1977)
• Lamont Dozier ”Why Can't We Be Lovers” (1972)
• Marvin Gaye ”Is That Enough” (1978)
• Flowers ”For Real” (1976)
• Frank Sinatra ”For A While” (1970)
• Robert Wyatt ”You You” (2007)
• Robert Wyatt ”A.W.O.L.” (2007)
• Tindersticks “CF GF” (1999)
• Antony & The Johnsons “What Can I Do?” (2005)
• Mojave 3 “In Love With A View” (2000)
• Sheryl Crow “Home” (1996)
• James Iha ”Country Girl” (1998)
• Robert Wyatt ”Free Will And Testament” (1998)
• Midlake ”Van Occupanther” (2006)
• Feist ”So Sorry” (2007)
• The Cure ”A Forest” (1980)
• The Cure ”10.15 Saturday Night” (1979)
• The Cure ”Three Imaginary Boys” (1979)
• Säkert! & Markus Krunegård ”Det kommer bara leda till nåt ont” (2007)
• Shout Out Louds ”Impossible (Possible remake by Studio)” (2007)
• Taken by Trees ”Taken Too Young By TTA” (2007)
• Jens Lekman ”A Postcard To Nina” (2007)
• Carole King ”It's Too Late” (1971)

Och nu till något helt annat...

Jonas tips om nya Wyattplattan är nog det bästa tips jag fått på länge, är helt såld! Blev så glad och inspirerad att jag måste tipsa om något helt annat, nämligen lite dunka-dunka av den nya skolan.

Supermayer - Two of us

Sammarbete mellan Superpitcher & Michael Mayer, Kompakttechno när den är som bäst, håll tillgodo kamrater. Finaste partiet är när det är ca 1.30 kvar av låten och man tror att nu kommer det att lugna ner sig och dö, men det bara fortsätter att mala på utan att tappa kraft, sjukt fint.

File under "Storskäggfrijazz"

Robert Wyatt - ”A.W.O.L.”

Från nya skivan ”Comicopera”.

En gammal vän

Man har väl mp3-bloggar till att göra nya bekantskaper. Som nätdejting är tänkt att funka. Som när jag träffade Tickley Feather.

Men ibland träffar man en gammal kompis också. Så nyligen snubblade jag på en mp3-blogg över ”In Love With a View” med Mojave 3, en god vän från förr.

Jag hörde den första gången på ett blandband jag fick av Kåre, den regniga hösten 2000. Den hösten lyssnade jag bara på Håkan Hellström, Sade och det där blandbandet.

Nu är det trevligt att återuppta bekantskapen med Neil Halsteads röst, Rachel Goswell där i bakgrunden, pianot, steel guitaren. Varför har vi inte träffats på så länge?

Jag vill ta ut ”In Love With a View” på en fika, prata om vad som hänt de senaste sju åren. Jag har kanske förändrats, i alla fall skaffat nya glasögon, men ”In Love With a View” är sig lik, bara i mp3-format i stället för på kassett. Om vi kommer bra överens där vid fikat vill jag bjuda ”In Love With a View” på min födelsedagsfest. Jag vill requesta ”In Love With a View” på Facebook och i Compare People skulle den vinna i nästan allt.

Mojave 3 - ”In Love With a View”

Rodeo säger till om tv:n

Eftersom jag är extremt förutseende på gränsen till nutidsfientlig har jag redan börjat skriva inför Extra allts sammanfattning av året som gått, vår julkalender. Men en av texterna har jag i dag fått stryka: den om att regeringen gav Victoria en platt-tv i 30-årspresent.

I nya Rodeo har Johan Wirfält nämligen i sin ledare uttryckt det jag ville säga i frågan. Den totala tomhet, vräkighet, kulturlöshet, personlighetsbefrielsen som presenten uppvisade var så övertydlig att det inte går att förstå hur idén kunde få övergå till handling. Det enda positiva tolkning man kan göra är att det var någon sorts subtil republikansk markering. ”Nu kan kronprinsessan sitta inne och bli pacificerad av ’Sex and the city’-boxen så sköter vi landet under tiden”.

Eftersom jag inte skrev om platt-tv:n direkt efter födelsedagen kändes det som om jag hade missat tillfället att kommentera. Jag tänkte ta revansch vid årets slut. Men i en tidning med utgivningsuppehåll under sommaren är det ju helt naturligt att klämma till två månader senare. Tack för det, Johan.

För övrigt verkar Rodeo, även om den blivit svårvikbar och otymplig, nu till slut få ett papper och tryck innehållet förtjänar. (Men Martin Gelin ger onödigt stort utrymme åt den där ”Sea of Change”-skivan. Alla bortglömda album som återupptäcks på Oink är faktiskt inte Great Lost Albums.)

När jag blir uttråkad på jobbet ritar jag ansikten på Post-It-lappar

Michelle Williams

Får se nyheten att Michelle Williams och Heath Ledger gjort slut. Det är som en lättnad. Jag har ju lite tänkt att han inte förtjänat henne, att hon kommer överleva honom. Nu kan jag bestämma mig för att inte gilla honom, ”amicable split” eller inte. Men synd om knappt tvååriga dottern Matilda.

Det är ungefär som när Reese Witherspoon och han what’s-his-boring-face skilde sig. Tur för henne, synd om Ava, skit i hur han mår, tänkte jag. Eller som det har varit ibland när en kompis äntligen har insett det alla andra vetat sedan länge: den där personen är inte bra för dig. Fast ja, det här handlar ju om filmstjärnor, så det är ju inte exakt samma sak som när det hänt med en kompis.


PS: Min pappa sa en gång att han tycker om Reese Witherspoon för att hon har ett så fint namn. ”WitherspooOOOn” sa han med någon sorts Miss Marple-engelska. Så nu vet ni varifrån jag ärvt min over-attention for details.

Crowded House och en barnkör

Apropå min Crowded House-period: de har ju släppt en ny skiva nu, som i alla fall är bättre än Neil Finns soloskivor, men det betyder kanske inte så mycket för de flesta.

Men vem som helst kan uppskatta barn som ser roliga ut när de sjunger. Titta därför på videon till "She Called Up". Titta här.