Två pretentionsfyllda nittiotalsrockband släpper skivor samtidigt. Jag blev frestad att lyssna parallellt på ”Tillbaka till samtiden” och ”In Rainbows”. Det blev oväntat ojämnt.
Kallade man inte Kent för ”Sveriges Radiohead”? Nej, en snabb googling visar att det snarare var Motorhomes. Jag minns väl fel, eftersom så många deppade bort 1997 med kombinationen ”Isola”, ”OK Computer” och Castillo de Gredos på tetra.
Men jag är nästan säker på att Kent kallades för ”bob hund light” i Sound Affects recension av debuten. (Och ja, jag kan bekräfta att jag minns saker ur tolv år gamla SA-recensioner.) Annars har det väl mest varit ”Sveriges U2”. Jag vet inte varför. Kanske för att Kent har sagt att de bestämde sig för att ”Vapen & ammunition” skulle bli deras ”Achtung Baby”. Men antagligen för att ingen annan gör arenarock i Sverige. Då glömmer man att det inte bara är U2 som gör arenarock, det gör även Depeche Mode. För det är ju vad Kent vill vara, det har de väl aldrig hymlat om.
Det är befogat att bli rädd när rockband säger att de på sista tiden inspirerats mycket av Aphex Twin. Det betyder inte att de låter som Aphex Twin, det brukar betyda att de lägger på beats och gör ett knasigt outro på en låt. I Kents fall betyder det att de fortsätter låta som Depeche Mode.
Radiohead däremot, verkar ha lyssnat mindre på Aphex Twin än på länge.
”In Rainbows” är inget steg framåt för Radiohead, lika lite som det är ett steg framåt att släppa albumet på nätet. Kanske är ”In Rainbows” till och med ett steg bakåt, men det känns som om Radiohead kommer kunna åldras väl i den här stilen.
Hur är det Alicia Silverstone i ”Clueless” kommenterar Radiohead? ”Oh, the complaint rock of the college stations…” Om fyrtio-femtio år kommer Radiohead snarare vara “the complaint rock of the ålderdomshem”. Där kommer vi sitta, dementa, genommedicinerade och gurgla ur oss ”I’m a creep, I’m a weirdo” och det kommer verkligen vara sant, inte bara tonårsmarkeringar.
Att vi inte minns särskilt mycket av Radioheads texter spelar ingen roll, vi får gurgla med. Thom Yorke har väl aldrig fått pris för att sjunga ö-ver-tyr-dligt. Att hans soloskiva förra året var samhällskritisk var jag tvungen att läsa mig till. På ”In Rainbows” mumlar och falsettsjunger Thom Yorke lite om fiskar och förnekelse och pärleporten. Om man köper hela den övermatade boxen får man kanske med ett texthäfte.
Däremot hör jag alldeles för väl vad Jocke Berg sjunger, som vanligT spottaR haN uT varje konsonanT i sluteT av ordeT. Ändå förstår jag inte vad han vill säga. Ärligt, vad handlar det om? Det är precis samma abstrakta samling konkreta bilder som ända sedan andra skivan. Allt är hårt och rått och kallt och våldsamt. Charterflyg. Taxi. Piketbuss. Gravar. Kortvåg. Tyvärr inga Yetispår den här gången.
Kanske är det samhällskritik? ”Allt är så hårt och kallt nuförtiden. Annat var det förut, i de identiska husen i Eskilstuna. Då var det ännu värre.”
Men det där med texterna och hårtT och kallT kan jag tåla, det har jag gjort förut på Kentlåtar jag gillar, det följer med i paketet Kent. Det konstigaste med ”Tillbaka till samtiden” är hur det ibland låter så fruktansvärt illa. Själva ljuden är ofta så dåliga. Inte gitarrerna, inte pianot, men det andra, det där elektroniska. ”Vid din sida” försöker vara Depeche Modes ”It’s No Good”, men det går ju bara inte. Lågvattenmärket är i ”Våga vara rädd”, där en fruktansvärd trumpetsynt dyker upp. Var det verkligen så där de ville ha det? Provade de olika saker, vred de på reglagen och kom fram till att så här, så HÄR ska det låta?
Medan ”In Rainbows” bortsett från de första sekundernas breakbeats låter vidunderligt hela tiden. Radiohead må ha tagit enkla vägar, särskilt när de vill vara pampiga, då är det svepande stråkar, ekande pianon, Thom Yorke i falsett, men det låter ju vackert. ”Reckoner” är till exempel inget annat än en nyligen separerad siamesisk tvilling till Sébastien Telliers ”La Ritournelle”. Och ni vet hur bra den är. Om ni inte vet, ta reda på det.
Det är klart att Kent inte vill vara ”Sveriges Radiohead”, kanske inte ens Depeche Mode. Det är klart att de inte ville göra en skiva som ”In Rainbows”, de ville göra en skiva som ”Tillbaka till samtiden”. Då återstår bara frågan – varför?
